ledsen


det hela, tycker jag allt, ur mitt trånga perspektiv. Jag har haft ett antal kontakter med hyresvärden, och slutklämmen blev att jag får nyckeln vid nio i morgon. Nu ser allt blänkande ut, men det var tydligen detaljer som skulle fixas av vaktmästaren (som använde borr här för en kvart sen) och tydligen börjar inte nyckelutlämnerskan jobba förrän nio. Jag kommer att stå där fem i, kan jag säga. Det hade varit smidigt för mig att få plocka över saker jag själv kan bära redan i kväll, men inget att göra åt.

Jag medger att jag säckade ihop lite när det blev klart med det. Vårt namn står på dörren nu och likaså på brevfacket vid ytterdörren. Och det är klart att jag fattar att för hyresvärden, som i morgon får tillträde till en fastighet för 19 miljoner, så är mitt ynka flyttande inte så intressant.

– jag ville veta om det blir avlastning nästa vecka. Jag ringde handläggaren. Hon har semester till 20 juli sa telefonsvararen. Jag ringer upp avdelningen. Hon som svarar vågar inte ha nån uppfattning om det, utan uppmanar mig att ringa enhetschefen och sen kom hon på att hon har ju semester, så då skulle jag ringa biträdande. Jag frågar efter det numret då, och efter en liten stund har hon lyckats leta upp numret dit. Jag ringer. Hon svarar, men kan inte ge besked, för hon måste prata med en handläggare först och dessutom är hon upptagen just nu och hade egentligen inte tänkt svara (nä hä, tack för det), men hon kan höra av sig i eftermiddag. Jag tycker det är ett synnerligen tungrott system. Och nu känner jag mig ganska övertygad om att det inte blir något, eftersom det tydligen var så svårt. Undrar om kommunalrådet själv måste besluta också.

– och det beror inte på regnet, jag hörde det stilla droppandet ‘som pantertassar’, för att citera Tove Jansson, redan när jag var uppe första gången med maken vid fem. Sen hade jag svårt att somna om, det kan hända ibland att det tar en stund. Nästa gång var det dags för maken att gå till badrummet igen, och iofs väldigt dags för mig att starta min morgon. Men där gick det fel, för maken började säga att det var så besvärligt att ropa på mig, när han behöver komma upp, för jag är irriterad, tyckte han. Och jag vet inte förstås, jag vet bara att jag alltid kommer när han behöver. Och jo, ibland är jag mitt i nånting som jag är rädd att tappa bort detaljer av, om jag går ifrån i mitten, ibland har jag sovit rätt uselt, ibland har jag ont nånstans i den stackars kroppen – så jo, jag är kanske inte solig jämt. Men jag kommer alltid. Jag tycker att det skulle räknas mig till godo. Så den där känslan av att aldrig duga ligger som ett filter mellan mig och dagen här.

Och jag hoppas att Yngste har en bra födelsedag. Kära rara han.

– det här. Jag skulle önska att det inte gjorde det, att jag bara kunde göra det som måste göras i lugn takt. Och jag försöker andas och tänka efter, så jag inte ska bli sliten, men sliten är jag. Jag kanske inte är så stark, som man borde vara, jag vet inte. Men jag vet att när maken blir lite extra tjatig, tappar bort saker som jag sagt nyss, som jag sagt flera gånger, så blir jag arg och/eller ledsen, och jag vill inte det. Jag vill ha tålamod, jag vill orka det som måste göras.

Och jag har faktiskt ingenstans att vända mig, det är mitt ansvar, jag vet det. Och när jag skriver så, så menar jag verkligen inte att någon gör för lite, jag vet att det finns omtänksamma människor i mitt liv och det är jag tacksam för, men här och nu är det bara jag.

Och om en liten stund sätter jag mig på uteplatsen och tittar på tornseglarna, och jag är tacksam över den vackra, ljusa kvällen, men det är ensamt på flera olika sätt.

Fast jag har tillbringat så många timmar med att tömma svärmors lägenhet, att det nästan är klart nu. På onsdag lämnar jag nycklarna. Men det är ändå konstigt att hon är borta. På söndag fyller hennes svåger hundra, jag hoppas blommorna jag skickade kommer fram.

Men Yngste tittade sig omkring och sa – ‘så konstigt det här är’ och jag låste dörren och tänkte på alla gånger han gått bort till farmor och pratat med henne. Hon var verkligen en så avhållen farmor för alla barnen.

Och maken försöker hålla reda på vart allt har tagit vägen och det lyckas inte så vidare, kan man säga. Och den här komplicerade transporten i dag och i morgon kan han inte riktigt få till, så han frågar om. Och frågar om.

Nu är jag trött. Men i morgon är det en ny dag.

i lokaltidningen i morse gjorde dagen, tja, inte så bra, kan man väl säga. Den rörde upp för mycket. Det stod om hur framgångsrikt man nu kan behandla stroke, man kallade det rentav för ‘lasarusbehandling’, Lasarus uppväcktes ju från de döda. På samma gång som man prisade behandlingen (att man går in i ljumsken och följer blodkärl uppåt och suger ut proppen ungefär), så förklarade man hur svårt det var, att man behöver ha ca 50 – 100 operationer om året för att hålla precisionen uppe och det kan man inte nära oss, så patienter får forslas en bit, ev med helikopter. Och jag kan bara säga att det är fint för dom som får denna andra chans.

Och samtidigt så tänker jag förstås på oss, hur maken själv promenerade in på akuten och hur man verkligen inte gjorde särskilt mycket dom första tolv timmarna, och hur ingen ansvarig pratade med mig om vad som var på gång. Maken fick ringa upp själv och han lät så konstig. Och den där behandlingen fanns redan då, fast på den tiden skrevs det om den som om det var ganska okomplicerat, om man bara kom i tid, inte att man skulle forslas i helikopter.

Nå ja, nu är det som det är, men det vrider ändå om kniven. Det går nästan inte en dag utan att jag undrar hur det hade varit om. Och inte hjälper det, jag vet, och jag försöker leva i det liv vi nu har. Men en del dagar är det tyngre, det är ensamt.

när den berömda gränsen är nära? Jag menar innan man ligger i hallen och inte kan röra sig? För det vore väldigt opraktiskt att hamna där. Jag är helt på det klara med att det inte är normalt att nästan bryta ihop på banken för att kvinnan på andra sidan disken är lite dryg, när jag var yngre var det inte precis blyga violer som befolkade banker och postkontor, så jag borde vara härdad. Och för övrigt hade jag fått en penningavi på 125 kr från Nordea när jag kom hem, och nu antar jag att om dom ska sätta in den på mitt konto, så får jag betala 85 kr för det. Och nej, det finns inget Nordea i min närhet. Finns det i någons närhet?

Och när jag blinkar, så är ögonlocken så där varma, så där som om man skulle behöva sova tio timmar. Och jag gick förbi löpsedlar med rubriker om hur man undgår att behöva gå till badrummet på natten, typ ‘-så förbättrar du din nattsömn’. Det vore smidigt, fast nu är det inte jag som behöver upp, däremot behöver maken hjälp med själva promenaden, så där barfota på natten. Så min nattsömn är rätt märklig. Och ja, jag vet att så många har det så mycket värre.

Nästa sida »