i den egna sängen. Fast värdinnans säng är väldigt bekväm, så det beror inte på det att jag inte sov i natt. Det var helt mitt eget huvuds fel. Jag förstår mig inte på folk, helt enkelt. Och så ligger jag där och försöker få nån reda i dom trassliga tankarna och så snurrar det på. Och just i natt låg jag också och funderade på att jag ju skulle åka hem och av totalt okänd anledning så såg jag vissa bitar av vägen framför mig hela tiden, det var inte heller så bra.

Men nu så får vi se hur det blir. Maken började klaga över dom bristande rutinerna på boendena när han hade lagt sig, och jag vet ju att han inte är nöjd, jag vet det. Och jag tror nog att han egentligen vet att jag vet, så det känns som dagens onödiga. Faktiskt.

Och när vi åkte från Äldste sa han att vi skulle ta det försiktigt, det finns älg i trakten. Fast vi såg ingen. Man åker en ganska lång bit genom kraftig skog där och sen kommer man till asfaltväg och sen till en ännu större väg och på den såg vi plötsligt ett rådjur som försvann mot en trädgård.

Ibland är det inte läge att ge uttryck för sina känslor. Ett sånt ögonblick kom och gick i dag. Kyrkbänken vi satt i var alltså svår för maken både att ta sig in i och ur. Och när vi skulle gå fram till koret för nattvardsgången blev han lite stressad att det skulle ta lång tid för honom och då slår kontakten av s a s, och efter visst besvär lyckades jag lirka ut foten som fastnat i vinkeln mellan bänkdörren och tröskeln, men då skulle han över gången till högersidan för att kunna hålla i sig där och forcera de två stadiga trappstegen, men vid det laget var han rejält stressad och missade liksom golvet när han klarat trappstegen och min högerfot råkade vara just där han landade och då blev det dessutom ojämnt för honom men han var fokuserad på att ta sig framåt, så han märkte det inte. Lyckligtvis. I en annan situation hade jag nog pipit till, det medges. Rätt många kilo lite oväntat.

Men han är oerhört tapper, han jobbar framåt när han har bestämt sig. Och när vi ätit paj och sallad, så rörde folk lite på sig och pratade runt, det är ju rent fysiskt inte makens bästa gren, men minglande har han alltid varit bra på, så han krävde att bli hjälpt upp från stolen och sen traskade han runt så gott han kunde bland diverse släktingar och bekanta.

på boendet. Klockorna och telefonen är med. Och där fanns en röd katt som omedelbart lade sig på makens säng. Jag träffade två personal, som verkade väldigt bra. Dom frågade rätt saker och verkade som om dom skulle läsa makens lilla broschyr. Och när jag gick ut till bilen tittade jag in genom fönstret och han satt i fåtöljen och pratade med någon med hela sitt sociala jag påkopplat. Käraste vännen. Och jag tittade på namnlistan när jag gick ut och där fanns en farfar till nån som på sin tid var nära vän med Äldste och vars döda hustru ledde en matlagningscirkel jag var med i många år. Så roligt vi hade, mottot var mycket crème fraîche och mycket vin. Jag har kvar receptpärmen än.

Och jag har diskat och tvättat håret.

Och Yngste ska åka på en längre utflykt med en kompis i morgon och jag tänker att det säkert går bra. Jag minns med viss förvåning mina egna bilfärder, fast då hade jag iofs haft körkort ett halvår. Först bestämde vi oss i lilla staden vi sjön, maken och jag, att jag tog bilen till mina föräldrar där flickorna var, och sen körde jag hem, femtio mil. Inga större problem, men det hade inte varit ursprungsplanen, vi hade åkt tåg dit. Men lilla Äldstas barnstol fanns i bilen, hon var nästan tre, och Tvåan var sex månader så henne lade jag och min lilla innovativa  mamma i en pappbananlåda i baksätet och sen körde jag, en mer optimistisk tid. Och hon sov snällt och tittade upp då och då och jag tittade bakåt och pratade lite med henne och underhöll Äldsta också.

– i förmiddags var det +9 när vi åkte till kyrkan, lite mer nu, men jag fryser fortfarande. Trots att jag har rejält med kläder. Trötthetsfrysande, snarast. Men jag tog fram vågen och mätte upp mjölet och i morgon bitti har vi hembakade grahamslimpor, enklaste sorten – bara hälla mjölet i assistenten och sen degen i formar och så jäser dom 1 1/2 timme. Så arbetsinsatsen är minimal, det är mest det där att komma sig för. Lite segt att samla ihop sig. Jag har sagt det förut, möjligen läste jag det i Sagan om Ringen, man känner sig som för lite smör till en varm brödskiva, det tar slut innan man kommer till kanten. Och den lilla gnutta energi, som trots allt behövdes för att fixa till limpdegen, den var precis vad som fanns på lager. I förra bostaden hade jag nog lagt mig raklång på köksgolvet, men jag förstår att vi har mer insyn här.

Jag undrar vad som kan hända om man somnar med hakan på musplattan?

blir det i morgon. Har jag bestämt. Och resten av veckan är också uttänkt. Tisdag lövbiff, onsdag musslor i tomtsås, torsdag kanske ärtsoppa, fredag varmrökt lax, lördag pasta carbonara, söndag kyckling med rostad vitlökskräm. Så får det bli. Det känns befriande när man har tänkt klart.

