– och jag upprepar mantrat – nej, nej, NEJ och det hjälper väl inte så värst. Och jag tog en snabb cykeltur här, fin kväll +11, till kyrkan där man har startat aftonbön vid 21 på söndagskvällarna. När jag var ung och rask var det naturligt att ta sig ut så dags, men det var ett tag sen.  Men det var fint att kunna vara med.

Och det här med att vara hungrig, jag vet så väl att det är ett överflödsproblem och jag vet att jag redan ätit det jag behöver i dag, jag vet också att allt man äter används av kroppen. Så är det. Och mina knän och öht leder behöver inte bära mer än i dag, så jag nöjer mig med att konstatera att jag faktiskt är hungrig och att jag kommer att plocka fram några druvor till maken och mig om en liten stund, men annars är det gröten i morgon bitti som jag får sikta på.  Och det är ett privilegierat liv att faktiskt veta att i morgon kan jag koka den vanliga gröten, dricka den vanliga juicen och bre den vanliga rostade mackan med temuggen bredvid. Jag är tacksam för det.

eller också fryser jag inte lika mycket längre. Jag låg i soffan framför tv:n så länge som möjligt och en halvtimme innan det var dags att åka till kvällsmässan i kyrkan i skogen så klev jag upp och tog en alvedon. Det fungerade utmärkt, eller iaf så pass att jag kom dit och hem. På vägen hann jag förstås fundera över mottrafikanterna, dom där vi alla har runt omkring oss. När det är mörkt är det nästan lättare att göra enklare omkörningar, man ser ju kommande ljuskäglor. Tänker jag. Och där kom jag fridfullt åkande, bakom en ordinär bil och framför en rejäl långtradare som lade sig alldeles bakom min kofångare, och då får vi i ett backigt och kurvigt parti av vägen möte med andra bilar där en totalt omdömeslös förare just gör en omkörning som får både mig och bilen framför att ställa oss på bromsarna, så vi överlevde allihop. Men långtradaren bakom blev riktigt irriterad och satt alla sina lysen i min backspegel. Ursäkta att jag bromsade, hur mycket bättre hade det inte blivit om jag kört in i den framför mig och vi alla hade börjat snurra runt?

Men livet fortsatte för oss allihop. Och i Mässan var vi tacksamma över att människor som levat i konflikt rätt länge nu kan prata med varandra. Så mycket bättre.

Och lite trött är jag allt fortfarande, men jag hoppas det blir bättre i morgon. Och det här med det överfyllda skåpet med sopor löste jag helt elegant så att jag knöt ihop alla påsarna och lade i en stor blå ikea-kasse som jag ställde i ett hörn av köket, i morgon orkar jag. Jag gör inte som grannarna gjorde ett par gånger – ställer ut dom utanför dörren – skatorna var snabba och spred runt allt jox mycket effektivt och det behöver jag inte. Men i morgon.

antar jag. Vid min ålder. Fast det är första gången jag bokar en ensam flygresa. Nu blir jag förhoppningsvis inte ensam när jag kommer fram, men det gäller då att ta sig dit. Och det borde rimligen vara smidigare att ta sig igenom Kastrup på egen hand, jämfört med förra gången då maken fick gå så oändligt mycket längre än han egentligen kunde eftersom man bara tittade tomt på mig när jag frågade efter den beställda rullstolen. Något av en mardröm.

Och jag tänker på Äldsta som åkte mycket, nån gång med största lilla dottern som hade öroninflammation, då var Kastrup också en fasa. Liksom den gången hennes kontokort inte fungerade där.

Sen kommer jag så småningom hem igen sju på kvällen och åker då och hämtar maken. Han är inte så väldigt entusiastisk om man säger så.

försenat var det, tåget Yngste åkte med i morse. Men det är en timmes marginal i Stockholm, så det går nog. Och maken sa – ‘han åker ju inte till norra Amerika iaf’, och jag vet det. Och jag är glad att han gör saker han gillar, att han har vänner, att han bor bra och tar hand om sig. Det är bra. Men när han har åkt tillåter jag mig att vara ledsen en stund. Och jag ställde undan den stora koppen med eklöv och rönnbär, som han dricker té ur här hemma. Och han sa att kanske kommer han hem nånting under hösten. Men jag vet hur det är, resan är lång och han har mycket att syssla med när han väl kommer fram, det blir nog inte av.

