Drygt en halvtimme till godo

– om nu inte tåget är försenat, förstås. Men allting är diskat, ny rulle toapapper i badrummet, två köttfärspajer i ugnen, två limpor svalnar – ja, jag tror jag är beredd. Och sopläget är hyfsat under kontroll också, jag gick ner nyss till tunnorna och kunde konstatera att jag hade sex olika sorters sopor. Kära nån.

Och just nu ska jag försöka samla ihop mig själv lite grann, jag har en känsla av att morgondagen – den som själv lär bära sitt bekymmer – kommer att vara rätt detaljrik också. Och på tisdag ska maken och jag ge oss iväg ett par dagar. Jag kan bara hoppas jag får med mig det vi behöver och sen har jag flera dagar med lugn och relativ frid. Och jag slipper laga mat. Bara en sån sak.

 

Vi kommer att klara det här

gps:en och jag. Så klart. Modern gps och så jag då, det måste bli bra. Det låter lite ihåligt, jag hör det, men det får vara så.

Och om det nu skulle vara så att det aldrig mer kommer något inlägg från det här hållet, så kan det bero på att jag slukats av trafikmaskinen i största staden. Och bara snurrar runt. Och uppriktigt, hur troligt är det? Egentligen? Så jag kanske ska ta det lugnt och glömma alla dessa trailers jag har sett om hur många trafikolyckor som händer i trakten där. Positivt tänkande var det ja.

Och jag stoppade iaf makens försök att höra efter hur dags vi ska åka. För det beror på. På mig och hur rask jag lyckas vara i morgon bitti.

 

Jag bär med mig mobilen

överallt, som vilken ung människa som helst. Fast i mitt fall beror det på att jag fortfarande väntar på samtal från handläggaren, inget svar på mailen heller, jag har kollat.

Och dagen finns nånstans där ute, bakom dimmorna. Natten passerade, lite hosta, men inte alls så illa som förut. Å andra sidan ville maken till badrummet två gånger. Och jag ska ta mig samman och kamma mig. Häromdagen kom jag mig inte för, jag tog nattflätan och satte upp den med ett spänne. På kvällen insåg jag att det där är inte bra, man = jag mår faktiskt bättre om man gör sig i ordning lite mer. Jag traskade den dagen runt i en tshirt som jag hade lyckats spilla nånting på när jag lagade maten, och det höjer inte heller självkänslan. Det tillhör ytan, det där, men ytan påverkar det inre också. Man behöver ju inte vara beredd för nobelmiddag hela tiden precis, men att någon gång kunna se sig i spegeln och tycka att man gjort det bästa av de förutsättningar dagen gav, det kunde vara ett rimligt mål.

 

Nära infarkt här

– på allvar. Jag kravlade mig upp och fixade dom rutiner som skulle hinnas med och stack sen till bilprovningen. Sen kom jag inte ihåg att dom infört pekskärm utan när kortläsaren var övertejpad gick jag bara ut igen. Mmmm. Jag kan också nämna att på vägen dit gick järnvägsbommarna ner, jo det finns bommar på den här vägen och jag har aldrig obs ALDRIG varit med om att dom gått ner, men det finns en första gång för allt. Så småningom dök mitt nummer upp iaf på tavlan över dörrarna och den mycket unge – många är ju det numer – sa att han sett mig fast jag inte loggat in. Jag vet att jag känner igen honom nånstans ifrån, men kan inte fiska upp det ur det grumliga minnet. Nå, dom hade skaffat en ny kaffemaskin sen förra gången, så man kunde få kaffe ‘med mjölk’, fast det var långt till den kon, det säger jag bara. Sen viftar han fram mig och säger allvarligt att den främre hjulupphängningen är alldeles fel och snedsliter däcken och att jag kanske bara har ett par hundra meter kvar på vänster fram. Den paniken! Skulle jag öht kunna ta mig till verkstan? Men bilen blev godkänd och jag körde, med ganska högt blodtryck, till verkstan och sa att jag var inte glad i dag.

Och där fick väl nästan verkstadsmannen infarkt också, han gick med mig ut och kollade och förklarade och försäkrade att jag mycket väl kan köra mina dryga 20 mil på måndag och alla andra mil också. Jag väljer att tro på honom, han får ju dit mig om nåt händer s a s.

Och nu är maken rakad och påklädd och promenerad. Livet har återgått i vanliga hjulspår. Ha!

