ledsen


förstås på ett nyhetsinslag, som kommenterade att ca en miljon människor i Sverige inte lever särskilt uppkopplade liv alls. Och maken konstaterade att han är en i den miljonen. Då ska man kanske veta att han var väldigt tidig med att skaffa internetbank, han tittade på en massa hemsidor (som fanns då), han ledde kurser i dataanvändning inom sitt område, han var helt enkelt rätt med i den teknik som fanns då.

Men när han blev sjuk fick han ju synproblem, det blir lite dubbelseende (som inte kan tränas bort) och då är en skärm problematisk, fast det mest påtagliga är förstås att han har svårt att tänka planerat framåt, vad som händer om man gör si eller så, och det där gör vi andra rätt automatiskt. Så nej, han har inget uppkopplat liv. Självklart visar jag honom saker han är intresserad av, men han kan inte själv och det är en sorg för honom, för han minns att det var roligt och intressant.

Annonser

och så rycks mattan bort under fötterna. Så känns det just nu.

Jag gick upp rätt tidigt, gjorde limpdeg, den där sorten som ska jäsa jättelänge, läste laudes, kokade gröt, duschade maken och bytte lakan. Sen kom ett mail från juristen att mötet på tisdag måste ställas in eftersom alla uppgifter inte inkommit. Och det är väldigt irriterande, milt sagt. Jag hade verkligen hoppats att allt skulle vara klart snart och nu vet jag inte alls. Dessutom ska detta kommuniceras till maken, som har påtagliga svårigheter att hålla tidsangivelser i huvudet, och det blir inte alls enklare när jag säger att vi inte vet när nästa tid blir.

Jag tänker på någon, som berättade om ett bekant par som varit på semester, när det visade sig att maken i sammanhanget bröt ut i nån sorts Alzheimer. Han började fråga samma saker gång på gång. Och till slut hade hustrun skrivit svaret på en servett, som hon höll upp. Och den som berättade det var så upprörd över att det var respektlöst mot mannen att göra så. Och jag tänker, som förvisso har en annan problematik framför mig men ändå, att om man svarat på samma fråga flera gånger, så blir man lite trött. Dessutom i det fallet kan åtminstone jag tänka mig att hustrun kanske hemma märkt att nånting var fel, men kanske tänkte hon att det var trötthet och att det skulle bli bättre om dom åkte iväg på semester. Och så blir det då tvärtom. Det måste ha varit ren mardröm, att plötsligt konfronteras med att livet nu blir förändrat.

Och hur stackars Äldste tar det här vet jag inte alls än.

hur det nu gick till. Och för säkerhets skull har jag skrivit timrapporten för augusti till kommunen och lämnar in den på måndag morgon och noterar det i almanackan. Bildalmanackan har f ö en mycket vacker höstbild, morgondimma i bokskog i trakten av Simrishamn.

Och innan Äldste gick förut, så upprepade vi vårt mantra ‘det är en dag närmare avslut iaf’, för det är det ju. Men det blir en befrielse av stora mått, makens ena kusin som började muttra om jakträtten senast vi träffades, det var allt ganska lågt. Att alla människor inte är intresserade av jakt, jo det förstår jag, jag jagar inte själv, men jag är uppfostrad i en miljö där det var naturligt och ett stort glädjeämne i ett annars ganska slitsamt liv. Det innebär också att man har ständig koll på sin skogsmark, hur det växer, hur djur av olika slag rör sig, förändringar på många plan. Så för mig är det obegripligt att man vill missunna någon detta. Att det sen betyder att andra inte ställer sig upp och säger rakt ut att nu var du dum, det är också sorgligt. Civilkurage var inte allas arvedel.

