– om nu inte tåget är försenat, förstås. Men allting är diskat, ny rulle toapapper i badrummet, två köttfärspajer i ugnen, två limpor svalnar – ja, jag tror jag är beredd. Och sopläget är hyfsat under kontroll också, jag gick ner nyss till tunnorna och kunde konstatera att jag hade sex olika sorters sopor. Kära nån.

Och just nu ska jag försöka samla ihop mig själv lite grann, jag har en känsla av att morgondagen – den som själv lär bära sitt bekymmer – kommer att vara rätt detaljrik också. Och på tisdag ska maken och jag ge oss iväg ett par dagar. Jag kan bara hoppas jag får med mig det vi behöver och sen har jag flera dagar med lugn och relativ frid. Och jag slipper laga mat. Bara en sån sak.

gps:en och jag. Så klart. Modern gps och så jag då, det måste bli bra. Det låter lite ihåligt, jag hör det, men det får vara så.

Och om det nu skulle vara så att det aldrig mer kommer något inlägg från det här hållet, så kan det bero på att jag slukats av trafikmaskinen i största staden. Och bara snurrar runt. Och uppriktigt, hur troligt är det? Egentligen? Så jag kanske ska ta det lugnt och glömma alla dessa trailers jag har sett om hur många trafikolyckor som händer i trakten där. Positivt tänkande var det ja.

Och jag stoppade iaf makens försök att höra efter hur dags vi ska åka. För det beror på. På mig och hur rask jag lyckas vara i morgon bitti.

överallt, som vilken ung människa som helst. Fast i mitt fall beror det på att jag fortfarande väntar på samtal från handläggaren, inget svar på mailen heller, jag har kollat.

Och dagen finns nånstans där ute, bakom dimmorna. Natten passerade, lite hosta, men inte alls så illa som förut. Å andra sidan ville maken till badrummet två gånger. Och jag ska ta mig samman och kamma mig. Häromdagen kom jag mig inte för, jag tog nattflätan och satte upp den med ett spänne. På kvällen insåg jag att det där är inte bra, man = jag mår faktiskt bättre om man gör sig i ordning lite mer. Jag traskade den dagen runt i en tshirt som jag hade lyckats spilla nånting på när jag lagade maten, och det höjer inte heller självkänslan. Det tillhör ytan, det där, men ytan påverkar det inre också. Man behöver ju inte vara beredd för nobelmiddag hela tiden precis, men att någon gång kunna se sig i spegeln och tycka att man gjort det bästa av de förutsättningar dagen gav, det kunde vara ett rimligt mål.

– på allvar. Jag kravlade mig upp och fixade dom rutiner som skulle hinnas med och stack sen till bilprovningen. Sen kom jag inte ihåg att dom infört pekskärm utan när kortläsaren var övertejpad gick jag bara ut igen. Mmmm. Jag kan också nämna att på vägen dit gick järnvägsbommarna ner, jo det finns bommar på den här vägen och jag har aldrig obs ALDRIG varit med om att dom gått ner, men det finns en första gång för allt. Så småningom dök mitt nummer upp iaf på tavlan över dörrarna och den mycket unge – många är ju det numer – sa att han sett mig fast jag inte loggat in. Jag vet att jag känner igen honom nånstans ifrån, men kan inte fiska upp det ur det grumliga minnet. Nå, dom hade skaffat en ny kaffemaskin sen förra gången, så man kunde få kaffe ‘med mjölk’, fast det var långt till den kon, det säger jag bara. Sen viftar han fram mig och säger allvarligt att den främre hjulupphängningen är alldeles fel och snedsliter däcken och att jag kanske bara har ett par hundra meter kvar på vänster fram. Den paniken! Skulle jag öht kunna ta mig till verkstan? Men bilen blev godkänd och jag körde, med ganska högt blodtryck, till verkstan och sa att jag var inte glad i dag.

Och där fick väl nästan verkstadsmannen infarkt också, han gick med mig ut och kollade och förklarade och försäkrade att jag mycket väl kan köra mina dryga 20 mil på måndag och alla andra mil också. Jag väljer att tro på honom, han får ju dit mig om nåt händer s a s.

Och nu är maken rakad och påklädd och promenerad. Livet har återgått i vanliga hjulspår. Ha!

– mitt i byn s a s har sina klara fördelar. Maken ville influensavaccineras i dag, så efter ärtsoppan dök vi i väg och var hemma inom en halvtimme och då hade maken gått till och från bilen vid v-centralen också. Ingen kö, snabbt och raskt in och ut.

Och det här med ärtsoppa, det är gott, i sht när man råkar ha västerbottenost till, men det är också så att jag knappt orkar ordna och fixa. Nu har den här förkylningen varat två veckor och det är väldigt mattsamt, värst är nätterna, när jag vaknar av att hostan bara kommer och jag försöker låta bli att hosta, för jag är rädd att väcka maken, men hittills har det inte hänt. Och till slut, i morse vid kvart i sex, ger jag upp och bäddar upp i sittande ställning och får då nån sorts sömn drygt en timme till. Att få sova.

underlagen till timrapporterna nu, dom där som man ev får betalt för, nån gång i en dimmig framtid. För jag fyller i dom i kväll, september är ju verkligen snart slut. Alldeles snart. Hur det nu gick till. Och jag lämnar in dom i morgon.

Och jag sitter och är obegripligt stressad över det som bör göras i morgon. Inget särskilt alls, men jag klarar inte många detaljer nu. Så där att jag bara blir lamslagen, det är ingen trevlig känsla.

Och jag försökte få tag för ansvarig på avdelningen maken ska till på torsdag kväll. Det gick förstås inte. Sammanträde till kl 16 sa telefonsvararen. Då tror jag att det betyder att man inte får tag i henne mer den dagen. Men, som bekant, i morgon är också en dag. Med nya sammanträden antagligen. Jag är ledsen.

lite kanske. Samtidigt kan jag tänka att min hastighet är rätt låg redan, men det hjälper inte. Den är för hög för mig, och då är det broms som gäller. I morse tittade jag på klockan och tänkte -‘fem minuter till’ – en klassiker. Jag vaknade en timme och tjugo minuter senare. Det behövdes, förstod jag sen, för det var en liten aning snurrigt när jag stod och skulle koka gröten. Bara väldigt lite, men jag gillade det inte.

Och jag har låtit mig dras med i tanken att jag måste fixa det och det och detta innan Yngste kommer. Inte skulle han märka vare sig det ena eller andra. Och jag har ju inte precis planerat att svimma på Kastrup, så då får jag dra i bromsen nu då. Jag ska handla lite, sent på em när det bara är jag, och så ska jag baka grahamslimpor. Det är bara att röra ihop degen och låta jäsa i formarna, så det kan inte vara enklare. Och sen drar jag gränsen där. Jag behöver inte baka en annan sort också. Om graham tar slut kan säkert Yngste köpa sig nåt bröd han gillar.

Sen tittade jag på sökord folk har använt för att komma hit. Annars brukar ‘brun skalbagge’ vara vanligt men i går dök ‘baddräkt med blixtlås’ upp. Que?