Kanske

har jag bättre tur med hemleverans med nästa firma. Jag har beställt lite grejor till äldsta sondotterns födelsedag, upp till nio dagar ska det kunna ta. Och eftersom hon fyller den 15 ska det väl gå bra.

Och nu satte maken in en tjatstöt. Han satt och lyssnade på flöjtkonserter av Bach, bra så, och då råkade han höra att det plingade i mobilen. Då blev han genast ängslig att det skulle vara bekräftelse från maxi och att jag inte skulle ha hört det. Så då är hans tanke att jag omedelbart ska släppa det jag har för händer och gå och kolla mobilen och sen ska jag återrapportera till honom, så att han har gjort sin insats. Och jag blir, tyvärr, orimligt irriterad. Oavsett varför nu mobilen plingade, så finns det kvar en stund till, tills jag tittar nästa gång rentav. Jag avskyr att bli tjatad på och hans kontrollbehov avseende mobilens olika läten är en ständig konfliktkälla. Jag ber honom sluta tjata, men han tror ändå att jag kan missa något viktigt om han inte säger till mig. En gång, två gånger, många gånger. Och att jag lyckas ordna det mesta på mitt enkla sätt, det förstår han inte.

 

Inte så lysande

längre. Jag fick nyss ett samtal från ortopeden. Den något (hm) mer otrevliga kvinnan den här gången. Maken ska infinna sig där 15.15 i dag för att få nya sandaler. ‘Och fotortos’, sa jag. Men nej, det står inte på remissen. Och jag sa, att jag knappast hade haft möjlighet att kolla remissen, men han behöver en ny fotortos. Då sa hon, ganska snorkigt, att han kunde ju ta med den då. Och jag svarade att han kan inte gå utan den, så självklart är den med. Och hon sa att dom kanske kunde laga den. Men det är det jag har gjort ett antal gånger, så det alternativet är nog rätt borta. Ja ja, vi får se när vi fått i oss vår ärtsoppa, så får vi väl bege oss. Ortopeden ligger så långt ifrån ingången man bara kan komma, så det kommer att ta en lång stund för maken och han kommer att bli ganska utpumpad. Han vet inte om sin lycka än, han kommer inte att bli glad.

 

Kanske tre kuddar

av fem möjliga för natten här. Bättre än förra natten, absolut. Men det går inte att komma ifrån att när jag får ställa mig framför handfatet i badrummet och det är morgon, det är en lättnad. Jag har klarat en natt till. Och tvärtom, när jag står där på kvällen och borstar tänderna, då undrar jag alltid hur det ska gå.

Och jag ser verkligen ingen lösning alls på den här situationen, maken blir inte bättre, snarare ser jag en långsam, mycket långsam, nedåtgående spiral s a s. Och så vitt jag förstår finns ingen hjälp att få. Någon inte särskilt fiffig person på kommunen undrade vid coronans utbrott om vi behövde hemtjänst. Nej tack, det förstår jag inte alls tanken med. Jag kan faktiskt laga rätt god mat, jag har ordnat handlandet av det mesta, jag tar fram dammsugaren då och då och mitt problem är min ensamhet och det faktum att makens nätter kan bli lätt kaosartade, trots att jag sover bredvid. Att det skulle bli bra alls med personal, som ev skulle ha möjlighet att komma efter en halvtimme eller så – i bästa fall – nej, det tror jag inte. Det skulle betyda rätt mycket ångest för maken och en inte särskilt underlättande situation sen för mig.

Och våra barn får vi ju inte träffa i dagsläget. Dom har ju dessutom väldigt små möjligheter att göra något praktiskt annars heller, om man ska vara realist. Äldsta bor mer än 50 mil bort, Tvåan har en familjesituation som kräver rätt mycket av henne, Äldste gör det praktiska han kan för oss och har i övrigt händerna rätt fyllda, och Yngste – ja, han bor ju nästan femtio mil bort och har ett jobb som inte väntar s a s. Så även utan coronan så är jag hänvisad till mig själv. Dom här åtta åren jag delvis haft avlastning, har jag (från början två nätter) haft tre nätter borta från hemmet per månad och det har varit en stimulans med olika samtal och utflykter och allt möjligt. Nu är det annorlunda. Och i går slog mig tanken med full kraft att om fyra månader är det Jul. Maken och jag. Vi kanske kan ha zoom-träff med barn och barnbarn, men väldigt underligt blir det. Jag fäller väl upp plastgranen, men det blir knappast skinka, och ingen kyrka heller, gissar jag. För mycket folk till helgen, troligen. Mycket är väldigt osäkert, det är livet villkor iofs, men lite mer planerbart brukar det ändå vara.

