Sorg

och dessutom irritation över situationen. Äldste sms:ade att någon dog i fredags. Till mogen ålder kommen, alldeles just fyllda 94. Någon som betydde mycket för mig under ett antal år, jag tror kanske inte att han alldeles skulle kunnat säga som Baloo – Jag ska lära henne allt jag kan. Det hade inte gått fort i hans fall, och möjligen hade jag inte velat lära mig allt heller. Men mycket blev det ändå. En så begåvad och rolig människa, inte okomplicerad förstås, tog gärna in barnportion av huvudrätten och sen en rejäl efterrätt. Och när vi andra nån gång sa – ‘men förra gången tyckte du tvärtom’, så såg han eftersinnande ut och sa – ‘ja, ja, men jag är mycket klokare nu’, och då fanns inte mycket att invända kanske. Och jag frågade min avhållne juristvän en gång – skulle du köpa en begagnad bil av G? och då log han snett och sa – ja, om jag fick skriva kontraktet. Och han lärde mig att vid tjänstetillsättning sätter man aldrig upp nån man inte egentligen vill ha på fjärde plats för att vara vänlig. ‘Du förstår, då hänger det upp sig, och då sitter man där med den’. Och han lärde mig att bli en riktigt duktig ordförande. Han sa också – ‘ni kan väl komma på min begravning, ni behöver ju inte säga nånting’. Ja, kära söta, jag hade gärna sagt både det ena och det andra, men nu kan jag inte ens komma.

 

Maken

är, som bekant, ganska nyhetsberoende. Alla tänkbara tv-nyheter när han är vaken konsumerar han ohämmat. Trots det har han varit lite svagt motsträvig inför den här självkarantänen, men han har inte haft så mycket alternativ, kan man säga. Och jag har inte velat gå in för mycket på det här att han trots allt – med marginal – kan sägas vara riskgrupp. Bara det här att han i praktiken har drygt en lunga är inte så hejsan. Men det har inte slagit honom förrän i kväll, när man gick in på det hela apropå Boris Johnsons tillstånd, att man faktiskt kvävs. Det träffade mitt i tavlan s a s. Nu låter han bekymrad och då får vi hantera det.

 

Brödet var gott

iaf, men lite platt. Jag tänker på M A Numminen, som var på en förskola och uppträdde och sen sa till barnen -‘jag sjunger vackrast i hela världen’, och ett litet barn sa – ‘men det låter lite gnälligt’. Typ. Och mycket är lite gnälligt här nu. Maken sa i går att jag såg lite konstig ut, dvs jag är trött och ledsen. Jo.

Och jag vet verkligen inte om jag fattat det här helt fel, men för mig låter alla restriktioner som åläggs riskgrupper, och som jag följer så gott jag kan, men det låter som om vi ska hålla oss undan för att platta ut kurvan. Sen om ett okänt antal veckor eller månader kanske vi får gå ut och då bli smittade, för samtidigt säger man ju att ALLA kommer att bli smittade, det är bara frågan om när. Men när vi då går ut och blir smittade, finns det öht nån sjukvård kvar då, finns det skyddsutrustning eller nån personal som orkar längre då? Fast kanske får åtminstone fler människor komma till begravningen? Nej, det är inte muntert, jag ser antagligen trött och ledsen ut.

 

Stresspåslaget

var betydande där en kort stund. Äldste skulle hämta ut medicin och ringde eftersom ena sorten var restnoterad, beräknad leveranstid en månad. Nu var det lyckligtvis inte en av epilesimedicinerna eller den blodtryckssänkande, men ändå. Jag började fundera på hur jag skulle kunna sätta ut den på ett kontrollerat sätt, jag har en burk med en svagare dosering och 28 tabletter hemma och jag hann börja göra ett snabbt överslag. Men Äldste åkte till den andra apotekskedjan, som råkar finnas i vår lilla ort, och minsann, där fanns det. Så nu har han två månaders förråd av den.

Och jag stod innanför fönstret och såg iaf Äldste och vinkade. Och när han hade gått så grät jag lite. Nu ska jag försöka ta mig samman och ta hand om surdegen.

 

Det här med karantän

har många aspekter förstås. I princip släckte jag ner i tisdags när jag hade handlat. Äldste fixade ju apoteket i onsdags och i dag fick jag då den färska jästen, en liter mjölk och en överraskning dessutom (den börjar på ch och slutar på -lad, kan jag säga, väldigt rart) och så har haft ett upplysande samtal med maken om det här. Han accepterade rätt snabbt att vi inte går till kyrkan i morgon, men tanken att vi troligen inte går nästa söndag heller, eller Skärtorsdagen, eller Långfredag, eller Påsknattens stora mässa, det var betydligt svårare. Och visst är det.