Och i morgon ringer klockan för promenad och sen kanske det blir telefonmöte – om min mobil fungerar med alla dom andras teknik – och så handla efter listan. Kanske biblioteket också. Och på eftermiddagen massage. Så ska jag försöka få kontakt med bilverkstan också. Och tele2. För min del betyder det många detaljer att tänka på. Och samtidigt tänker jag på något helt annat, något som berör mig och de mina, men jag är lite försiktig med andras liv. Men väntan och förväntan finns här.

– allas vår tornado, har just gått hem. Snygga ljusa byxor, rosa blus med en mörkblå skjorta över. Snabba lätta steg på sin 90-årsdag. Fantastisk är ordet. Vi firar henne på lördag, men jag tyckte inte precis att hon kunde sitta och äta korv i hemmets lugna vrå i dag, så jag lyckades med viss ansträngning få till lite mat här. Jag cyklade och handlade på maxi, sen förbi kondis och köpa tårta. Den fanns en fin hallonmoussetårta, vit marsipan, så jag lastade på den också på cyklen och tog mig hem. Påsarna och tårtan till hissen. Påsarna och tårtan bort till vår dörr och så ställer jag tårtan på lilla bordet utanför dörren, så den ska stå säkert medan jag plockar in påsarna. Och sen sveper jag ner tårtkartongen i golvet med jackan. Hej och hå. Jag blev lite förvånad, men ändå inte. Ska det trassla så. Men den vita marsipanen var beundransvärt seg, så jag petade till tårtan och den såg lite rynkig ut på ens sidan – och vem är inte det, men annars OK.
Och svärmor fick ett glas vin till kycklingen och lite cointreau till tårtan. Sprudlande är väl rätta ordet om henne, får man säga. Jag kan bara hoppas att det blir bra på lördag, om jag nu lever så länge. Jag alltså. Svärmor har jag inga tvivel om.

Huset maken lyckades ta sig in i, är alltså ett hus vi varit i många, många gånger. Midsommar, studentfirande, dopfester, födelsedagar, julfester, vanliga dagar – oändligt många gånger genom åren. Gott och generöst. Och vi, inte släkt alls, men en självklar del av gemenskap många år. Och maken har gått uppför både yttre och inre trappan så många gånger. Äldste sonen sprang runt i trädgården mot en vindsnurra en gång och när vi kom hem upptäckte jag att han blödde enormt, skalpsår, och när han så småningom rakade av sig det mesta håret i lumpen hade han parallella ärr, ganska intressanta. Men makens osäkerhet berodde inte på att stället var nytt, han blev bara så ställd att det inte skulle bli som han tänkt sig, för han hade hela dan siktat på mindre huset bredvid.
Och när vi skulle hem fick vi ta oss nedför yttertrappan ut i en rabatt. Maken trampade på en ljungplantering, men dom är väl rätt tåliga.
Men hans enorma sociala begåvning slog till, som vanligt, och han hade en så bra kväll. Och någon jag satt bredvid sa förvånat – ‘men man märker ju ingenting på honom’. Inte riktigt sant, men det vanliga fenomenet – man ser hans påtagliga svårigheter och blir sen så förvånad över hans förmågor att dom på något sätt fluffar över, som deg som jäser. Men jag är tacksam. Och trött. Det är inte bara för honom det är en anspänning. Och nu antydde han att vi tydligen ska piffa till oss i slutet av maj också i lite andra former. Hejsan.

– när jag tittade i almanackan. En helg till och sen är det sommartid. Yngste sa skeptiskt – ‘men igen! Förlorar man en timme den här gången också?’. Och den ömma modern försökte förklara att han kanske inte märkte så mycket av timmen man ‘fick’ i höstas eftersom han då bodde mitt i en småbarnsfamilj, och det gick väl inte att säga till lilla minsta raringen att hörru, gumman, i morgon tar vi oss en liten extra sovmorgon. Skulle inte tro det. Och inte vet jag om han märker en timme hit eller dit en söndag här heller.
Så nog försöker jag hålla mig uppdaterad. Innan det händer också. Och jag lyckades med mina projekt, t o m att tvätta håret och hänga tvätt. Alla dessa nödvändiga vardagligheter, som dels nästan tar livet av en, dels uppehåller ens arma liv med någon sorts struktur.

Det finns bollhav för de yngsta. Bredvid det borde man snarast inrätta ett madrasserat rum för parrådgivning. Sonen anser sig behöva ett nytt skrivbord. Det har jag inga synpunkter på. Vi satte oss i bilen och åkte till IKEA. Redan på första planet hörs en mycket bitter kvinnoröst ur mängden – ‘ska du vara på det här jävla viset…’. Och då slog det mig – hur många såna repliker har jag inte hört genom åren, när jag larvat igenom. Hur många relationer skakar inom väggarna? Skulle man få mer sålt och mer harmoniska kunder om man hade lite rådgivning till hands? Det är väl hundra år sen maken och jag gemensamt gick på IKEA, först var väl Kungens kurva, när vi skulle köpa spjälsäng, tror jag. Nu har han alltid varit en tålig person, men inte ens han har joddlat på IKEA. Och självklart är jag en blid och förstående mänscha, så det kan ju betyda något också. Men många par verkar väldigt olyckliga just där.
Och nej – det blev inget nytt bord, vi skulle hem och mäta och fundera lite till, dvs han och inte jag. Tacksam att jag är hans mor, den som endast består lyft- och tranporthjälp, och inte hans fru. Måtte det dröja.

är det. Maken tog dom nästan i en följd nyss. Bara lite tvekan mellan sju och åtta. Han hade laddat en stund innan. Och var så lättad när han var uppe, en andens seger över kroppen. Det var det.
Tack Gud.