Just nu tycker jag att jag har det. Hyfsad koll, alltså. Och sen tittade jag på bankkontona, fortfarande koll, jo då. Fast det var ju det där med hyran. Halva augustihyran fanns inlagd på makens konto, inga problem. Men nya augustihyran kunde jag inte upptäcka nånstans. Men jag har ju ordning på pappren, även om jag inte läst dom så ordentligt, visade det sig. För denna lägenhet står på maken och den kommande på mig. Det var väl en lycka att jag upptäckte det, tänker jag. Nu minns jag inte riktigt hur jag ordnar det, men jag går till banken i morgon. Och så hoppas jag att kvinnan jag fick lite dåliga vibrationer med förut har semester, jag såg henne inte häromdan. Det är enklare om folk bara hjälper en med det man har problem med, sen vill åtminstone inte jag bli utsatt för suckande och halvhöga kommentarer. Jag går ju dit för att få hjälp, en hjälp jag dessutom betalar för, så vitt jag förstår.

Och annars känns det som om jag har det mesta i ordning, t o m den planterade fuchsian. Lite komiskt, för när Äldste första gången kom hem med nuvarande svärdottern, så kände jag att just den blå krukan fick lov att snabbt planteras om, så att vi skulle ge ett hyfsat gott intryck. Och på söndag kommer Yngste hem med en flickvän, som vi inte träffat förut. Nu är ju hemmet lite kaotiskt i övrigt, så jag hoppas fuchsian sköter sig.

– och solen skiner dessutom. Det är sommarkänsla. Och jag handlade före frukost, det är väldigt mycket enklare. Visserligen traskade gode vännen runt och såg lätt vilsen ut, han frågade hjälplöst var ströbrödet fanns. Jag fnissade lite inombords, för när maken handlade var just ströbrödet det värsta han visste, han kunde aldrig hitta det.

Och jag vet inte än om jag orkar plocka lite mer i eftermiddag. Jag trodde lite optimistiskt i går att skåpen, som jag kastade mig in i, skulle vara lättrensade, men icke. Dom två blå backarna, som jag förutsatte bara innehöll onödigt jox, var till brädden fyllda med skarvsladdar och dubbelkontakter. Och nu minns jag att när vi flyttade hit, så köpte jag nya, för vi behövde få ordning på belysningen, och sladdarna kom inte med i första flyttlasset s a s, så nu har jag ett stort förråd. Jag kan ju bära in dom först i den andra lägenheten, så har jag resurser.

Och nu blir det lax med mangosalsa och ris.

– och jag tog på mig solglasögonen. Alltihop gick väldigt smidigt, jag kom till Tvåan när dom varit hemma en kvart eller så och vi satt en liten stund och sen tog jag bilen ner på stan och parkerade där både maken och jag brukade ställa bilen förr. Tvåan sa, lite tveksamt, -‘men det är en så trång parkering’. Hon har större bil än jag. Och så stoppade jag en massa kronor i automaten och gick uppför trappor och över järnvägsspår och nerför trappor till sjukhuset. Och sen gäller det att inte tänka för mycket, jag tycker verkligen rätt illa om entréhallen där, men jag följde pilarna och kom till mammografin två minuter före min tid och jag betalade och den vänliga kvinnan i det lilla rummet klämde ihop mig, och så var det klart. Och jag gick ut därifrån och gick fyra steg bort i korridoren och klappade skulpturen som står där. Skulptörens hustru, min avhållna vän, dog i bröstcancer.

Och sen gick jag uppför trappor och över spåren och nerför trappor och tittade på klockan och såg att jag hinner. Så jag gick till underklädesaffären och köpte en himla snygg röd bh. Det krävdes att jag provade fem eller sex andra, mer diskreta, men den röda blev det.

För det mesta somnar jag ganska snabbt, även om jag brukar vakna och ligga vaken lite mitt i natten, oavsett om maken väcker mig eller ej. Vanans makt. Men i går kväll var det väldigt segt, först snurrar tankarna tänk-om-jag-inte-kan-somna och så går nån timme och sen kommer ångesten över allt och inget, kroppen som värker här och där – vad-kan-det-bero-på – ängslan över dom som finns i min närhet, hur-ska-det-bara-gå – och sen eländet, eländet, eländet. Och sen snarkar maken i olika tonlägen. Men ett par timmar blev det så småningom.

Och det var befriande att cykla iväg sen. Lite sol då åtminstone. Fast just idag infaller tydligen stora gräsklippardagen runt omkring och jag är tacksam att det inte är jag som behöver. Och det är klart att jag är trött. I dag kan jag också inse att jag har anledning.

det här med avlastningen med maken än, märkligt nog har han inte nämnt det, för han brukar vara lite på s a s. Men jag kände i dag att jag inte orkade det. Han vill ju inte för egen del, samtidigt som han vet att jag behöver för att orka, han är helt medveten om det. Men han gillar inte maten och han gillar inte dragspel och han känner sig obekväm med hela situationen.

Men någon hade en så bra bild, jag ser nog på ett sätt tillvaron som ganska fragmentiserad, jag har små målsnören uppspända och det här att inte få avlastningen betyder för mig att snöret flyttas, plötsligt är loppet 200 m och inte 100, det är bara att ladda om. Det ska väl inte vara något problem, jag springer ju ändå? Men den där omladdningen tar kraft. Det får mig ibland att fundera över om det är värt det, när nu maken tycker det är jobbigt och kommunen uppenbart också tycker det är jobbigt och inte alls nödvändigt, jag är inte nödvändig att prioritera.

