Det känns lite skämmigt. Och samtidigt är jag stolt över det. Faktiskt. Jag sträcker lite på mig. Det här med vikten. Det har varit lite trassligt att hantera dom senaste åren. Jag har ju en tendens att dammsuga skåpen efter något rimligt ätbart när rastlösheten slår till. För dom flesta av oss betyder det viktuppgång, lite i taget så där, och plötsligt har det ena hektot lagts till det andra.

Sen drygt en månad har jag nu tagit mig ner till vad jag själv ser som en bra nivå. Vågen börjar på fem. Lite magiskt med 59 komma nånting och inte 60 nånting.

Och siffror jag kom i håg i dag – kl 11. Till kuratorn. Och jag kom ihåg det redan fem i tio, så jag hann cykla till fiskbilen innan och köpa en bit varmrökt lax och en burk – för att glädja maken – skagenröra. Dessutom hade willys extrapris på blåbärsyoughurten jag unnar mig varje dag halv fem. Och nu är jag så trött i huvudet att jag tror att det är alldeles lagom att koka ett par potatisar. En till mig, två till maken. Vi pratade om det, kuratorn och jag, känslan när det plötsligt bara tar slut, när det nästan inte går att andas ens längre. Och hur jag då gör ett hastigt överslag över vad jag tänkt göra egentligen, och vad som måste strykas från listan. Vi får se hur det går med limpbaket om en timme.

Men just därför gläder det mig att jag lyckas med nånting.