Köttet är stekt

– pizziolasåsen står och puttrar. Efter visst trassel, får man säga. Plötsligt vek sig paketet med passerade tomater och rann ut över spisen, men jag skrapade rätt snabbt bort det kladdiga och fortsatte. When the going gets though, the though gets going. Typ.

Och jag vacklar mellan att tycka att jag har det mesta under kontroll och att tänka – ‘det här går aldrig’. Det gäller både maten och flytten iofs. Maken tycker att jag ska ha förtröstan, han tror att jag klarar alltihop. Man kan varenda gång förvånas över hur varm kokande tomatsås blir, dessutom, och så enormt det stänker överallt. Jag kom ihåg att ta på mig förkläde iaf.

Sen ska jag sätta mig och skriva ihop en lista på vad som ytterligare behövs för att femton personer ska bli mätta. Fast Tvåan fixar det som ska ätas till kaffet.

 

Morgonsol

– fast det gick över sen, men jag hann ändå cykla och handla, den där relativt lugna tiden vid åtta. Och jordgubbarna ser helt underbara ut.

Sen har jag lyckats ringa två samtal, även om jag inte nådde ända fram s a s. Först till kommunens larmgrupp, man kunde ju inte ha larm om man inte hade telia som bredbandoperatör, men dom har haft nyckel hit och en eller två gånger har jag ringt eftersom maken ramlat och jag inte kunde hjälpa honom upp. Men ska vi nu byta lägenhet, så får jag fordra in nyckeln, rimligen. Fast numer kan man tydligen ha annan bredbandsoperatör, sa personen hos larmet, men jag vet inte om jag tycker det känns aktuellt. Det ska ju till beslut av biståndshandläggare också, och där nånstans tog min ork slut. Och numer jobbar jag ju inte utanför hemmet heller.

Och sen ringde jag gravstensgravören, som lovat skicka papper tidigare, men om han nu lyssnar av sin telefonsvarare vet inte jag.

Och sen plockar jag lite allmänt, man gör ju det när någon ska komma och titta på ens hem, även om jag känner att dom kommer först att passera den uteplats, som sen blir vår, och dom käcka människorna där har fyllt på ännu mer saker. Nu är det inte bara en tavla, en spegel, ett antal skor, ett par kassar med odefinierbart innehåll, blomkrukor, mera kassar och så ett högskåp, som dom antagligen haft i badrummet. Dessutom hänger fortfarande två jackor på den där spiken på ytterdörren, som man ofta har nån liten prydlig krans på eller så. Det blir en upplevelse när dom börjar bära ner saker också.

 

Vi är synkroniserade

– maken och jag. Nu har han också tappat en plomb, fast i en framtand för hans del. Det fanns tid hos en annan tandläkare i eftermiddag, men han ville hellre vänta på vår vanliga på måndag. The dentist, the man I personally made a millionaire. Typ. Men han har varnat för det här ett tag, maken, så helt oväntat var det inte.

Och det blev en sen morgon för jag hade svårt att somna i går. Men vi är på gång iaf, ungefär som sengångaren i Ice Age.

Och andra år har det hänt att jag tittat igenom vad som hänt under året, men det orkar jag inte just nu. Och nåt särskilt epokgörande har väl inte hänt heller. Det var förstås det där att vi tog oss till makens studentjubileum, dels var det en så fin kväll och roligt för maken att träffa dessa människor, och för mig att få självförtroende nog att ta mig igenom Stockholm med den mekaniska röstens hjälp. Det gjorde ju att jag vågade andra advent också, även om det är en helt annan sak, när mörkret faller vid tre och trafiken tätnar betydligt. Och utflykten vi gjorde i början av juli var också fin, då när vi firade avhållna vännens födelsedag, solnedgång och champagne. Och så resan till England, det var verkligen en mycket stor upplevelse för mig. Tacksamhet.

 

Jag läste ut den

– Britt-Marie var här, alldeles nyss. Den var bra, han kan, Backman. Fast jag själv ligger mer åt lyckliga-slut-hållet, men kanske var det en sorts lyckligt slut ändå. Vad vet jag, som aldrig spelat fotboll och inte ens velat åka till Paris? Min yngste bror åkte till Paris en gång, han ville se trav på Vincennes. Å andra sidan hade han varit runt i världen, Brasilien, USA och Sydafrika. Och i England tittade dom förvånat på honom när han tog på sig pyjamas på kvällen, alla andra tog på sig så mycket som möjligt.

Och maken och jag delade på en budapestbakelse med hallon. Och skickade bilden till Äldsta, vi ringde upp och sjöng också. Första gången hon inte firade sin födelsedag med oss, var hon i Miami och jag köpte tårta åt oss andra och sen tog vi en bild på den. Och fick vänta på framkallning och sen skicka den med post till henne, obegripligt långsamt i dag. Och ändå så mycket lättare än när makens mormors mor åkte till USA, och föräldrarna fick vänta länge på livstecken från den sjuttonåriga Matilda.

 

Det kommer att bli bra

säger jag till mig själv.

Dom sneda solstrålarna svepte över köksgolvet och jag såg en oändlig (nästan) mängd smulor och damm, så nu har jag dammsugit och torkat golvet.