 

Att bo centralt

– mitt i byn s a s har sina klara fördelar. Maken ville influensavaccineras i dag, så efter ärtsoppan dök vi i väg och var hemma inom en halvtimme och då hade maken gått till och från bilen vid v-centralen också. Ingen kö, snabbt och raskt in och ut.

Och det här med ärtsoppa, det är gott, i sht när man råkar ha västerbottenost till, men det är också så att jag knappt orkar ordna och fixa. Nu har den här förkylningen varat två veckor och det är väldigt mattsamt, värst är nätterna, när jag vaknar av att hostan bara kommer och jag försöker låta bli att hosta, för jag är rädd att väcka maken, men hittills har det inte hänt. Och till slut, i morse vid kvart i sex, ger jag upp och bäddar upp i sittande ställning och får då nån sorts sömn drygt en timme till. Att få sova.

 

Har kopierat

underlagen till timrapporterna nu, dom där som man ev får betalt för, nån gång i en dimmig framtid. För jag fyller i dom i kväll, september är ju verkligen snart slut. Alldeles snart. Hur det nu gick till. Och jag lämnar in dom i morgon.

Och jag sitter och är obegripligt stressad över det som bör göras i morgon. Inget särskilt alls, men jag klarar inte många detaljer nu. Så där att jag bara blir lamslagen, det är ingen trevlig känsla.

Och jag försökte få tag för ansvarig på avdelningen maken ska till på torsdag kväll. Det gick förstås inte. Sammanträde till kl 16 sa telefonsvararen. Då tror jag att det betyder att man inte får tag i henne mer den dagen. Men, som bekant, i morgon är också en dag. Med nya sammanträden antagligen. Jag är ledsen.

 

Sakta ner

lite kanske. Samtidigt kan jag tänka att min hastighet är rätt låg redan, men det hjälper inte. Den är för hög för mig, och då är det broms som gäller. I morse tittade jag på klockan och tänkte -‘fem minuter till’ – en klassiker. Jag vaknade en timme och tjugo minuter senare. Det behövdes, förstod jag sen, för det var en liten aning snurrigt när jag stod och skulle koka gröten. Bara väldigt lite, men jag gillade det inte.

Och jag har låtit mig dras med i tanken att jag måste fixa det och det och detta innan Yngste kommer. Inte skulle han märka vare sig det ena eller andra. Och jag har ju inte precis planerat att svimma på Kastrup, så då får jag dra i bromsen nu då. Jag ska handla lite, sent på em när det bara är jag, och så ska jag baka grahamslimpor. Det är bara att röra ihop degen och låta jäsa i formarna, så det kan inte vara enklare. Och sen drar jag gränsen där. Jag behöver inte baka en annan sort också. Om graham tar slut kan säkert Yngste köpa sig nåt bröd han gillar.

Sen tittade jag på sökord folk har använt för att komma hit. Annars brukar ‘brun skalbagge’ vara vanligt men i går dök ‘baddräkt med blixtlås’ upp. Que?

 

Jag betänker

allvarligt alltså, att svärmor varit med om en otrolig teknikrevolution under sitt liv. Det måste finns många saker som ter sig alldeles underliga för henne, liksom för mig. Men värre för henne, faktiskt.

Men jag gick dit. Och hon hörde dörrklockan. So far so good. Fast där tog det väl nästan slut. För sen låg jag på golvet och läste manual och försökte allvarligt att få igång hennes telefon utan minsta framgång. Och själv var hon övertygad om att det berodde på att hon ringt sin elleverantör – som skickat ut ett upplysande brev om att dom sänker priset fom 1 juni, och det hade bekymrat henne, så hon hade ringt dom, och så hade hon hamnat i nån av alla dessa förbannade automatiska köer där man ska välja, och det hade hon inte förstått sig på – och sen hade telefonen inte fungerat. Och jag funderar över orsak/verkan och kommer inte så långt där.

Och jag har ringt tele2 också. Det ska så småningom komma en ny basstation. Det var lite irriterad stämning där ett tag när kvinnan i den upplysande änden skulle ha mig att göra det ena och det andra och inte riktigt kunde dölja att hon tyckte jag var korkad, och just där visste jag exakt vad jag pratade om och sen skulle hon ha mig att plocka bort en lucka som gick illa åt mina naglar, och det var fel – luckan skulle inte alls bort, visade det sig. Och när jag påpekade att mina naglar inte blev glada över det här, då blev hon plötsligt mycket trevligare och rentav mänsklig och lite servicesinnad. Jag behöver lite frid nu. Och jag kan säga att makens olika frågor och påpekanden inte gör livet ljusare för tillfället.