 

Dagens rutiner

sitter så pass fast att jag klarar det mesta. Fast jag medger att det hänt ett par gånger i dag att jag börjat gråta, bara lite, och i mellangärdet satt det en klump en stund på eftermiddagen, men det gick över. Nästan iaf. Och jag vet – och kan iofs förstå – att maken sagt till någon i den här corona-situationen att han faktiskt önskar att det aldrig mer blir nån avlastning för hans del. Och jag kan förstå det. Men ändå. Och kanske har han rätt, det kanske inte blir fler gånger. Jag tänker på att dom första åtta åren han var sjuk, så hade jag ingen avlastning alls. En gång kom Äldste och bodde med maken en helg. Och sen har det då varit åtta år med lite blandad kvalitet på avlastning, både kvantitet och kvalitet egentligen. För det är dom senaste 2 åren som det har i princip varit säkert att det skulle bli av, annars kunde dom ju ringa i princip två dagar innan och säga att det inte blev något, för dom hade det så oväntat fullt. 2017 t ex hände det hälften av dom önskade tillfällena. Och det är för både maken och mig rätt irriterande att dom inte bryr sig särskilt om just hans egenheter, hans minnessvårigheter och så. Men kanske återkommer det inte alls.

Och som ett tecken på den här underliga situationen vi lever i kan jag säga att jag satte in disken extra snabbt i maskinen efter kvällstét, för jag tänkte att jag kunde gå in på kommunens hemsida och titta på fullmäktigemötet och få se Äldste säga ja vid närvarokollen. Nu visade det sig att det är nästa måndag, så jag får väl titta då.

 

En del morgnar

är segare än andra. En sån var det i morse. Delvis är det förstås dom varma nätterna, samtidigt tittar vi på termometern och säger att snart fryser vi förstås. Fast, trots corona och allt, så tänker jag kanske vara lite mer envis om det här med temperaturen i höst och vinter. Det känns inte rimligt att vi ska behöva ha elelement på för att inte frysa. Men just nu är det inte problemet. Morgonen var så pass sen och rörig att jag fortfarande sitter med nattens fläta, trots att förmiddagen gått en bit. Och jag är obeskrivligt trött och ledsen. Jag läste i går någon som skrev ett stycke om avsaknaden av strategier för riskgrupper, studentutspring lade man hyllmeter på, men riskgrupper får bara veta att det gäller att hålla ut, dvs att avhålla sig från kontakter. Och jag tänker på att om OM nu någon någonstans i ett labb lyckas peta ihop ett vaccin – nej, jag räknar inte Ryssland – så är det ändå en kall och mörk höst framför oss, en Jul utan barn och barnbarn. Man ska inte ta ut svårigheter i förskott, nej då, men varnad är väpnad, heter det också.

 

En liten regnskur

kom det nyss. Det är fortfarande väldigt varmt ändå. Natten var kvalmig, kan man säga. Jag vakande ganska tidigt och till slut gick jag upp, trekvart innan mobilen skulle pipit. Jag var rädd att somna om och jag behövde göra en limpdeg, så det var lika bra att gå upp då. Sen lade jag mig en liten stund på vår blommiga soffa och kunde vila.

Efter frukosten hamnade vi i en sån här konstig diskussion, där maken till varje pris ville göra nånting, som jag uppfattade som helt fel. Ibland får han en fix idé, där han inte själv ser det orimliga och jag vill inte att andra ska utsättas för det, jag hindrar honom, s a s för att skydda honom. Jag vill inte att andra ska bedöma den där konstigheten som att han blivit underlig. I det stora hela är han en rätt omdömesgill person med kloka synpunkter på mycket, men så finns det korta hack i hans förmåga att se vad som är rimligt. Det är väldigt smärtsamt för oss båda. Och jag tänker på när jag allvarligt övervägde att skaffa en sån där nytillverkad grammofon, så han skulle kunna spela sina skivor. Jag pratade med Äldste om tekniken, och han andades in och sa – ‘nej, mamma, det där blir inte bra. Han tror att om han får en sån, så kommer han att kunna hantera den och skivorna, som han gjorde när han var frisk, och det kommer inte att ske. Tänk dig för.’ Och jag insåg att han hade rätt.

