ledsen


som inte alltid lyckas, den tär. Tyvärr. Alla dessa incidenter, som var för sig är alldeles betydelselösa, kopplas ihop i mitt huvud. Som i dag, när maken gav sig iväg mot den icke använda parkeringsplatsen, han fick alltså gå längre, det var först när jag tittade lite osäkert hur jag skulle få in bilen (det var rätt fullt där), men folk fikade i stället för att gå direkt till parkeringen, så det gick bra. Men makens motivering var att han bara hört att jag sagt ‘parkeringen’. Det är ganska vanligt att han tappar sista biten av meningen, i sht om han är lite trött, men det är väldigt svårt att veta det. Säger jag ‘parkeringen vid sockenstugan’, så är det inte klart för mig att han inte hör det. Så jag jagade upp mig. Tyvärr.

Sen när vi kom hem, så hjälpte jag honom ur bilen och uppför dom fem trappstegen och öppnade ytterdörren. Sen brukar han ensam gå genom ingångshallen till baksidan där hissen finns, under tiden som jag kör och parkerar bilen. Just den här gången hade inte den automatiska dörröppnaren, som finns bredvid hissen, fungerat men det hade kommit en dam och öppnat dörren för honom och tryckt ner hissen och erbjudit sig att åka upp med honom. Och det är ju väldigt vänligt av folk att göra det, det har hänt nån annan gång också. Fast när jag då kommer och han inte alls finns där jag förväntar mig att han ska stå, så blir det inte bra. Och jag undrar om dessa välvilliga människor verkligen tror att han är ute på egna äventyr.

Och särskilt nyttigt för mitt blodtryck är det inte. Eller iaf inte för mitt mående i lite vidare mening.

 

Annonser

i morse, det behövdes nog. Fast när jag gläntade på gardinen var det alldeles vitt ute. Då kändes det som om mumintrollens taktik att äta lite granbarr och sen sova till slutet av mars vore det allra bästa. Men det var brist på granbarr här, så jag fortsatte morgonen som vanligt. Maken och jag satt och pratade länge vid frukosten, det händer också att vi gör det, och sen duschade jag honom.

Snön ligger mest på taken, kan man säga. På marken ser det slafsigt ut, jag har inte varit ute och gått, tror inte det blir senare heller. Det år lågt i dag, inte bara molnen.

förstås på ett nyhetsinslag, som kommenterade att ca en miljon människor i Sverige inte lever särskilt uppkopplade liv alls. Och maken konstaterade att han är en i den miljonen. Då ska man kanske veta att han var väldigt tidig med att skaffa internetbank, han tittade på en massa hemsidor (som fanns då), han ledde kurser i dataanvändning inom sitt område, han var helt enkelt rätt med i den teknik som fanns då.

Men när han blev sjuk fick han ju synproblem, det blir lite dubbelseende (som inte kan tränas bort) och då är en skärm problematisk, fast det mest påtagliga är förstås att han har svårt att tänka planerat framåt, vad som händer om man gör si eller så, och det där gör vi andra rätt automatiskt. Så nej, han har inget uppkopplat liv. Självklart visar jag honom saker han är intresserad av, men han kan inte själv och det är en sorg för honom, för han minns att det var roligt och intressant.

och så rycks mattan bort under fötterna. Så känns det just nu.

Jag gick upp rätt tidigt, gjorde limpdeg, den där sorten som ska jäsa jättelänge, läste laudes, kokade gröt, duschade maken och bytte lakan. Sen kom ett mail från juristen att mötet på tisdag måste ställas in eftersom alla uppgifter inte inkommit. Och det är väldigt irriterande, milt sagt. Jag hade verkligen hoppats att allt skulle vara klart snart och nu vet jag inte alls. Dessutom ska detta kommuniceras till maken, som har påtagliga svårigheter att hålla tidsangivelser i huvudet, och det blir inte alls enklare när jag säger att vi inte vet när nästa tid blir.

