– jag tänker som så att det inte är konstigt om maken trasslar till det lite för sig efter den här veckan, så intensiv, så många möten, så mycket minnen, så mycket praktiska ting. Jag försöker tänka så.

Och vi mötte förstås dom som säger – ‘men han ser så mycket bättre ut nu’, och jag vet ju att det handlar om dom, dom minns rentav inte längre hur han såg ut som frisk, dom minns sin egen rädsla över hans svårigheter och är lättade över att finna att så pass mycket finns kvar. Och han som stod en lång stund och berättade hur väldigt ledsen han blivit när maken blev sjuk, jo tack, det var ju besvärligt. Inte heller blir jag särskilt genomlycklig när människor jag faktiskt inte känner, kommer fram och säger att det är så fantastiskt att se oss.

Och en kväll gick vi på kondis, öppet sent i år, och jag kunde köra bilen ända fram och tack vare en lokal förankring kunde jag parkera lite olagligt, och vi kunde sitta ute med vänner runt omkring och maken var rörande lycklig – ‘jag trodde aldrig att jag skulle komma dit mer’, som han sa. Och nya människor som jag kan se som vänner. Omtanke och värme. Och dessa underbara solnedgångar.