började väldigt tidigt. Halv fem vaknade jag alldeles av mig själv, maken var inte alls inblandad, han rörde inte på sig på över två timmar. Efter det gick jag upp och drog på mig dagens outfit och lade mig i soffan framför morgontv. Nånstans mitt i prinsessan Lilian somnade jag till. Gott så. Men drygt fyra timmar är för lite. Det gäller att trampa varligt i dag.

Den där tomheten i det inre är inte att leka med. Känslan av att jag kunde gjort så mycket annorlunda, jag fanns inte på plats, jag förstod inte förrän för sent. Och ändå har alla sitt eget ansvar, maken har ansvar för alla salamimackor förstärkta med ost i mikron och allt jäkt som fick vara så stor del av livet, all utebliven motion, alla dessa riskfaktorer som jag tänker på ibland. Men det var mig företagshälsan drog in för att tala om hans matvanor. Och jag såg till att han så småningom gick ner 12 kilo eller så. Men det som fanns i blodådrorna fanns där. Och vi betalar båda priset.
Och det finns andra situationer, knutna till andra sammanhang, där jag borde funnits, där jag borde tänkt ett steg till.

Tror jag aldrig att mitt ansvar tar slut? Nä – inte egentligen. Det är ett av mina små problem. Visa mig ett problem och jag är genast beredd att axla ansvaret. Långt borta eller nära. Och då händer det att man vaknar halv fem.