Jag tänker på någon, som berättade om ett bekant par som varit på semester, när det visade sig att maken i sammanhanget bröt ut i nån sorts Alzheimer. Han började fråga samma saker gång på gång. Och till slut hade hustrun skrivit svaret på en servett, som hon höll upp. Och den som berättade det var så upprörd över att det var respektlöst mot mannen att göra så. Och jag tänker, som förvisso har en annan problematik framför mig men ändå, att om man svarat på samma fråga flera gånger, så blir man lite trött. Dessutom i det fallet kan åtminstone jag tänka mig att hustrun kanske hemma märkt att nånting var fel, men kanske tänkte hon att det var trötthet och att det skulle bli bättre om dom åkte iväg på semester. Och så blir det då tvärtom. Det måste ha varit ren mardröm, att plötsligt konfronteras med att livet nu blir förändrat.

Och hur stackars Äldste tar det här vet jag inte alls än.

hur det nu gick till. Och för säkerhets skull har jag skrivit timrapporten för augusti till kommunen och lämnar in den på måndag morgon och noterar det i almanackan. Bildalmanackan har f ö en mycket vacker höstbild, morgondimma i bokskog i trakten av Simrishamn.

Och innan Äldste gick förut, så upprepade vi vårt mantra ‘det är en dag närmare avslut iaf’, för det är det ju. Men det blir en befrielse av stora mått, makens ena kusin som började muttra om jakträtten senast vi träffades, det var allt ganska lågt. Att alla människor inte är intresserade av jakt, jo det förstår jag, jag jagar inte själv, men jag är uppfostrad i en miljö där det var naturligt och ett stort glädjeämne i ett annars ganska slitsamt liv. Det innebär också att man har ständig koll på sin skogsmark, hur det växer, hur djur av olika slag rör sig, förändringar på många plan. Så för mig är det obegripligt att man vill missunna någon detta. Att det sen betyder att andra inte ställer sig upp och säger rakt ut att nu var du dum, det är också sorgligt. Civilkurage var inte allas arvedel.

igen. Detta råkade vara den där sällsynta natten, då jag nästan får sova, så just det var ju bra. Sen vid frukosten nämnde jag att jag ska lämna böcker på biblioteket och då var det kört s a s. Jag lånade ju en bok, som jag tänkte att maken kunde vara intresserad av, till den här veckan vi var borta. Men det var fel på den, den var för bred. Och det kan jag inte göra så mycket åt, så jag lämnade det utan kommentar då. Men nu vid frukosten skulle detta stötas och blötas igen. Och igen. Och jag blev riktigt irriterad, för det är väldigt sällan som någonting jag lånar blir mottaget med entusiasm. Antingen är boken för bred, eller också är den för tung, eller också är det fel på typsnittet eller också är det helt enkelt fel på innehållet. Det är alltså inte särskilt enkelt att låna böcker åt någon annan öht, och maken är definitivt inte enkel att göra nöjd i såna lägen. Och jag vet att han har komplicerat synproblem på vänsterögat, att han är förlamad i vänster sida och att allt tar längre tid. Jag vet.

Och sen blev det dags för badrummet, där det fortsatte trassla. Och när jag hade tvättat honom och gått ut till mina sysslor, så satt jag en kort stund på uteplatsen och tänkte sen att det var dags att ta på maken kläderna. Men då hade han glömt att han skulle borsta tänder och raka sig, så han hade gått ut till den på förmiddagen svala balkongen. Men nu är han både rakad och påklädd och sitter i den den svala förmiddagsbrisen.

Och jag samlar ihop mig.

i upprörda situationer, visst. Och efteråt funderar man=jag mycket över saker som blev sagda. T ex – ‘ja, vi känner ju inte er egentligen, vi har ju inte träffats särskilt mycket. Det var det där julkalaset ni hade varje år hemma hos er.’ Ja ha, så det var på något sätt fel att vi hade det där julkalaset, eller? Och jag minns med stor tacksamhet den där goda leverpuddingen deras mor alltid hade med i den speciella höganäsformen och mycket annat i samband med kalaset, men jag fixade ändå för oss femton sexton personer, och jag gjorde så gott jag kunde. Att det inte räckte nu, nog känns det konstigt, om det var så att dom längtade efter mer kontakt. Svärmor hade kontakt, hon berättade om deras liv och hur dom hade det. Men jag kanske kan tänka, att så vitt jag kan minnas var maken och jag bjudna till kusinen en gång under dessa årtionden. Vi bjöd in till våra barns bröllop och vi gjorde så gott vi förstod. Jag minns att när kusinen väntade barn, så lånade jag ut min bok om amning. Och jag minns sura repliker genom åren också. Ja ja. This too shall pass.

Nästa sida »