ledsen


– det här. Jag skulle önska att det inte gjorde det, att jag bara kunde göra det som måste göras i lugn takt. Och jag försöker andas och tänka efter, så jag inte ska bli sliten, men sliten är jag. Jag kanske inte är så stark, som man borde vara, jag vet inte. Men jag vet att när maken blir lite extra tjatig, tappar bort saker som jag sagt nyss, som jag sagt flera gånger, så blir jag arg och/eller ledsen, och jag vill inte det. Jag vill ha tålamod, jag vill orka det som måste göras.

Och jag har faktiskt ingenstans att vända mig, det är mitt ansvar, jag vet det. Och när jag skriver så, så menar jag verkligen inte att någon gör för lite, jag vet att det finns omtänksamma människor i mitt liv och det är jag tacksam för, men här och nu är det bara jag.

Och om en liten stund sätter jag mig på uteplatsen och tittar på tornseglarna, och jag är tacksam över den vackra, ljusa kvällen, men det är ensamt på flera olika sätt.

Fast jag har tillbringat så många timmar med att tömma svärmors lägenhet, att det nästan är klart nu. På onsdag lämnar jag nycklarna. Men det är ändå konstigt att hon är borta. På söndag fyller hennes svåger hundra, jag hoppas blommorna jag skickade kommer fram.

Men Yngste tittade sig omkring och sa – ‘så konstigt det här är’ och jag låste dörren och tänkte på alla gånger han gått bort till farmor och pratat med henne. Hon var verkligen en så avhållen farmor för alla barnen.

Och maken försöker hålla reda på vart allt har tagit vägen och det lyckas inte så vidare, kan man säga. Och den här komplicerade transporten i dag och i morgon kan han inte riktigt få till, så han frågar om. Och frågar om.

Nu är jag trött. Men i morgon är det en ny dag.

i lokaltidningen i morse gjorde dagen, tja, inte så bra, kan man väl säga. Den rörde upp för mycket. Det stod om hur framgångsrikt man nu kan behandla stroke, man kallade det rentav för ‘lasarusbehandling’, Lasarus uppväcktes ju från de döda. På samma gång som man prisade behandlingen (att man går in i ljumsken och följer blodkärl uppåt och suger ut proppen ungefär), så förklarade man hur svårt det var, att man behöver ha ca 50 – 100 operationer om året för att hålla precisionen uppe och det kan man inte nära oss, så patienter får forslas en bit, ev med helikopter. Och jag kan bara säga att det är fint för dom som får denna andra chans.

Och samtidigt så tänker jag förstås på oss, hur maken själv promenerade in på akuten och hur man verkligen inte gjorde särskilt mycket dom första tolv timmarna, och hur ingen ansvarig pratade med mig om vad som var på gång. Maken fick ringa upp själv och han lät så konstig. Och den där behandlingen fanns redan då, fast på den tiden skrevs det om den som om det var ganska okomplicerat, om man bara kom i tid, inte att man skulle forslas i helikopter.

Nå ja, nu är det som det är, men det vrider ändå om kniven. Det går nästan inte en dag utan att jag undrar hur det hade varit om. Och inte hjälper det, jag vet, och jag försöker leva i det liv vi nu har. Men en del dagar är det tyngre, det är ensamt.

när den berömda gränsen är nära? Jag menar innan man ligger i hallen och inte kan röra sig? För det vore väldigt opraktiskt att hamna där. Jag är helt på det klara med att det inte är normalt att nästan bryta ihop på banken för att kvinnan på andra sidan disken är lite dryg, när jag var yngre var det inte precis blyga violer som befolkade banker och postkontor, så jag borde vara härdad. Och för övrigt hade jag fått en penningavi på 125 kr från Nordea när jag kom hem, och nu antar jag att om dom ska sätta in den på mitt konto, så får jag betala 85 kr för det. Och nej, det finns inget Nordea i min närhet. Finns det i någons närhet?

Och när jag blinkar, så är ögonlocken så där varma, så där som om man skulle behöva sova tio timmar. Och jag gick förbi löpsedlar med rubriker om hur man undgår att behöva gå till badrummet på natten, typ ‘-så förbättrar du din nattsömn’. Det vore smidigt, fast nu är det inte jag som behöver upp, däremot behöver maken hjälp med själva promenaden, så där barfota på natten. Så min nattsömn är rätt märklig. Och ja, jag vet att så många har det så mycket värre.

