ledsen


igen. Detta råkade vara den där sällsynta natten, då jag nästan får sova, så just det var ju bra. Sen vid frukosten nämnde jag att jag ska lämna böcker på biblioteket och då var det kört s a s. Jag lånade ju en bok, som jag tänkte att maken kunde vara intresserad av, till den här veckan vi var borta. Men det var fel på den, den var för bred. Och det kan jag inte göra så mycket åt, så jag lämnade det utan kommentar då. Men nu vid frukosten skulle detta stötas och blötas igen. Och igen. Och jag blev riktigt irriterad, för det är väldigt sällan som någonting jag lånar blir mottaget med entusiasm. Antingen är boken för bred, eller också är den för tung, eller också är det fel på typsnittet eller också är det helt enkelt fel på innehållet. Det är alltså inte särskilt enkelt att låna böcker åt någon annan öht, och maken är definitivt inte enkel att göra nöjd i såna lägen. Och jag vet att han har komplicerat synproblem på vänsterögat, att han är förlamad i vänster sida och att allt tar längre tid. Jag vet.

Och sen blev det dags för badrummet, där det fortsatte trassla. Och när jag hade tvättat honom och gått ut till mina sysslor, så satt jag en kort stund på uteplatsen och tänkte sen att det var dags att ta på maken kläderna. Men då hade han glömt att han skulle borsta tänder och raka sig, så han hade gått ut till den på förmiddagen svala balkongen. Men nu är han både rakad och påklädd och sitter i den den svala förmiddagsbrisen.

Och jag samlar ihop mig.

Annonser

i upprörda situationer, visst. Och efteråt funderar man=jag mycket över saker som blev sagda. T ex – ‘ja, vi känner ju inte er egentligen, vi har ju inte träffats särskilt mycket. Det var det där julkalaset ni hade varje år hemma hos er.’ Ja ha, så det var på något sätt fel att vi hade det där julkalaset, eller? Och jag minns med stor tacksamhet den där goda leverpuddingen deras mor alltid hade med i den speciella höganäsformen och mycket annat i samband med kalaset, men jag fixade ändå för oss femton sexton personer, och jag gjorde så gott jag kunde. Att det inte räckte nu, nog känns det konstigt, om det var så att dom längtade efter mer kontakt. Svärmor hade kontakt, hon berättade om deras liv och hur dom hade det. Men jag kanske kan tänka, att så vitt jag kan minnas var maken och jag bjudna till kusinen en gång under dessa årtionden. Vi bjöd in till våra barns bröllop och vi gjorde så gott vi förstod. Jag minns att när kusinen väntade barn, så lånade jag ut min bok om amning. Och jag minns sura repliker genom åren också. Ja ja. This too shall pass.

att tvätta håret, det blev inte alls svalare den här gången. Och jag sitter ute i skuggan – ca 30° – och läser papper jag knappt förstår mig på, kanske inte ens om det vore svalare. Det är skatteberäkningar och siffror och värderingar, och i morgon ska vi träffa dom där optimistiska släktingarna för ett litet informellt samtal här i hettan. Suck. Och jag kan bara konstatera att den man vi hyrde in, har givit oss en massa papper, som förefaller väldigt genomarbetade och inte blev det i närheten av släktingarnas anonyma glädjekalkyl heller. Tack för det, faktiskt lite under den förra värderingen, den där från december, där man tydligt angav att det kunde vara lite högt, redan där.

