ledsen


men inte så överraskad, kanske. Yngste ringde och berättade att han och flickvännen bestämt sig för att dela på sig. Nästan två och ett halvt år. Ja ja, jag hoppas bara att det praktiska löser sig. Han är ju min allra yngste, så klok och fin, tycker jag. Och självklart var det inte lätt för honom, vare sig själva beslutet eller att ringa till mig. Och jag sov dessutom när telefonen ringde, men jag vaknade ändå. Och han säger annars alltid att han vill prata en stund med maken också, men den här gången sa han att ‘du kan väl prata med pappa om det här, så ringer jag till honom en annan dag’.

Annonser

det var ändå. Igen. Samtidigt ser man förstås hur mycket dom har kvar att göra, just nu är det hoppet om att den nya trappan ska komma som utlovat. Och huset är förstås snett, Äldste visade med sån där laser att det skiljer tre cm i taket, och det är inte ett jättelikt rum vi snackar om här. Dom löser det förstås.

Och när vi satt där ute i all grönska och skönhet, så såg jag att det kom en bil till grannhuset nedanför backen. Det visade sig vara rätt sorgligt, det var kvinnan som bott där ett antal år (hon är änka) och umgicks mycket med makens morbröder, dom brukade bjuda varandra på mat och delade tidningsprenumeration och så där. Men hon har haft rätt besvärande hosta rätt länge och under våren här fick hon lunginflammation, som vid närmare påseende visade sig vara värre än så. Nu är det dags för cytostatika tydligen. Och Äldste och sonhustrun var rätt tveksamma till om hon kommer hem igen, men just idag kom hon med ett par av sina svågrar och tittade till sin älskade trädgård.

faktiskt snöade det lite till precis när jag gick upp, men nu verkar det vara på väg att försvinna igen.

Och det är en alldeles vanlig lördag, tvättmaskinen går, maken är duschad. Det är något som irriterar mig med avlastningen, man hjälper honom inte med tvättandet. Jag har försökt säga till, men det hjälper inte alls, antagligen tycker man att han ska ‘träna sig’ eller vad man nu brukar använda för floskel. Han kan ju inte, just det är hans minnesproblem. Och sen tvingar man honom att sitta och raka sig och då har han inte överblick över grejorna på handfatet, så det blir konstigt. Så varenda gång jag hämtar honom har han en lite unken doft och är halvrakad. För personalen spelar det förstås ingen roll, dom minns inte min mycket välrakade väldoftande man. Men jag tycker att han har rätt att uppehålla så mycket likhet med sig själv som möjligt, så det gör vi hemma.

eller inte så lilla hunden, Tvåans rottweiler, är död. Han hade det svårt den här veckan och dom fick en tid hos veterinären, tumör på mjälten, ingenting att göra. Han var nästan nio år, en respektabel ålder för en rottweiler, för all del. Han var Tvåans andra, så vi har levt med dessa vackra vänliga hundar länge. Så tomt.

uppskattar jag sociala medier. Jag har kontakt med många, som jag annars inte skulle möta särskilt ofta. I morse dök det upp en sån där notering på fb att B och jag varit vänner två år. Vi fick kontakt i en grupp om kyrkor, som jag uppskattar mycket. Sen kom hon och hälsade på oss i somras, så roligt. Och när  jag skulle planera min tågresa, så skrev hon att om tåget trasslade, så hade jag hennes nummer och kunde kontakta om det var i närheten. Det var lördagen innan. Sen har jag noterat att hon inte gjort inlägg, annars väldigt ofta. Och nu, när jag tittade på fb, så meddelade någon att hon avled förra måndagen. Mycket saknad av mig och många. RIP.

med tåget till syster. Det blir så bra det kan. Och han kom hem precis så att han inte behövde jäkta, han kunde byta om i lugn och ro och ta en kopp té med maken och mig. Självklart hade det varit obeskrivligt, alldeles nyss satt dom här i köket och hade varit på bröllopet för den nu döde. Många vänner hade kommit den här gången också förstås och vännen från London hade varit med, han kom i morse och åker tillbaka i morgon. Yngste var tacksam att dom hade kunnat sitta och prata vid minnesstunden, så många år sen dom sågs senast.

Och jag kom här i eftermiddags att tänka på en midsommar för många år sen, när någon kom och sa – ‘nu är K (den dödes mamma) alldeles upprörd, för pojkarna har försvunnit’, för Yngste och dom två andra gossarna hade traskat iväg nånstans i folkvimlet, men dom fanns ju där. Och när jag berättade det för Yngste, så kunde han omedelbart imitera hur hon hade låtit, när hon ropade. Yngste kan, precis som sin far och sin bror, imitera rätt skickligt. Och han hade träffat en del som sagt – ‘men det syns att du är din fars son’ och det syns, fast färgerna är annorlunda. Maken är ljus och han är ganska mörkhårig, men det slår ändå igenom.

här i dag. Vi åt en lång frukost och ingen dusch av maken i dag och ingen tvätt. Å andra sidan har vi ätit tidig lunch, pasta och svamp&skinksås, så att Yngste skulle hinna få något i sig. Nu skrapar han is och snö av bilen och beger sig mot begravningen av sin vän. Vi pratade mycket om alla goda minnen vi har av denne vänlige person. Och jag försåg sonen med ett paket näsdukar. Han hoppades att den tredje av dagmammans pojkar också kommer, han bor visserligen i London sen några år, men Yngste tyckte allt att han får väl ställa upp.

Och Yngste har planerat att när allt är klart, så kommer han hit och byter om och tar tåget till Tvåans familj och umgås med dom och åker sen i morgon hem från dom. Det blir säkert bra. Så bra det nu kan bli i den situation som är.

Nästa sida »