Har jag nämnt att jag bara vill ha lugn och frid. Och fungerande telefoner till hela mänskligheten.

 

Den nya dagen här

började väldigt tidigt. Halv fem vaknade jag alldeles av mig själv, maken var inte alls inblandad, han rörde inte på sig på över två timmar. Efter det gick jag upp och drog på mig dagens outfit och lade mig i soffan framför morgontv. Nånstans mitt i prinsessan Lilian somnade jag till. Gott så. Men drygt fyra timmar är för lite. Det gäller att trampa varligt i dag.

Den där tomheten i det inre är inte att leka med. Känslan av att jag kunde gjort så mycket annorlunda, jag fanns inte på plats, jag förstod inte förrän för sent. Och ändå har alla sitt eget ansvar, maken har ansvar för alla salamimackor förstärkta med ost i mikron och allt jäkt som fick vara så stor del av livet, all utebliven motion, alla dessa riskfaktorer som jag tänker på ibland. Men det var mig företagshälsan drog in för att tala om hans matvanor. Och jag såg till att han så småningom gick ner 12 kilo eller så. Men det som fanns i blodådrorna fanns där. Och vi betalar båda priset.
Och det finns andra situationer, knutna till andra sammanhang, där jag borde funnits, där jag borde tänkt ett steg till.

Tror jag aldrig att mitt ansvar tar slut? Nä – inte egentligen. Det är ett av mina små problem. Visa mig ett problem och jag är genast beredd att axla ansvaret. Långt borta eller nära. Och då händer det att man vaknar halv fem.

 

Ha en bra dag

– sa hon, kvinnan i kassan på apoteket. Och jag kände att kom jag bara ut därifrån, så skulle utsikterna vara större.

Dagen började som vanligt, fötterna över sängkanten, hjälpa maken till badrummet, vila en liten stund till, upp ordentligt, badrummet, kläder, tända ljuset och be morgonbön, koka gröten, hjälpa maken ur sängen – och då ringer telefonen. Biståndshandläggaren som säger – ‘väckte jag dig?’. Det är förmodligen hennes hälsningsfras då, men jag blev ändå irriterad och sa att så var inte fallet. Nå, maken har fått avlastningsplats i slutet av nästa vecka. På ett alldeles nytt ställe. Vi får se hur det blir.

Och sen cyklade jag till kuratorn. Det var inte en så strålande idé, att cykla. Jag har inte vinterdäck på cykeln. Men kuratorn är bra. I en bisats nämnde jag att jag har ett antal papper i en gul plastmapp, utskriva, så att jag ska minnas eller snarare veta, att det som skrevs till mig faktiskt skrevs. Att jag inte inbillar mig, att jag inte missuppfattat. För jag vet att om någon annan berättat något sånt för mig, så hade jag nog inte trott att det var möjligt. Men nu har jag flyttat mappen, så den står någonstans bakom min rygg. Och vi pratade förstås mycket om det här med avlastningen, vad jag ska göra. För en liten utflykt tänker jag mig. I morgon tar jag tag i det mer ordentligt. Tror jag.

Sen var det då  dags att efter den goda laxen med mangosalsa gå till apoteket. Fjorton nummer före mig när jag drog lappen. Jag gick till systemet då. Elva nummer före när jag kom tillbaka. Och naturligtvis, i detta lotteri, drar jag en expedit som inte är receptarie, så hon tar fram burkarna och hör sig för att det är ok att byta ut ena medicinen och frågar om jag vill ha en ny lista. Ja tack. Och sen lämnar hon burkarna vidare till en licensierad lappklistrare. Som tar just mina grejor när det blir lite tid mellan ett par ytterligare kunder, dom som förvisso hade nummer efter mig. Och så frågar han om jag vill ha ny lista. Ja tack. Och sen börjar han lyfta ena burken efter den andra långsamt ur kartongerna och klistrar långsamt etiketterna på burkarna och sen frågar han om jag vill ha en ny lista. Ja tack.

Och drygt 45 minuter av mitt liv har försvunnit där. Ja, jag var ju en sväng på systemet också då.