ledsen


det är det. Nyss frågade maken om vi åker till boendet på förmiddagen och eftermiddagen på torsdag? Och jag svarade att vi åker dit i kväll, efter tét. Och han vet det. Och sen frågar han om jag kan ringa eller meddela mig på något sätt när jag kommer fram – ‘inte för att jag vill tjata’, som han säger. Jo, det är tjat, jo, vi har pratat om det många gånger innan. Och sen är det frågan när jag kommer hem, som är precis lika komplicerad. Och det skär i hjärtat förstås. Samtidigt säger han – ‘det är klart att du ska åka, det kommer att bli så bra för dig’. Och han menar det. Också.

Annonser

faktiskt. Och regnar gör det nästan hela tiden. Jag tror jag tar fram en extrafilt till mig själv också i kväll, maken ville ha en i morse.

Och jag satte mig för att lägga upp dom snygga bruna byxorna jag köpte när jag var borta senast, inga problem, tänkte jag. Men det var överoptimistiskt, förstås. När jag hade sytt fyra cm eller så, så såg jag att sömmen blev alldeles konstig, så jag avbröt. Och sen skulle jag sprätta bort eländet och det gick inte alls bra. Så till slut satte jag ner symaskinen på golvet och suckade. Kanske går det bättre i morgon. Verkligen trist. Och den svarta tråden är nästan slut och jag vet inte riktigt var jag ska köpa ny, sybehörsaffären har upphört sen senast jag köpte tråd.

det är ju det. Och snart har vi bott här en månad. Och det händer att jag tänker på att maken – positiv så ofta – sa, när vi flyttade in i förra lägenheten – ‘här är så fint, jag trivs, här vill jag dö’. Ja ja. Och jag tänkte redan då att det blir nog lite knepigt med trappan och allt, om man nu tänker framåt. Och det är ju faktiskt så, att en del av det som gör att jag strävat efter det här boendet är att jag tänker att det är väldigt mycket enklare om något händer, att vara på ett plan med sitt boende.

Och mitt i den här allmänna trivseln, som vi har här, så satt vi i var sin fåtölj framför tv:n förut, och så skulle maken resa sig och gå till badrummet och sen vila en halvtimme. Och han kämpade verkligen för att komma upp, det gick, och sen gick han. Och jag satt i min fåtölj och tittade på hans rygg, hans mödosamma promenad till badrummet, och det vrider om, en spark i magen är det allt. Och jag minns hur hans rygg såg ut, när han provade kavajer i ett annat liv. Och jag minns hur det lät när han, ofta lite sen, sprang ner för någon av trapporna i huset.

det hela, tycker jag allt, ur mitt trånga perspektiv. Jag har haft ett antal kontakter med hyresvärden, och slutklämmen blev att jag får nyckeln vid nio i morgon. Nu ser allt blänkande ut, men det var tydligen detaljer som skulle fixas av vaktmästaren (som använde borr här för en kvart sen) och tydligen börjar inte nyckelutlämnerskan jobba förrän nio. Jag kommer att stå där fem i, kan jag säga. Det hade varit smidigt för mig att få plocka över saker jag själv kan bära redan i kväll, men inget att göra åt.

Jag medger att jag säckade ihop lite när det blev klart med det. Vårt namn står på dörren nu och likaså på brevfacket vid ytterdörren. Och det är klart att jag fattar att för hyresvärden, som i morgon får tillträde till en fastighet för 19 miljoner, så är mitt ynka flyttande inte så intressant.

– jag ville veta om det blir avlastning nästa vecka. Jag ringde handläggaren. Hon har semester till 20 juli sa telefonsvararen. Jag ringer upp avdelningen. Hon som svarar vågar inte ha nån uppfattning om det, utan uppmanar mig att ringa enhetschefen och sen kom hon på att hon har ju semester, så då skulle jag ringa biträdande. Jag frågar efter det numret då, och efter en liten stund har hon lyckats leta upp numret dit. Jag ringer. Hon svarar, men kan inte ge besked, för hon måste prata med en handläggare först och dessutom är hon upptagen just nu och hade egentligen inte tänkt svara (nä hä, tack för det), men hon kan höra av sig i eftermiddag. Jag tycker det är ett synnerligen tungrott system. Och nu känner jag mig ganska övertygad om att det inte blir något, eftersom det tydligen var så svårt. Undrar om kommunalrådet själv måste besluta också.

– och det beror inte på regnet, jag hörde det stilla droppandet ‘som pantertassar’, för att citera Tove Jansson, redan när jag var uppe första gången med maken vid fem. Sen hade jag svårt att somna om, det kan hända ibland att det tar en stund. Nästa gång var det dags för maken att gå till badrummet igen, och iofs väldigt dags för mig att starta min morgon. Men där gick det fel, för maken började säga att det var så besvärligt att ropa på mig, när han behöver komma upp, för jag är irriterad, tyckte han. Och jag vet inte förstås, jag vet bara att jag alltid kommer när han behöver. Och jo, ibland är jag mitt i nånting som jag är rädd att tappa bort detaljer av, om jag går ifrån i mitten, ibland har jag sovit rätt uselt, ibland har jag ont nånstans i den stackars kroppen – så jo, jag är kanske inte solig jämt. Men jag kommer alltid. Jag tycker att det skulle räknas mig till godo. Så den där känslan av att aldrig duga ligger som ett filter mellan mig och dagen här.

Och jag hoppas att Yngste har en bra födelsedag. Kära rara han.

– det här. Jag skulle önska att det inte gjorde det, att jag bara kunde göra det som måste göras i lugn takt. Och jag försöker andas och tänka efter, så jag inte ska bli sliten, men sliten är jag. Jag kanske inte är så stark, som man borde vara, jag vet inte. Men jag vet att när maken blir lite extra tjatig, tappar bort saker som jag sagt nyss, som jag sagt flera gånger, så blir jag arg och/eller ledsen, och jag vill inte det. Jag vill ha tålamod, jag vill orka det som måste göras.

Och jag har faktiskt ingenstans att vända mig, det är mitt ansvar, jag vet det. Och när jag skriver så, så menar jag verkligen inte att någon gör för lite, jag vet att det finns omtänksamma människor i mitt liv och det är jag tacksam för, men här och nu är det bara jag.

Och om en liten stund sätter jag mig på uteplatsen och tittar på tornseglarna, och jag är tacksam över den vackra, ljusa kvällen, men det är ensamt på flera olika sätt.

Nästa sida »