och värmt köttfärssås från frysen. Och innan dess sov jag. I soffan. Och golvklockan slog tolv och jag fattade inte vad den höll på med. Och sen sov jag en stund till.

Nu sitter jag upp och tittar på det kalla solskenet. Jag har inte ont i halsen eller öronen, snyter mig inte heller. Jag drar slutsatsen att det snarast var hösten och livet i allmänhet som slog till. Så långsamt kvicknar jag nog till. Det är väl att jag är en seg typ, men jag blir lite ängslig för maken i såna här situationer, för han kan ju inte höja sin nivå liksom. Han behöver exakt lika mycket hjälp oavsett hur jag mår. Men hittills har det gått.