ibland. I kväll är ett sådant tillfälle. Och maken blir nervös och stressad över sitt badrumsgående, han antar att han kommer att behöva gå upp flera gånger i natt. Och om det vet vi förstås ingenting. Och han tänker sig in i att han inte kommer att kunna somna om. Då. Och det vet vi heller ingenting om. Jag hör ju många gånger att han somnar om, men det märker han inte själv.

Och jag vet bara, att när han behöver gå upp, så hjälper jag honom. Jag vet också att det här betyder att jag troligen får gå upp en, två, kanske fler gånger. Och jag skulle önska att få sova. Jag tillåter mig att vara trött och ledsen i detta, jag är inte en usel människa för det. Och han säger att sen, när du åker till England, då får du sova. Och så enkelt är det ju inte, dessa år gör att jag inte kan sova en hel natt längre, fast jag inte själv behöver gå till badrummet. Men sova kan jag sällan ändå.

gör ju att jag knappast tror att jag kommer att sova hela natten som nu kommer. Det brukar inte hända. Samtidigt hoppas jag förstås varenda kväll jag lägger mig att just den här natten kommer det att ske. Å andra sidan är det så sällan förekommande att det faktum att det hände i natt, gör att det känns väldigt osannolikt att det skulle hända i natt igen. Och jo, jag slocknade totalt och djupt i soffan nån gång när Martin Timell höll på att bygga en grill eller snarare rök här på eftermiddagen. Och jag borde verkligen försöka lägga mig tidigare. Och jag vet, jag är lite besatt av det här med sömn. Man blir det, när man sover så väldigt egendomligt som jag.

När Äldsta föddes startade ju en tid med kolik på natten, väldigt jobbigt tyckte jag allt, men hon började sova hela nätter vid två månader, så i efterhand var det piece of cake. Tvåan var ju väldigt flegmatisk och började nog sova hela nätter väldigt fort. Äldste var väl ytterligare en egen variant, han var så väldigt lättväckt och samtidigt hade vi hans säng i vårt sovrum, det var ingen hellyckad kombination rent sömnmässigt. Men när han fick eget rum vid ett och ett halvt, så sov både han och vi. Frånsett nätterna med subglottisk laryngit, som det egentligen lär heta, även om man fortfarande säger krupp. Och Yngste var lite åt det hållet också. Men då hade jag hela tiden nån sorts känsla av att det var en övergående fas, alla tjatade om att tonåringar minsann sover hela tiden, en sanning med modifikation visade det sig, men ändå räknade jag med att min egen sömn skulle få utrymme sen. Och det gör jag ju inte längre.

Fast solen inte skiner så särskilt, så märks ljuset så tydligt. När jag gick ner till cykeln var det redan dag, underbart. Och jag köpte ett par nya mjukisbyxor till maken, dom han hade på boendet hade man möjligen tvättat och sen tumlat tillsammans med en pappersnäsduk eller så, så inte ens en ny tvätt här hemma har hjälpt. Maken, som innan han blev sjuk, aldrig tänkt tanken att ha mjukisbyxor, bor numer i dom. När vi ska ut i mer sociala lägen så har han mer konventionella byxor, men hemma är det dom som gäller.

Annars är dagen lite oplanerad, läsa lite rentav. Laxen som ska bli lunch ligger på diskbänken, mangon som ska till ligger i en liten skål.

Och jag funderar över hur märkligt det kan vara. I går spreds plötsligt nyheten att en jättejättecelibritet befann sig i vår lilla ort. Media och beundrare försökte förgäves (åtminstone måste man tolka den väldigt suddiga bilden i lokaltidningen av ett fönster i en dörr, med en möjlig person innanför, som ett misslyckande) få se honom. Jag kan säga att även om jag kände igen namnet, så hade jag kunnat passera på två tums håll utan att reagera. Fast killen som skulle anställningsintervjuas och plötsligt hade Zlatan på andra sidan bordet, att han inte fick fram nånting vettigt, det kan jag förstå. Men det här var ju inte Zlatan.

stora med lagom mycket mandelmassa och lagom mycket grädde också. Dvs det där med mandelmassan säger jag bara för att jag förstår att vad jag skulle tycka vore lagom, skulle dom flesta andra tycka vore alldeles otroligt för mycket. Så det är tur att jag inte bestämmer just det.

Och vi var nöjda, både jag och maken.

Sen kom Bra Grannen och ringde på dörren, äntligen var all snö och is borta från parkeringsplatsen och då kände hon att det var läge att komma upp en stund. Och jag fnissade när jag berättade om en gemensam bekant som numer gör något annorlunda mot när vi träffades mer ofta, B G såg ut precis som maken i ansiktet, tappade hakor och så. Och så sa hon exakt samma som maken – ‘men människan låter ju så förtvivlat tråkig’. Och det är ju lite trist, när man tror att man måste hålla tal i tid och otid.

