ledsen


till mig i dag, när vi satt i en liten samtalsgrupp, helt ok iofs, tanken var ju att byta erfarenheter. Fast just där och då blev det extremt obekvämt för mig, det var en fråga som jag gärna hade kunnat svara på, på ett teoretiskt och korrekt plan, men nu frågade man efter min personliga uppfattning. Så det hade varit bra om jag hade kunnat säga något klokt och eftertänksamt. Fast när det råkar vara så att just det kom rätt nära ett svårt kapitel i mitt liv, svek och sorg, och jag har i det närmaste nästan eventuellt tagit mig lite förbi dom värsta groparna på den vägen. Så jag svalde och var kortfattad.

Annonser

kan ställa till det. Ja, mitt eget kan förstås också trassla, medges, men maken tar det till en helt annan nivå, det får man nog inse. Jag upprepar och upprepar igen och han frågar och frågar och frågar igen. Hur ska vi göra med det här och med detta? Vad kommer x och y att säga och göra? Ja, hur i all världen ska jag kunna svara på det? Och sen börjar det om.

Det var ett tag sen jag mätte blodtrycket och jag känner just nu att det nog inte är läge att gå dit nu heller. Förhoppningsvis lugnar det sig. Sen. Men först ska vi ta oss igenom veckan framför oss, det känns nästan oöverstigligt. Men i morgon ska jag ägna mig åt helt andra saker, det är åtminstone planen. Och visst förstår jag att det är oerhört stressande för maken att han vill veta saker, att jag redan försökt berätta det för honom hjälper inte alls.

en längre natt, men nu får man tacka för den som blev. Det kunde varit värre också. Och maken var rätt slut, han är så tacksam i dag att han klarade gårdagen. Och han satt kvar inne i kyrkan när vi andra gick med kistan ut till graven, det var ganska slirigt ute, men jag behöll hatten på den här gången.

Och vi försöker samla ihop oss inför det som ändå fortfarande ligger framför oss. Det skulle vara betydligt enklare om man kunde vara övertygad om att andra var beredda att bete sig anständigt, men nu är det som det är med det. Jag tänker förstås på två av mina mostrar, som blev helt otroligt otrevliga, när det drog ihop sig till arvsskifte efter morföräldrarna. Jag var mycket ung, men jag minns hur det blev, så jag vet att människor inte precis alltid tar fram sina bästa sidor när det ska räknas pengar.

ibland bättre. Just i dag en sämre. Det mesta går tungt och trögt och fel. Och det händer att jag tänker att den här ganska långa underliga tillvaron nöter mig. När jag hjälpte upp maken till lunchen, så gick han till badrummet. Det är vanligt. Men sen gick han inte in i köket utan ut i rummet, och jag sa att vi ska äta nu. ‘- Ja, ja, men jag ska leta reda på en sak först’, sa maken. Och när jag undrade vad det var, så ville han inte säga det. Det var ‘en sak’. Efter visst tjat från min sida – hunger gör mig sällan mer tålmodig – så sa han att det var ett reklamblad från Rusta. Och jag blev arg, jag hade lagt rustabladet bland tidningsskräpet och hade inte alls uppfattat det som något viktigt, vi har inte Rusta i närheten ens. Och jag sa att han fick gärna titta på det efter maten. Så när vi ätit tog jag upp det ur kassen och undrade om det var vintertightsen som var mest intressant, men där var jag dum, jag vet. Men den skulle bläddras igenom noggrant och minsann, där fanns erbjudanden om glödlampor. Fast vi har glödlampor av alla möjliga styrkor och utformningar, som jag köpt. Så jag tog fram lådan med förrådet, och då skulle maken detaljgranska varenda lampa. Och han tycket bara att det var helt naturligt att han ville ta ansvar för detta. För mig, som de facto har ansvaret för detta. och förvisso haft det betydligt längre än de snart fjorton år maken varit ur trafik, så var det uppriktigt irriterande. Så det färgar dagen.

eller hur man ska se på det. Jag lade mig på sängen och somnade, trots konstig musik på tv:n ute i rummet. Men jag vaknade av att maken stod i dörröppningen och hojtade – ‘men där är du ju, jag visste inte var du var’. Nä, och när han nu såg var jag var och dessutom tyckte att jag snarkade, kunde jag inte fått sova en kvart till? Det är liksom lite komiskt och nästan löjligt att jag går och lägger mig och somnar. Och som det händer att han säger annars – ‘men du är ju frisk’. Det är ett besynnerligt liv, det här.

Och jag vet att han andra gånger kan säga att han är så tacksam över att han kan bo hemma, att jag tar hand om allt, att han förstår att det är tungt för mig. Men det är lite komiskt att jag behöver sova.

det är det. Nyss frågade maken om vi åker till boendet på förmiddagen och eftermiddagen på torsdag? Och jag svarade att vi åker dit i kväll, efter tét. Och han vet det. Och sen frågar han om jag kan ringa eller meddela mig på något sätt när jag kommer fram – ‘inte för att jag vill tjata’, som han säger. Jo, det är tjat, jo, vi har pratat om det många gånger innan. Och sen är det frågan när jag kommer hem, som är precis lika komplicerad. Och det skär i hjärtat förstås. Samtidigt säger han – ‘det är klart att du ska åka, det kommer att bli så bra för dig’. Och han menar det. Också.

faktiskt. Och regnar gör det nästan hela tiden. Jag tror jag tar fram en extrafilt till mig själv också i kväll, maken ville ha en i morse.

Och jag satte mig för att lägga upp dom snygga bruna byxorna jag köpte när jag var borta senast, inga problem, tänkte jag. Men det var överoptimistiskt, förstås. När jag hade sytt fyra cm eller så, så såg jag att sömmen blev alldeles konstig, så jag avbröt. Och sen skulle jag sprätta bort eländet och det gick inte alls bra. Så till slut satte jag ner symaskinen på golvet och suckade. Kanske går det bättre i morgon. Verkligen trist. Och den svarta tråden är nästan slut och jag vet inte riktigt var jag ska köpa ny, sybehörsaffären har upphört sen senast jag köpte tråd.

Nästa sida »