Varmt och rätt vackert

och man klippte gräset ffg på innergården här. Jag hade glömt hur fruktansvärt mycket det låter, men nu känns doften av det klippta gräset ända upp till mig på tredje våningen. Och det dök upp en bild på fb, fem år gammal, och svärmor var här och tydligen åt vi tiramisu till efterrätt. Det bör ha varit gott. Planen är nu att en stund efter maten, så gör vi en utflykt med en liten bukett jag kan sätta på svärmors grav och så kan vi ta en liten tur i omgivningarna. Bara det här att se något annat än lägenheten blir bra. Men i går tänkte jag igenom alla olika detaljer, som betytt förändringar för maken det gångna året, kudden han numer behöver för att kunna ta sig upp ur stolen, hans svårigheter under nätterna, hans stora trötthet när han ska ta sig någonstans, bara det här att han accepterar rullstol ut ur kyrkan, allt betyder en förändring på något sätt. Jag vet verkligen inte hur det ser ut framåt, det gör man iofs aldrig, men det här känns vemodigt. Alla dessa år han levt med sin motvilliga kropp. Jag minns när han inte längre kunde gå i drömmarna heller.

 

Det här med att vänta

är inte så vidare enkelt. Och maken skulle vila före maten, som vanligt, men han hann ropa två gånger på mig, för han behövde till badrummet. Och det är oerhört jobbigt för oss båda.

Sen pratade han med sin mamma om att han ska till läkare i eftermiddag och hon passade på att komma med tips hur han kunde bli lite bättre. Och jag försöker tänka på att det självklart är en stor sorg när ens enda barn har det svårt. Men jag hoppas att jag inte själv kommer att komma med oombedda tips av tvivelaktig nytta, om jag skulle hamna där.

Och som planerat åt vi en kycklinggryta från frysen, gott och enkelt, när den väl tinat.

Och jag räknar med att kunna cykla och handla lite när vi druckit kvällsté. Men sömnbristen är påtaglig och nu kan jag inte ens sätt mig i fåtöljen och somna heller, det gäller att hålla ögonen öppna nu, för om jag somnar vet jag inte hur det går.

 

Sämst hittills

– faktiskt, makens boende. Tyvärr. Av många olika skäl. Sen hjälper det inte att man en kväll hade ordnat kräftskiva med dans för de boende. Jo. Maken och jag har varit på en och annan kräftskiva, så det är inte det. Men att i hans situation plockas på lustig hatt (det vägrade han) och med en hand kan man inte äta kräftor – ingen hade tänkt på det, men så småningom skalade ett biträde någon kräfta åt maken. Och han dansade inte. Om man säger så.

Det hade varit bättre om man hade läst lappen om vad han behöver och hjälpt honom byta skjorta och underkläder varje dag. Faktiskt. Och hade man dessutom gett honom ett täcke eller en filt första natten hade det varit ännu bättre. Att dela toalett med en helt senil person har också sina problem. När jag kom dit sa jag att maken behöver toarullen på höger sida, men det fanns inte nåt toapapper alls. Så hur den senile mannen löste det vet inte jag. Jag vill ev inte veta det heller. Och man sa till mig att man kunde ju prata med vaktmästaren om toapappershållare till maken, och det gissar jag kunde ha tagit viss tid, så jag plockade fram den medhavda och surrade fast den med kraftig tejp.

Sen glömdes naturligtvis larmet på hans arm, men detta boende var beläget 500 m från vår lägenhet, så jag gick tillbaka med det omgående. OK. Och då blev jag ifattsprungen av en personal, som hade makens nattskjorta och sa -‘han glömde den här också’ och då steg faktiskt adrenalinet ett par nivåer hos mig och jag sa, väldigt tydligt – ‘nej, han glömde inte, han kan inte komma ihåg sånt’, men jag antar att hon inte förstod.

Så nu behöver vi lugna oss lite.

 

Nu är det mycket svårt

Jag har svarat bortåt sju gånger på att det är Palmsöndagen i dag. Maken har minnesluckor. Han kommer inte i håg var vi var i kyrkan, han minns inte vem vi pratade med, vad vi sade. Han har kollat att det är första april många gånger, han är lugn men han minns inte alls. Var ska vi gå i kyrkan i Påsk? – Och jag berättar vad vi har varit överens om. Och det går tre minuter och han säger – ‘men var ska vi gå Skärtorsdagen?’. Och jag börjar undra.

Och jag hör vår döde väns röst – ‘ja, sörrö, det kan bli så där ibland om han tycker det har varit lite mycket. Men håll koll. Och du får inte köra in honom själv i bil. Kom ihåg det’. Ja, jag minns. Och jag kollar resten av kvällen. Men det är svårt.

Just nu väntar vi på ambulanspersonalens bedömning. Maken vet var han är nu, men förstår inte alls att jag varit orolig – ‘har jag varit konstig?’ säger han med uppriktig förvåning.

 

Ett minus

Förut, när maken var frisk och vi hade hundratals satellitkanaler, hittade han alltid nån kanal som sände tennis, dygnet runt i princip. Han brukade sitta där när jag gick och lade mig. Numer har han inte tittat nästan alls. Men så blev det ju Davies Cup i dag och han gjorde sig beredd på en högtidsstund. Efter ett tag ropade han irriterat på mig att jag skulle putsa glasögonen. Men det hjälpte inte. Efter en liten stund stängde han av, rätt ledsen, det gick inte. Hans vänsteröga ställer till problem, han ser ju inte åt vänster och i mitten är det suddigt, så det gick inte att få nån bild egentligen. Och just när man vill se hur bollen egentligen gick, så var det ganska värdelöst.
En bit till som är borta.