– av det som måste göras i dag, visningen av svärmors lägenhet. Det kommer att ordna sig förstås, men just när jag hade klivit ur hissen med toaletthjälpmedlet så ringde mobilen. Någon kommer och tittar på vår lägenhet i morgon vid tolv. Tjo. Och jag som känner att vi har det så stökigt, någon annan skulle förmodligen inte tycka det, och den som kommer får väl tänka sig in i sin egen ordning.

Sen skulle jag till banken. Det brukar gå väldigt smidigt, jag känner många av dom som jobbar där, men i dag blev det annorlunda, kan man säga. Jag har inte så väldigt mycket marginal heller, och jag var snubblande nära att börja gråta, men jag höll mig. Jag frågade dessutom om dom gjorde bouppteckningar, men det gjorde dom verkligen inte. ‘Du vet säkert nån själv, som gör det’, sa kvinnan. Och då sa jag, lätt irriterat, – ‘men då hade jag inte frågat dig’. Och då mumlade hon ett par namn. Jag ska ringa det ena i morgon, förhoppningsvis mår jag bättre då. Och jag fick en hyfsad offert på ordnandet av svärmors datum på gravstenen, så jag tackade snabbt ja till det. Alla dessa detaljer.

– blev det här. Jag gick visserligen bort till lägenheten och plockade lite, med betoning på lite, men plötsligt kände jag att det gick inte mer. Jag tog bilden, som svärmor alltid hade över sängen, på maken, henne, mormorn och mormorsmor och gick hem. Jag vet ju att i morgon kommer vi att göra ett större ryck tillsammans och då går det lättare. Jag ska verkligen inte påstå att jag och svärmor var jättetighta, men vi delade liv så länge, och jag tyckte på många sätt att hon var en ganska fantastisk kvinna, så det är väldigt knepigt alltihop.

Och jag ska köpa en postpåse och skicka iväg det där hörselhjälpmedlet hon hade vid tv:n, som jag trodde var en värmedyna lite hastigt. Det var Äldste, som visste vad det var. Men köksskåpen, alla grytor och kastruller, ja kära nån. Ett liv.

This too shall pass.

– denna ständigt underliga manick. Vi har alla en tendens att glömma, förstås, men makens minneskonstigheter är i en annan dimension. Faktiskt. Och det ställer till det för oss båda. I dag t ex vet jag ju på ett plan, att han blir trött av den där avlastningen, han blir inte ett dugg avlastad, tvärtom – jag vet ju det, och jag vet också att det kan betyda att alldeles vanliga saker kan bli rejält förvirrade. Och ändå blir jag förvånad, när det slår till. I kväll här t ex. Han hade inte en aning om att vi i morgon ska röja ur betydande delar av farmors lägenhet. Verkligen ingen aning. Och han blev rätt upprörd också i inledningsskedet, han ville vara delaktig eller snarare DELAKTIG, för det blev verkligen versaler där. Vad han ville ha, varför frågade ingen efter det? Och jag sa, ganska behärskat ändå, att nu är det ju så att hans och mitt hem redan innehåller ganska många saker från hans barndomshem, och att vi inte är i det skedet i livet när man skaffar mer saker, snarare tvärtom. Och jag påtalade också att jag inte alls uppskattade att han inte har minsta förtroende för att jag faktiskt mest hela tiden ägnar mig åt att organisera det mesta med utgångspunkt från hans önskningar och behov. Så stämningen inför morgondagens projekt kunde vara mer uppåt, från min sida sett. Och jag kan knappast nämna det här för barnen. Jag är ledsen. Det är sjukdomen, jo då, mest är det väl det. Men det hjälper inte så väldigt mycket alls.

Ah ja, och sen började han prata om att nej då, han ville visst inte ha fler saker, och han är minsann så gammal och sjuk, så själv dör han säkert snart. Och det är inte heller så lätt att hantera. Och ingen av oss vet vem som dör först, faktiskt. Det är knappt en tävling heller.

Men jag ska koppla in säkerhetskopieringen på datorn och gå och lägga mig inför uppförsbacken i morgon, som alltså plötsligt fått en lite högre lutningsgrad.

Nästa sida »