Och Äldstas familj är också på väg norrut, i mer makligt tempo i bilen. Måtte det gå bra för alla.

Jag får nog hämta en ny näsduk.

på förmiddagen. Och nu står jag upp igen, lite skakigare än i går, och jag hade onekligen en liten lista på tänkta aktiviteter. Men visst – flexibel och förändringsbenägen. Inte för att jag har så mycket val heller. Nu är fokus på att i kvällens tysta timmar packa väskorna. Och i morgon att vattna blommorna och dra upp klockan.

Och så ska jag slå in presenterna till barnbarnen, lite trött konstaterar jag att jag bara har en sorts papper hemma som inte har tydlig julprägel. Inte så bra framförhållning där, det är bara jul en gång om året och födelsedag stup i ett. Iaf så här års hos oss. Och det vet jag ju. Ett annat år kanske jag kan bättre. Men pappret är kanske inte det viktiga. Yta och innehåll.

svärdotter skickade en betagande bild bakifrån av hittills lilla minsta, som satt och tittade ut genom fönstret – med frisyr! Det enormt lockiga håret var kammat i två små tofsar, hjärtat smälter.

Och klyftpotatisen står i ugnen, kycklingen är redan klar. Så vi kommer att hinna i lagom tid till svärmor. Även om vi hade en förvirrad – ur min synpunkt sett – diskussion på vägen till kyrkan. Maken var bekymrad över att det såg ut att bli regn – och det blev det – men han ansåg att då var det ingen idé att vi åkte ut till morbröderna och jag vidhöll att vi skulle ju hämta hem svärmor och dessutom få kaffe. Huset klarar väl en regnskur, har det stått hittills i mer än hundra år så. Men där var maken inte riktigt ense med mig, man kunde väl inte göra en utflykt i dåligt väder. Hur han tänkte där vet inte jag, men jag blev lätt irriterad, det blev jag. Som så ofta när tankesystemen krockar. Och sen lyckades maken nästan sätta krokben med sin krycka för en stackars man, som också hade lite gångproblem, på vägen från nattvardsringen. Och jag kan säga att det kändes lite stressigt med två män som vacklade där. Men det ordnade sig.

Och jag försöker börja om igen. Denna dagen ett liv, som farbror Melker sa. Denna dag, som började med att maken ville till badrummet vid fem, och dessutom sa han – ‘det är så underbart att vara hemma’. Visst förstår jag det, men jag är en enkel trött människa och tycker uppriktigt inte att det är så underbart att gå upp en vända vid fem, även om jag somnade om. Men det är drygt två månader tills jag kan få två nätter utan att gå upp vid osäker tidpunkt.

kommer. Då och då. Inte just i dag. Fast jag vet att man ska ta vara på det om finns. Jo men visst. Det är inte min bästa gren.

Morgonen hade väl inte guld i mund från början. Maken vaknade tidigt och ville prata – bara det är fel – om måsarnas intressanta liv för han tyckte det lät som om dom hade det. För min del överlämnade jag helst måsarna åt måsarna. Och sen klagade han på att han inte kunde sova. Det går lättare om man inte ligger och tjafsar om måsar. Och när jag gick upp snarkade han väldigt avslappnat. Bra.

Och regnet vräkte ner, det lär vara bra för växtligheten. Så jag gjorde det oväntade, jag gick efter tidningen i postfacket, värmde en kopp kaffe och tog en halv cigarill och satte mig ute under taket och lyssnade på regnet. Hittills dagens bästa.

Sen blev det av olika praktiska skäl väldigt hektiskt när vi skulle till kyrkan. Jag försöker att ha marginal, men det finns dom här i hemmet som kan göra oväntade saker, om man säger så. Och svärmor stod i porten till sitt hus – hällregn – och då ser hon förstås inte bilen, så jag fick gå och hämta henne. Och hastighetsbegränsningarna såg jag som inte helt bindande på vägen dit. Hem var jag mer anpassad.