igen. Detta råkade vara den där sällsynta natten, då jag nästan får sova, så just det var ju bra. Sen vid frukosten nämnde jag att jag ska lämna böcker på biblioteket och då var det kört s a s. Jag lånade ju en bok, som jag tänkte att maken kunde vara intresserad av, till den här veckan vi var borta. Men det var fel på den, den var för bred. Och det kan jag inte göra så mycket åt, så jag lämnade det utan kommentar då. Men nu vid frukosten skulle detta stötas och blötas igen. Och igen. Och jag blev riktigt irriterad, för det är väldigt sällan som någonting jag lånar blir mottaget med entusiasm. Antingen är boken för bred, eller också är den för tung, eller också är det fel på typsnittet eller också är det helt enkelt fel på innehållet. Det är alltså inte särskilt enkelt att låna böcker åt någon annan öht, och maken är definitivt inte enkel att göra nöjd i såna lägen. Och jag vet att han har komplicerat synproblem på vänsterögat, att han är förlamad i vänster sida och att allt tar längre tid. Jag vet.

Och sen blev det dags för badrummet, där det fortsatte trassla. Och när jag hade tvättat honom och gått ut till mina sysslor, så satt jag en kort stund på uteplatsen och tänkte sen att det var dags att ta på maken kläderna. Men då hade han glömt att han skulle borsta tänder och raka sig, så han hade gått ut till den på förmiddagen svala balkongen. Men nu är han både rakad och påklädd och sitter i den den svala förmiddagsbrisen.

Och jag samlar ihop mig.

i upprörda situationer, visst. Och efteråt funderar man=jag mycket över saker som blev sagda. T ex – ‘ja, vi känner ju inte er egentligen, vi har ju inte träffats särskilt mycket. Det var det där julkalaset ni hade varje år hemma hos er.’ Ja ha, så det var på något sätt fel att vi hade det där julkalaset, eller? Och jag minns med stor tacksamhet den där goda leverpuddingen deras mor alltid hade med i den speciella höganäsformen och mycket annat i samband med kalaset, men jag fixade ändå för oss femton sexton personer, och jag gjorde så gott jag kunde. Att det inte räckte nu, nog känns det konstigt, om det var så att dom längtade efter mer kontakt. Svärmor hade kontakt, hon berättade om deras liv och hur dom hade det. Men jag kanske kan tänka, att så vitt jag kan minnas var maken och jag bjudna till kusinen en gång under dessa årtionden. Vi bjöd in till våra barns bröllop och vi gjorde så gott vi förstod. Jag minns att när kusinen väntade barn, så lånade jag ut min bok om amning. Och jag minns sura repliker genom åren också. Ja ja. This too shall pass.

att tvätta håret, det blev inte alls svalare den här gången. Och jag sitter ute i skuggan – ca 30° – och läser papper jag knappt förstår mig på, kanske inte ens om det vore svalare. Det är skatteberäkningar och siffror och värderingar, och i morgon ska vi träffa dom där optimistiska släktingarna för ett litet informellt samtal här i hettan. Suck. Och jag kan bara konstatera att den man vi hyrde in, har givit oss en massa papper, som förefaller väldigt genomarbetade och inte blev det i närheten av släktingarnas anonyma glädjekalkyl heller. Tack för det, faktiskt lite under den förra värderingen, den där från december, där man tydligt angav att det kunde vara lite högt, redan där.

Men jag ser verkligen inte alls fram emot morgondagen. Maken har aldrig haft sinne för siffror, om man säger så, och den här värmen och tröttheten gör inte precis att han klarar det bättre. Och så är han ledsen över att möta den här oviljan också, att allt räknas i kronor och ören. Ah ja, vi får se.

eftersom hon hittat ett info-blad från kommunen om att man vill bygga ett sjuvåningshus på andra sidan gatan, där vi idag har en plan där bussarna stannar. Det känns faktiskt dystert, vi bor ju på tredje våningen och att få fyra våningar över oss s a s, ganska nära, nej det blir inte roligt alls. Samtidigt förstår jag att våra ev synpunkter inte kommer att räknas. Men jag förstår verkligen inte att det skulle vara ett så enormt behov av både affärslokaler och bostäder, i sht som dom affärer vi har i centrum – precis som i alla små kommuner – har det svårt att gå runt. Det fanns ingen tidsram angiven heller.

Nästa sida »