Och Äldsta ringde, jag hade inte riktigt fattat deras planering för helgen, men nu är jag uppdaterad. Dom åker till Tvåan på torsdag och sover där en natt, sen kommer dom hit. Rent praktiskt betyder det att jag har dom här på lunch på fredag. Sen får vi väl gemensamt ordna det traditionella fredagstacoset och sen kommer Yngste med tåget, rätt sent. Och sen ska vi sova här, alla sju, och sen börjar lördagen. Tjosan. Det kommer säkert att bli väldigt bra alltihop. Jag övertygar mig själv om det just nu. Och jag har rent köksgolv.

 

Det finns inga papper

på golvet längre, jag har strukturerat och ordnat. Jag har t o m lagt handdukarna, som jag ska mangla, i högar sorterade efter storlek.

Och så ringde jag kommunen eftersom man gjort fel på senaste fakturan, dvs man vill ha betalt för två mål hemlevererad mat och inte för makens två dygn på boende. Någon har väl skrivit fel kod eller så, antar jag. Jag har för säkerhets skull lagt in den för betalning, men jag tänkte att jag får väl ordna upp det. Så jag ringde den person som fanns angiven på fakturan. Och självklart svarar en automatisk svarare att helt annat namn sitter i samtal, men jag kan få tala med växeln om jag trycker nia. Så jag trycker nia och önskar då tala med den som fanns på fakturan. I samtal. Mmmm. Vill jag lämna meddelande? Ja, det vill jag. Ring mig på mitt nummer om fakturafråga. Och det var fem timmar sen. Jag återkommer på måndag, tänker jag. Jag vill ju dels betala mer pengar, dels se till att deras statistik blir rätt.

 

Jag letade efter en kofta

i garderoben och så småningom hittade jag den också, men sen tänkte jag att så där rörigt kan jag ju inte ha det. Så jag kollade igen det som låg där och bestämde mig för att slänga en tröja som – faktiskt! – krympte i tvätten och egentligen inte var bra innan heller. Och ett par byxor såg rätt taffliga ut. Däremot provade jag ett par som var bekväma och såg hyfsat passande ut, tunna svarta, lagom för den varma årstiden. Och jag hittade dessutom en mörkröd bomullskofta som jag verkligen inte kom ihåg alls. Bonus med två bärbara plagg som jag inte kommit ihåg, och jag har inte ens behövt gå in i ett professionellt provrum, denna fasa. Och betalningen ligger långt tillbaka i tiden, också bra.

Och i morgon är det Annandag Pingst, inte längre helgdag, men det finns kvällsmässa i min närhet. Nu var det bara det att när jag bokade bilprovningen räknade jag en vecka bakåt till verkstadskoll och hamnade då på den 25 och min kvalificerade gissning är att dom behåller bilen mer än över dagen, så det betyder att jag får cykla till mässan och maken kommer inte dit alls, men han sa att han hade ändå inte tänkt gå. Så får det bli.

 

Varken vädret eller jag

har väl nån särskilt bra dag. Jag hann få en ljuvlig bild av sondöttrarna som åkte pulka och såg såååå lyckliga ut. Nu hällregnar det igen.

Och jag stoppade in tvätten i maskinen och tyckte lite vagt att det var inte så mycket tvätt, men jag tryckte på den. Och nu när jag tittade in i tvättutrymmet (tvättstuga låter lite mycket för ett rum på ca 2,25 kvm) såg jag att jag helt enkelt glömt att stoppa in trosor och kalsonger. Så då blir det en halv maskin till då och en mild känsla av irritation. Så onödigt. Både tvättmaskinen och snön.

Och oväder är utlovat senare.

 

Jag gick till andra blomsterhandeln

på eftermiddagen. Den första, där jag köpte ljung på fm, hade inte påfallande snygga lösa blommor, så jag satsade på den andra. Dom är alltid pålitliga. Och en av kvinnorna där snodde ihop en ganska ståtlig bukett med både ett och annat, fem röda rosor, nån orangeröd alstromeria, tre blekrosa gerbera, lite grönt jox, ganska mycket grönt jox egentligen. Praktfullt såg det ut när det var klart. Jag lät bli att köpa en skjorta i år, han får se på denna blomstrande skönhet i stället.

Sen ringde Tvåan och ville ha presenttips till far. Och huvudet var ju som sagt rätt tomt, så jag tipsade henne att köpa lite av den ljuvliga jordgubbsmarmeladen som finns i en liten butik i hennes närhet. Och sen ringde Yngste och han ville tack och lov inte ha några tips alls, han bara berättade om hur det ser ut i hans liv just nu. Jag kan bara hoppas att en del lösa ändar ordnar sig med det snaraste.

 

Det blir ingen utflykt

senare i dag. Maken hade funderat och kommit fram till att han inte ville. För att det skulle fungerat hade vi behövt äta trekvart tidigare än vanligt, så jag kan alltså inte åka själv, eftersom maken vill ha mat i vanlig tid. Och det är inget att göra, vill han inte så får jag anpassa mig.

Och jag tycker det är tråkigt, men å andra sidan är jag inte förvånad, det finns väldigt mycket sociala aktiviteter som han bara tvärvägrar. Han trivs bäst under korkeken. Vi hade en god vän, en mycket bestämd dam, som en gång när vi var där kom den tonårige sonen och sa – ‘x har ringt och frågade om jag ville följa med och fiska nu’, men modern tittade bara på honom och sa med mycket lugn stämma – ‘men det vill du inte’, underförstått eftersom vi nu har gäster här, och maken och jag kände oss en aning obekväma som alltså var fiskehindret. Det har maken alltid tyckt varit sorgligt och komiskt på samma gång, men det är lätt hänt att halka dit.