Och snart ska jag lägga mig. Kanske sova, kanske inte. Det finns så mycket som snurrar, det gjorde det redan i går kväll och det har inte blivit bättre under dagen här. Och på lördag gör jag lasagne, sista middagen Yngste äter med oss på okänd tid. Jo, jag vill att han ska åka, för hans egen skull. Men min saknad är stor.

– slår till. Jag kom på att när äldste och svärdottern var med maken en helg i början av 2010 så skrev jag en liten instruktion avsedd för hemmaplan. Den fanns i befintligt skick på papper. Men den fanns också långt bak överförd till datorn, så jag gick raskt in och ändrade ett par detaljer och sen ska jag förse sonen med den. Sen ska jag försöka koppla av. Det är f ö inte så himla avkopplande när man äntligen lyckats få till en tid på verkstan och tankat och sen åkt och handlat och baxat upp kassarna och toapappret – tack Gud för hissen – och öppnar ytterdörren och maken säger – ‘ja, min mamma ringde och hon vill bli hämtad så fort som möjligt’. Jo, kan tänka det, men taxin var upptagen en kort stund. Men Yngste tog raskt nyckeln och begav sig i väg medan jag packade upp påsarna. Så nu funderar jag på att ta mig en liten mugg kaffe här hemma. Med mjölk.

och en liten cookie också. Det gick bra. Och Äldste ringde. Deras flytt närmar sig. Och här vräker snön ner. Jag tittar ut och tycker inte alls att det där vita är uppmuntrande. Men jag har plockat och fixat en del som ändå måste göras och känner mig nöjd när man nu kan se stora matbordet igen, det är nån sorts mål att det ska vara tomt. Fast jag har en svart plastsäck som står i ett hörn och väntar på att få sällskap av fler. En annan dag. Så där att man kan stoppa in fyra eller fem i bilen och köra till tippen. Allt onödigt man samlar på sig under åren.

Men just nu känner jag bara att jag längtar framåt. Och samtidigt försöker jag mer aktivt att vara där jag är, jag har funderat mycket på det här, jag har svårt att vila i det närvarande, tänker mig bara fram mot nya katastrofer. Det kanske räcker med det som är här och nu.

med maten i dag. En väldigt bra och närande frukost var grunden. Sen blev vi sittande och pratade och pratade och skrattade och sen var klockan plötsligt väldigt mycket och jag hoppade in i bilen och åkte hem. Bra vägar, inga olyckor i sikte, på vägen upp såg jag en rejäl på andra sidan vägen och där var fortfarande en bit av räcket lite illamående, men för mig har allt gått lysande. Men jag klev ur bilen lite efter halv tre och då ska den ju packas ur, det skulle skrivas en lite handelslista och trängas på maxi – fredag em är förstås hektiskt och jag förstår inte varför andra människor inte ser att vi är många, att man kan flytta sig lite från mitten av gången, men det gick ganska fort ändå. Och sen till boendet och hämta maken med alla hans grejor, jag tror allt kom med.

Och så hem då, och hissen vägrade stänga dörren när jag skulle upp med varorna, så jag fick stänga dörren från utsidan och så springa uppför trapporna. Det gick det också. Och sen tog jag en ostsmörgås, med betoning på ost.

Jag ska verkligen börja ett bättre matliv i morgon.

Där jag var hade isen lagt sig, men längre söderut utefter sjön kluckade vågorna fortfarande. Lite sol såg jag också. Hur kallt det har varit har jag ingen aning om, för värdinnans termometer hade en släng av oro, då och då visade den på -24°, två minuter senare -16° och sen -6,2° och sen -22° och så där höll den på. Jag gissar på -5° egentligen.

innan jag åkte hem, någon minusgrad i natt tydligen. Men strålande sol de första tio milen, jag fick ta fram solglasögonen. Och resan hem gick utmärkt och soppan tinade. Och jag svängde inom maxi också frö att hämta det lilla paket som man tjatat om i sms tre gånger för att det är så trångt i paketavdelningen. Bra att det kom.

Och maken var glad och nöjd, det hade ordnat sig ändå för honom. Jag tror allt var med hem också och larmet tog vi av honom.

Yngstes tåg lär vara i tid, än så länge. Möjligen är det läge att ta en liten yoghurt nu och lugna sig lite. Och så ska jag ta fram tidningen Tåg till maken, den hade kommit i den sprängfyllda brevlådan.

kallade nån gång Äldste sin äldsta syster. Och så kan det vara. Och jag känner mig lite skyldig till just det arvet s a s. Jag gillar att ha struktur, ordning och reda i planeringen. Det betyder inte att hemmet blänker eller att allt fungerar smidigt, men i princip så där.

Och jag har en samtalskontakt som jag gillar, en klarsynt och bra kvinna. Hon kan pressa lite när jag gör alldeles för underliga saker. Fast just nu, när mycket i livet snurrar lite för fort, har jag inte hört av henne på väldigt länge. Senaste budet var att hon skulle höra av sig och ge mig en tid. Men i dag ringde den lilla rara människan, kvart i sex, så hon satt väl och slet sig igenom det värsta. Både hon och hennes barn hade varit krassliga, ungefär som jag antog, tiden rinner ju i väg om det börjar trassla. I början av nästa vecka ska vi träffas.