Ibland är det inte läge att ge uttryck för sina känslor. Ett sånt ögonblick kom och gick i dag. Kyrkbänken vi satt i var alltså svår för maken både att ta sig in i och ur. Och när vi skulle gå fram till koret för nattvardsgången blev han lite stressad att det skulle ta lång tid för honom och då slår kontakten av s a s, och efter visst besvär lyckades jag lirka ut foten som fastnat i vinkeln mellan bänkdörren och tröskeln, men då skulle han över gången till högersidan för att kunna hålla i sig där och forcera de två stadiga trappstegen, men vid det laget var han rejält stressad och missade liksom golvet när han klarat trappstegen och min högerfot råkade vara just där han landade och då blev det dessutom ojämnt för honom men han var fokuserad på att ta sig framåt, så han märkte det inte. Lyckligtvis. I en annan situation hade jag nog pipit till, det medges. Rätt många kilo lite oväntat.

Men han är oerhört tapper, han jobbar framåt när han har bestämt sig. Och när vi ätit paj och sallad, så rörde folk lite på sig och pratade runt, det är ju rent fysiskt inte makens bästa gren, men minglande har han alltid varit bra på, så han krävde att bli hjälpt upp från stolen och sen traskade han runt så gott han kunde bland diverse släktingar och bekanta.