 

Nyss hörde jag

att man sa på tv att det är riktigt besvärligt att man kanske inte kan planera sitt arbetsliv under hösten. Nej, jag förstår det. Fast för mig är det förstås inte ett arbetsliv, det är hela livet som inte går att planera. Och vänner jag inte kan träffa, familjen jag nu har kunnat träffa utomhus, och det lär inte gå under hösten.

Vi firade ju en mycket påver Påsk, årets stora högtid, och inte heller kunde vi fira i den stora kyrkan förra veckan heller. Och jag går inte in i affärer, jag handlar på nätet och jag väljer – ofta dyrare – alternativ med hemleverans. Det här att inte ens ytligt möta andra människor är tungt, tyngre än man kanske föreställt sig innan. Och jag blir trött och nedslagen. Självklart förstår jag att det ändå är mycket tyngre om man lever ensam, å andra sidan har jag ju det här med ansvaret hela tiden.

 

En ny dag

här. Min pappas födelsedag, som jag minns det brukade det vara sommar då, mamma brukade spara ihop dom sista jordgubbarna för säsongen till tårtan. Jordgubbssorterna var annorlunda då, tror jag. Och pappa dog på våren innan han skulle fyllt 62, det är märkligt att tänka på. Han betydde så väldigt mycket för mig, fortfarande saknad. Som det brukar heta – i tacksamt minne bevarad.

Och det regnar, vi åt ärtsoppa. Och dagen började inte alls bra efter en ganska stillsam natt. Maken var uppe vid halv fem och sen strax efter sju. När jag sen gick upp, försökte jag gå så tyst som möjligt, men jag hann bara ut i badrummet, så ropade maken. Och jag gick tillbaka och frågade vad han ville. Jo, men han var hungrig och ville ha frukost, och jag förklarade att det fanns ingen frukost än. Jag hade inte ens hunnit klä på mig. Men han hade sett en timme fel på klockan och trodde att jag, när jag gick ut ur rummet, hade misslyckats med att väcka honom till frukosten, så nu ville han säga att han minsann var klar. Men det var ju varken jag eller frukosten. Det har f ö aldrig hänt att jag misslyckats med att väcka honom till frukost, och att jag i så fall bara skulle gå ut igen är – för mig – en bisarr tanke. Så för mig var det en usel start på dagen. Så nu har jag tittat på nätet efter mer effektiva projektionsklockor, så att det ska vara enklare att se rätt.

Det är så svårt det här, att växla mellan att vårda och att leva ett mer vanligt liv.

 

Vi drack ett distanserat

kvällsté med Yngste, han blev skjutsad av Äldste från födelsedagsfirandet och nu har han tagit tåget tillbaka till Tvåan igen. Vi fick del av Tvåans enorma bullar också, som vanligt bakar hon enorma saker. Och han hjälpte mig att installera zoom också, så kanske får jag tekniken att fungera vid tillfälle. Sen försökte han uppmuntra/uppmana oss att göra utflykter och saker. Och jag förstår det, bästa välmening absolut, samtidigt som jag inte kan förklara riktigt varför jag är betydligt tröttare än förut. Jag vill och kan inte heller gå in i detalj på vad som trasslat extra mycket med makens mående från april och framåt. Inte med barnen och inte här heller riktigt. Och han sa förstås, han hade sett nån bild jag la upp på fb häromdagen från ett tidigare år, där jag själv kommenterade att jag undrade om det någonsin blir igen. Det är klart det blir, mamma, sa han. Och det är rart att han säger det, men jag vet inte – ingen vet förstås – men jag vet verkligen inte om både maken och jag kommer, ens om det finns ett fungerande vaccin om ett år, att kunna åka bort tillsammans fler gånger och det gör mig ganska sorgsen.

 

Från start

till mål tog det drygt två timmar att fixa ihop kycklinggrytan. Nu väntar jag bara på att den ska bli svalare, så jag kan ställa in den i plastpåsar i kylen. Och det doftar gott, men jag undrar faktiskt fortfarande om det nånsin kommer att hända att vi allihop kan sitta runt vårt matbord och äta inomhus tillsammans. Vi har nu varit i den här karantänen mer än halva året. Det går ju att lösa, om det är hyfsat väder, men nu är det ju sommar. Till Jul antar jag att maken och jag sitter och tittar på varandra. Och jag förstår att jag ska vara tacksam att vi är två, och det är jag, samtidigt har jag en sorts ansvar för oss båda två hela tiden. Det är också en del av det här.