Vi dricker kaffe efter maten. Varje dag. När maken var frisk var det alltid han som gjorde det. Han fick till perfekt mjölkskum varje gång. Mitt blir inte lika bra, men jag gör det.
I dag när det är så varmt tänkte jag att vi kunde sitta på uteplatsen. – ‘Fast det går ju inte – jag kan ju inte bära ut kaffekoppen’, sa maken. Nä hä. Och jag blir ledsen och förvånad. Har han verkligen inte tänkt på eller märkt att varenda dag i mer än fem år har jag fixat alla detaljer, allt bärande från kaffekoppar till resväskor? 24/7. Alltid.
En del av hans sjukdomsbild? Det får vi väl hoppas, men jag kan aldrig förutse eller vänja mig. Att ligga ner en liten stund och sen resa sig upp igen.