Men jag ser verkligen inte alls fram emot morgondagen. Maken har aldrig haft sinne för siffror, om man säger så, och den här värmen och tröttheten gör inte precis att han klarar det bättre. Och så är han ledsen över att möta den här oviljan också, att allt räknas i kronor och ören. Ah ja, vi får se.

eftersom hon hittat ett info-blad från kommunen om att man vill bygga ett sjuvåningshus på andra sidan gatan, där vi idag har en plan där bussarna stannar. Det känns faktiskt dystert, vi bor ju på tredje våningen och att få fyra våningar över oss s a s, ganska nära, nej det blir inte roligt alls. Samtidigt förstår jag att våra ev synpunkter inte kommer att räknas. Men jag förstår verkligen inte att det skulle vara ett så enormt behov av både affärslokaler och bostäder, i sht som dom affärer vi har i centrum – precis som i alla små kommuner – har det svårt att gå runt. Det fanns ingen tidsram angiven heller.

sen heller. Jag skickade ett mail och frågade om nästa veckas avlastning, ja det skulle enligt det önskemål jag lämnat in vara dags redan nästa vecka igen, av lite olika orsaker, bl a är sedan nästa inplanerad (av mig) i v 32. Och jag fick ett ganska snabbt svar av handläggaren, nej, det blir inget nästa vecka. Hon påstår sig ha försökt ringa i tisdags, men på ingen av våra telefoner finns något missat samtal. Sen skriver hon också att om vi anpassade oss till kommunens planering, alltså avlastning var tredje vecka, så skulle hon kunna garantera plats och maken skulle ju kunna vara där tisdag – fredag ändå, om han nu tycker att hela veckan är för mycket. Och jag förstår verkligen inte hur hon skulle kunna ‘garantera’ eftersom trycket av färdigbehandlade patienter, som ska tas hem till kommunen från landstingsvård, rimligen är lika oförutsägbart där. Och vi prioriteras alltid ner, så vitt jag förstår. Och var tredje vecka året om är inte ett bra scenario för oss, maken vantrivs verkligen och miljön är deprimerande. Dessutom har vi en del andra saker i våra liv att ta hänsyn till planeringsmässigt. Den där värdegrunden tänker jag på, den som har så många vackra ord. Ja ja. Jag ska försöka andas in ett tag innan jag svarar.

fast klockan närmar sig elva. Och jag förmår inte riktigt sitta ute, ljudet är för starkt. Och när maken och jag var mitt i gregorianiken utbröt det mopedkrig eller så, på planen nedanför vårt sovrum, men vi tog oss igenom. Fast efteråt tyckte maken att jag kunde stänga fönstret. Jo tack, jag har haft fönstret stängt alla nätter vi sovit här, med undantag för ca två första, sen klagade han så kraftigt att jag stängde. Fast det minns han inte. Jag glömmer också saker, alla gör det, jag vet. Fast hans glömska har liksom en egen dimension i och med att han är så övertygad om att han verkligen aldrig har hört talas om vad-det-nu-är.

Jag såg för ett par dar sen en artikel om en ung kvinna, gift med en hockeyspelare, som fått för många hjärnskakningar i karriären, och hon beskrev att det var jobbigt att vara gift med någon med en hjärnskada, och det kan jag bara hålla med om. Hon hade haft turen att träffa andra i samma situation och beskrev hur viktigt det varit för henne. Jag var med på två olika anhörigträffar tidigt i makens sjukdom och båda var rätt misslyckade tillställningar. Och i och med att jag inte på rätt länge nu haft någon samtalskontakt, så kan jag sakna det. Men jag vet, för alla andra är det så länge sen att det är lätt hänt – och bekvämast – att tro att jag vant mig.

till mig i dag, när vi satt i en liten samtalsgrupp, helt ok iofs, tanken var ju att byta erfarenheter. Fast just där och då blev det extremt obekvämt för mig, det var en fråga som jag gärna hade kunnat svara på, på ett teoretiskt och korrekt plan, men nu frågade man efter min personliga uppfattning. Så det hade varit bra om jag hade kunnat säga något klokt och eftertänksamt. Fast när det råkar vara så att just det kom rätt nära ett svårt kapitel i mitt liv, svek och sorg, och jag har i det närmaste nästan eventuellt tagit mig lite förbi dom värsta groparna på den vägen. Så jag svalde och var kortfattad.

Nästa sida »