ledsen


eftersom hon hittat ett info-blad från kommunen om att man vill bygga ett sjuvåningshus på andra sidan gatan, där vi idag har en plan där bussarna stannar. Det känns faktiskt dystert, vi bor ju på tredje våningen och att få fyra våningar över oss s a s, ganska nära, nej det blir inte roligt alls. Samtidigt förstår jag att våra ev synpunkter inte kommer att räknas. Men jag förstår verkligen inte att det skulle vara ett så enormt behov av både affärslokaler och bostäder, i sht som dom affärer vi har i centrum – precis som i alla små kommuner – har det svårt att gå runt. Det fanns ingen tidsram angiven heller.

Annonser

sen heller. Jag skickade ett mail och frågade om nästa veckas avlastning, ja det skulle enligt det önskemål jag lämnat in vara dags redan nästa vecka igen, av lite olika orsaker, bl a är sedan nästa inplanerad (av mig) i v 32. Och jag fick ett ganska snabbt svar av handläggaren, nej, det blir inget nästa vecka. Hon påstår sig ha försökt ringa i tisdags, men på ingen av våra telefoner finns något missat samtal. Sen skriver hon också att om vi anpassade oss till kommunens planering, alltså avlastning var tredje vecka, så skulle hon kunna garantera plats och maken skulle ju kunna vara där tisdag – fredag ändå, om han nu tycker att hela veckan är för mycket. Och jag förstår verkligen inte hur hon skulle kunna ‘garantera’ eftersom trycket av färdigbehandlade patienter, som ska tas hem till kommunen från landstingsvård, rimligen är lika oförutsägbart där. Och vi prioriteras alltid ner, så vitt jag förstår. Och var tredje vecka året om är inte ett bra scenario för oss, maken vantrivs verkligen och miljön är deprimerande. Dessutom har vi en del andra saker i våra liv att ta hänsyn till planeringsmässigt. Den där värdegrunden tänker jag på, den som har så många vackra ord. Ja ja. Jag ska försöka andas in ett tag innan jag svarar.

fast klockan närmar sig elva. Och jag förmår inte riktigt sitta ute, ljudet är för starkt. Och när maken och jag var mitt i gregorianiken utbröt det mopedkrig eller så, på planen nedanför vårt sovrum, men vi tog oss igenom. Fast efteråt tyckte maken att jag kunde stänga fönstret. Jo tack, jag har haft fönstret stängt alla nätter vi sovit här, med undantag för ca två första, sen klagade han så kraftigt att jag stängde. Fast det minns han inte. Jag glömmer också saker, alla gör det, jag vet. Fast hans glömska har liksom en egen dimension i och med att han är så övertygad om att han verkligen aldrig har hört talas om vad-det-nu-är.

Jag såg för ett par dar sen en artikel om en ung kvinna, gift med en hockeyspelare, som fått för många hjärnskakningar i karriären, och hon beskrev att det var jobbigt att vara gift med någon med en hjärnskada, och det kan jag bara hålla med om. Hon hade haft turen att träffa andra i samma situation och beskrev hur viktigt det varit för henne. Jag var med på två olika anhörigträffar tidigt i makens sjukdom och båda var rätt misslyckade tillställningar. Och i och med att jag inte på rätt länge nu haft någon samtalskontakt, så kan jag sakna det. Men jag vet, för alla andra är det så länge sen att det är lätt hänt – och bekvämast – att tro att jag vant mig.

till mig i dag, när vi satt i en liten samtalsgrupp, helt ok iofs, tanken var ju att byta erfarenheter. Fast just där och då blev det extremt obekvämt för mig, det var en fråga som jag gärna hade kunnat svara på, på ett teoretiskt och korrekt plan, men nu frågade man efter min personliga uppfattning. Så det hade varit bra om jag hade kunnat säga något klokt och eftertänksamt. Fast när det råkar vara så att just det kom rätt nära ett svårt kapitel i mitt liv, svek och sorg, och jag har i det närmaste nästan eventuellt tagit mig lite förbi dom värsta groparna på den vägen. Så jag svalde och var kortfattad.

kan ställa till det. Ja, mitt eget kan förstås också trassla, medges, men maken tar det till en helt annan nivå, det får man nog inse. Jag upprepar och upprepar igen och han frågar och frågar och frågar igen. Hur ska vi göra med det här och med detta? Vad kommer x och y att säga och göra? Ja, hur i all världen ska jag kunna svara på det? Och sen börjar det om.

Det var ett tag sen jag mätte blodtrycket och jag känner just nu att det nog inte är läge att gå dit nu heller. Förhoppningsvis lugnar det sig. Sen. Men först ska vi ta oss igenom veckan framför oss, det känns nästan oöverstigligt. Men i morgon ska jag ägna mig åt helt andra saker, det är åtminstone planen. Och visst förstår jag att det är oerhört stressande för maken att han vill veta saker, att jag redan försökt berätta det för honom hjälper inte alls.

en längre natt, men nu får man tacka för den som blev. Det kunde varit värre också. Och maken var rätt slut, han är så tacksam i dag att han klarade gårdagen. Och han satt kvar inne i kyrkan när vi andra gick med kistan ut till graven, det var ganska slirigt ute, men jag behöll hatten på den här gången.

Och vi försöker samla ihop oss inför det som ändå fortfarande ligger framför oss. Det skulle vara betydligt enklare om man kunde vara övertygad om att andra var beredda att bete sig anständigt, men nu är det som det är med det. Jag tänker förstås på två av mina mostrar, som blev helt otroligt otrevliga, när det drog ihop sig till arvsskifte efter morföräldrarna. Jag var mycket ung, men jag minns hur det blev, så jag vet att människor inte precis alltid tar fram sina bästa sidor när det ska räknas pengar.

ibland bättre. Just i dag en sämre. Det mesta går tungt och trögt och fel. Och det händer att jag tänker att den här ganska långa underliga tillvaron nöter mig. När jag hjälpte upp maken till lunchen, så gick han till badrummet. Det är vanligt. Men sen gick han inte in i köket utan ut i rummet, och jag sa att vi ska äta nu. ‘- Ja, ja, men jag ska leta reda på en sak först’, sa maken. Och när jag undrade vad det var, så ville han inte säga det. Det var ‘en sak’. Efter visst tjat från min sida – hunger gör mig sällan mer tålmodig – så sa han att det var ett reklamblad från Rusta. Och jag blev arg, jag hade lagt rustabladet bland tidningsskräpet och hade inte alls uppfattat det som något viktigt, vi har inte Rusta i närheten ens. Och jag sa att han fick gärna titta på det efter maten. Så när vi ätit tog jag upp det ur kassen och undrade om det var vintertightsen som var mest intressant, men där var jag dum, jag vet. Men den skulle bläddras igenom noggrant och minsann, där fanns erbjudanden om glödlampor. Fast vi har glödlampor av alla möjliga styrkor och utformningar, som jag köpt. Så jag tog fram lådan med förrådet, och då skulle maken detaljgranska varenda lampa. Och han tycket bara att det var helt naturligt att han ville ta ansvar för detta. För mig, som de facto har ansvaret för detta. och förvisso haft det betydligt längre än de snart fjorton år maken varit ur trafik, så var det uppriktigt irriterande. Så det färgar dagen.

Nästa sida »