Posted by tigerliljan under
Förfärligt | Etiketter:
andas lite väsande |
Kommentera
– på allvar. Jag kravlade mig upp och fixade dom rutiner som skulle hinnas med och stack sen till bilprovningen. Sen kom jag inte ihåg att dom infört pekskärm utan när kortläsaren var övertejpad gick jag bara ut igen. Mmmm. Jag kan också nämna att på vägen dit gick järnvägsbommarna ner, jo det finns bommar på den här vägen och jag har aldrig obs ALDRIG varit med om att dom gått ner, men det finns en första gång för allt. Så småningom dök mitt nummer upp iaf på tavlan över dörrarna och den mycket unge – många är ju det numer – sa att han sett mig fast jag inte loggat in. Jag vet att jag känner igen honom nånstans ifrån, men kan inte fiska upp det ur det grumliga minnet. Nå, dom hade skaffat en ny kaffemaskin sen förra gången, så man kunde få kaffe ‘med mjölk’, fast det var långt till den kon, det säger jag bara. Sen viftar han fram mig och säger allvarligt att den främre hjulupphängningen är alldeles fel och snedsliter däcken och att jag kanske bara har ett par hundra meter kvar på vänster fram. Den paniken! Skulle jag öht kunna ta mig till verkstan? Men bilen blev godkänd och jag körde, med ganska högt blodtryck, till verkstan och sa att jag var inte glad i dag.
Och där fick väl nästan verkstadsmannen infarkt också, han gick med mig ut och kollade och förklarade och försäkrade att jag mycket väl kan köra mina dryga 20 mil på måndag och alla andra mil också. Jag väljer att tro på honom, han får ju dit mig om nåt händer s a s.
Och nu är maken rakad och påklädd och promenerad. Livet har återgått i vanliga hjulspår. Ha!