Och dessutom, han är väldigt begränsad i sitt sociala liv i övrigt också, så han blev rätt bedrövad också för att inte få träffa andra. Jag vet inte om det var till hjälp, men jag sa att vi får planera en liten utflykt med bilen nästa vecka, bara så att han får se något annat än väggarna här.

Och jo, jag vet att det är i-landsproblem, men vi lever i ett i-land.

 

Inte så bra

förstås. Jag stod utanför maxi typ 07.05 och det var redan åtta bilar på parkeringen. Sen är det den där eländiga ombyggnaden, det är väldigt svårt att veta om dom tomma hyllorna beror på att man flyttat grejorna eller att folk hamstrat på. Men ärtsoppa fanns det och jag tog ett av dom fyra paketen vetemjöl iaf. Sen var jästen totalslut, lite bisarrt, men jag hann bara tänka att jag kanske skulle vända och leta upp ev torrjäst, så började den lilla människan att packa upp ny jäst, så jag tog ett paket där också. Fem kassar blev det, jag har planerat så att jag åtminstone har mat för två veckor hemma, ja inte mjölk då, men det löser sig väl.

Och när jag öppnade dörren här hemma, så hade maken barfota tagit sig upp till badrummet och sen till fåtöljen framför tv:n. Jag hade alltså sett till att han gick till badrummet innan jag åkte i väg. Självklart kan ingen annan förstå min panik över detta, och det gör inte heller att jag blir automatiskt jättepositiv. Panik är inte klädsamt.

Sen ringde Tvåan, rara hon, en lättnad att prata en stund med henne.

 

Oroa sig

ska man förstås inte, i sht inte för saker man inte kan påverka. Det skriver kloka människor och har förstås rätt. Samtidigt är det just det som är mitt problem – kan jag påverka? Det är det som gnager och snurrar runt där i huvudet och sätter sig i magtrakten. Jag får ideligen påminna mig om att ta djupa andetag ända långt ner i magen.

Jag lever med en grundoro 24/7 och all denna information nu blir lite för mycket. Och notera, jag tittar på hyfsat trovärdiga källor och läser utbildade människor, som tycker både bu och bä. Och jag förstår alla dessa modeller, som går ut på att ‘vi’ ska platta till kurvan med drabbade så mycket ‘vi’ kan. Jag förstår det här med det bredare perspektivet och så, men jag fastnar ändå i mitt eget lilla hörn. Ska jag sitta totalt inne en och en halv månad och sen ta mig ut och bära hem en utplattad smitta?

 

Det går väldigt fort

ibland. Efter kvällstét t ex började jag nysa, en, två, många gånger och sen har jag snutit upp fyra näsdukar – minst – och konstaterat att jag har ett rejält förråd, så jag ska väl klara mig ett tag. Fast jag vet förstås inte hur länge det här kommer att pågå, det är helt bisarrt, det bara rinner ur stackars näsan. Om man har mer solid snorbildning, eller hur jag ska kalla det, så är det besvärande på sitt sätt, men dom här näsdukarna kan jag knappt ha i fickan, för det blir så blött liksom. Det kanske försvinner när jag sover, jag tror att jag har någon sorts näsdroppar hemma och jag testar innan jag går och lägger mig. Så fånigt.

 

Den där vintern

som en del saknade så väldigt, den finns utanför mitt fönster just nu. När jag gick och lade mig i går tittade jag ut på den då alldeles snöfria bussplanen och tänkte att det var ändå ok. När jag gick upp i morse var det mer eller mindre snöstorm, så nu är det inte alls barmark längre. Och jag är väldigt tacksam att både maken och jag sitter inne i dag. Jag ska göra fisksufflé sen och fundera över om jag orkar frosta ur frysen i eftermiddag. Och sen är jag väldigt tacksam att det ändå inte blev snö förra helgen, när Äldstas familj skulle åka hem. Det är betydligt värre att åka i snökaos. När dom åkte hem så blommade påskliljorna utanför köksfönstret i sommarhuset.

 

Det blir vilodag

i morgon, passande på en söndag. Men det där promenerandet, som gick så bra, blev lite knepigare när jag hade suttit en stund vid datorn. Höger knä var inte alls med på det hela, när jag skulle resa mig upp. Nu har jag suttit en stund i bekväma fåtöljen med benen utsträckt och det är lite bättre. Väldigt irriterande, faktiskt. Men jag får väl acceptera att det gäller att ta det försiktigt. Men man ska aldrig ge upp, som nån sa för länge sen. Fast det gäller förstås att inte jobba mot sin stackars kropp.