– faktiskt, makens boende. Tyvärr. Av många olika skäl. Sen hjälper det inte att man en kväll hade ordnat kräftskiva med dans för de boende. Jo. Maken och jag har varit på en och annan kräftskiva, så det är inte det. Men att i hans situation plockas på lustig hatt (det vägrade han) och med en hand kan man inte äta kräftor – ingen hade tänkt på det, men så småningom skalade ett biträde någon kräfta åt maken. Och han dansade inte. Om man säger så.

Det hade varit bättre om man hade läst lappen om vad han behöver och hjälpt honom byta skjorta och underkläder varje dag. Faktiskt. Och hade man dessutom gett honom ett täcke eller en filt första natten hade det varit ännu bättre. Att dela toalett med en helt senil person har också sina problem. När jag kom dit sa jag att maken behöver toarullen på höger sida, men det fanns inte nåt toapapper alls. Så hur den senile mannen löste det vet inte jag. Jag vill ev inte veta det heller. Och man sa till mig att man kunde ju prata med vaktmästaren om toapappershållare till maken, och det gissar jag kunde ha tagit viss tid, så jag plockade fram den medhavda och surrade fast den med kraftig tejp.

Sen glömdes naturligtvis larmet på hans arm, men detta boende var beläget 500 m från vår lägenhet, så jag gick tillbaka med det omgående. OK. Och då blev jag ifattsprungen av en personal, som hade makens nattskjorta och sa -‘han glömde den här också’ och då steg faktiskt adrenalinet ett par nivåer hos mig och jag sa, väldigt tydligt – ‘nej, han glömde inte, han kan inte komma ihåg sånt’, men jag antar att hon inte förstod.

Så nu behöver vi lugna oss lite.