Nu ska jag steka honungs-citron-chili marinerad kyckling.

var förstås en fest när vi bodde i Uppsala. Även om gräsmattorna runt humc inte fanns. Och jag gissar att dom inte finns i morgon heller, om man säger så. Fast då beror det på överdrivet bruk i dag. Men vi traskade ändå runt, sjöng, åt och drack. Ett annat liv. Men man tog med sig känslan att Valborg är en fest. Och sen har jag förstås stått i mörker och kyla och tittat på elden och lyssnat på kören, som tappert försökte överrösta tåget (som passerade 50 m från brasan). I år har man flyttat just den brasan till sjöstranden, säkert mer effektfullt. Men jag kommer inte. Jag tror inte ens att jag kommer att ta mig ner till vårt lilla torg där det blir körsång. Det är vackert med Vintern raaasat – men det är rätt bekvämt att sitta i värmen också. Det kan hända att det blir vår utan mig.

Det kan spela in att jag nyss vaknade efter tung eftermiddagssömn, lite oplanerad. Förstås. Och jag har ingen att gå med. Maken varken kan eller vill. Teoretiskt skulle han kanske kunna gå – eller åka den praktiska rullstolen – men han vill inte. Och jag vill inte stå ensam.

och värmt köttfärssås från frysen. Och innan dess sov jag. I soffan. Och golvklockan slog tolv och jag fattade inte vad den höll på med. Och sen sov jag en stund till.

Nu sitter jag upp och tittar på det kalla solskenet. Jag har inte ont i halsen eller öronen, snyter mig inte heller. Jag drar slutsatsen att det snarast var hösten och livet i allmänhet som slog till. Så långsamt kvicknar jag nog till. Det är väl att jag är en seg typ, men jag blir lite ängslig för maken i såna här situationer, för han kan ju inte höja sin nivå liksom. Han behöver exakt lika mycket hjälp oavsett hur jag mår. Men hittills har det gått.

Det blev lite rörigt på många sätt i dag. Det var trist när datorn gav upp i går kväll, ingen server kunde hittas, och jag är rätt beroende av mitt nätverk, det som kommer till konkret uttryck genom datorn.

Och i morse, när jag promenerat, handlat och bett laudes, så skulle frukosten fram. Jag tappade teburken, inte helt och hållet, men ca två matskedar torra teblad lyckades sprida sig oväntat – jag hittade sen t o m nån tesked innanför linningen på shortsen – men det blev till att plocka fram dammsugaren och morgonrutinerna stördes. Så jag glömde skruva ner värmen på gröten. Så det blev en cm gröt i botten på kastrullen, inte vidbränd, men fast i botten, mao mindre gröt till maken och mig. Klokt nog bestämde jag mig för enklast tänkbara lunch och cyklade i väg och köpte den underbara varmrökta laxen av fiskbilen.

Och med mina små marginaler blev den vanliga situationen pressande. Efter gröten och maken skinkmacka, så rostar vi alltid hans betydligt kraftigare och min tunna, och jag brer tunt smör som smälter och så lite marmelad. Båda mackorna ligger då på min assiett och jag flyttar över makens till hans. Och han fortsätter att titta lystet på min macka. I vanliga fall vet jag ju hur det är, men i morse tappade jag tålamodet och sa – ‘din macka ligger på din tallrik, sluta titta på min’ – och han kom förstås med sin vanliga utläggning om att det är skillnad att titta och att se. Men jag tycker ändå att han kunde följa med blicken och han säger att han inte kan, och där står vi.

Limpan var på väg mot slutet och det skulle bakas mer under em. Det visste jag ju, men jag glömde ändå och kom på lite sent, men det blev av ändå. Och visserligen var jag mitt uppe i kundservice för datorn när klockan ringde att degen jäst, men det ordnade sig, limporna såg bra ut när dom var klara. Och jag stjälper upp dom på gallret ur formarna. I vasken står potatiskastrullen kvar med vatten i. Så när jag står inne i rummet hör jag ett skramlande – ena limpan har ramlat ner i vattenfyllda kastrullen. Limpor mår inte bra av bad.

Och liljan som blommar med tredje blomman. Ja, läkaren hade funderingar i går om det här med epilepsin, vad som kan utlösa, ljus eller t ex kraftiga dofter, och jag andas in och suckar – ‘liljan som blommar’ – fast doktorn såg skeptisk ut just till det, just här, och sen kom ju beskedet om sänkan och infektionen. Men det första jag gör när vi kommer hem är förstås att lyfta ut liljan på uteplatsen, och det är klart att jag slår sönder vasen.