Och i åttan har man en påfrestande käck norsk kvinna som bakar, hon började med det när hennes man fick en stroke. Där ser man. Det kunde jag ju gjort. Mandel och vaniljsmörkräm i oanade mängder. Och där satt jag med en liten yoghurt, en grahamsmacka med ost och ett äpple, det första halvåret maken insjuknat. Det hade inte varit mycket att blogga om, jag inser det.

är fortfarande försvunnen, jag har tittat under bordet. Och jag funderar på om jag ska vända upp och ner på soppåsen. Som f ö är alldeles full.

Man vet ju aldrig med saker. Min lilla mamma hade väldigt bra kvalitet på sina små saxar, jag har en med lite bredare skänklar (eller vad det heter om saxar) och en smalare, båda böjda, och så en rak. Dvs den raka var försvunnen länge, så pass länge att jag gick och köpte en ny, som inte alls höll samma höga standard och jag accepterade motvilligt att jag bytt ner mig. Och sen låg den plötsligt på ett helt oväntat ställe.

Och i morgon måste jag ta mig upp för att prata i telefon och sen måste jag rimligen titta in på boendet där maken var, det blev en skjorta och två par kalsonger kvar. Och så är det det där med medicinen.

– då vill jag helst stå utanför maxi vid åtta. Det var väldigt nära att jag missade i morse, mobilen pinglade och jag tryckte av, och sen blev jag bara liggande med handen på den. Och då skickade en mer morgonpigg vän ett litet meddelande, så mobilen surrade till och då vaknade jag iaf. Så jag fick till morgonrutinerna. Och jag gillar när det är som vanligt. Vanligt är bra. Vilsamt för mig. Fast maken tyckte i morse att det var obeskrivligt komiskt att jag gör likadant varenda morgon, att jag lyfter bort hans nattskjorta från pallen han lägger den på och lägger den på kistan utanför badrumsdörren. För min del beror det på att jag ska ta med den till sovrummet och lägga den i sängen, jag ser ingen som helst anledning att låta den ligga kvar på den där pallen och bli blöt när maken stänker runt omkring sig när han rakar sig och borstar tänderna. Men han tycker bara jag är lite komisk, när han upptäcker att jag gör saker på rutin. Mina rutiner räddar mig. Och delvis honom också, även om han inte ser det.

– halv sex vaknade jag och när maken hade varit uppe i badrummet vid halv sju gav jag upp och gick upp själv. Nu har jag hängt tvätt, lagt i en ny maskin, bytt resår i ett par av makens kalsonger och läst tidning. Jag gissar att jag somnar en stund i eftermiddag.

Det var alldeles för många tankar som snurrade runt. Och det gick inte att få stopp på det hela på ett rimligt sätt, då får man anpassa sig.

Och jag är fortfarande glad för gårdagen, inte minst för makens skull, han var så glad över barnbarnen.

Så många detaljer det finns som måste fungera. Å andra sidan försöker jag att tänka att vi reser inte till Amazonas djungler, det mesta finns att köpa.

att någon vare sig kan eller vill hjälpa mig. Med någonting i princip. Så det här med det lilla möbelberget har varit stressande, och makens oro har inte precis gjort det lättare. Och jag däckade totalt en stund i soffan på sen eftermiddag av pur utmattning, och det var mest relaterat till våra diskussioner runt detta. Och makens – som jag ser det – misstro att jag kan ordna nånting alls. Jag tänker att de senaste tio, snart elva, åren av vårt gemensamma liv har jag ordnat allt som över huvud taget kommit upp på agendan. Och jag ordnade en hel del åren innan också, även om maken hade en tendens att säga – ‘ja, jag har gjort det si och så’ även när det faktiskt var jag som gjorde. Barnen påstod att det berodde på att han tyckte vi var så nära, jag är inte riktigt lika övertygad om det. Det kändes mer som att det berodde på att om det var bra kunde det inte vara jag som gjort det. Och den känslan kanske bara fanns hos mig, möjligen, men eftersom jag tog upp min irritation över det, så kan jag tycka att det kunde påverkat. Nå. Nu fick jag i stället svärsonens vänliga och lösningsberedda röst i telefonen, han ville och kunde hjälpa. Och Äldste kunde och ville också, det som hamnade på hans lott. Då gjorde det inte så mycket att jag senare denna kväll blev uppringd av någon som möjligen inte var lika nykter som jag själv, just där var mitt ansvar minimalt, jag kunde nöja mig med att så pedagogiskt som möjligt spika fast basfakta runt det samtalet gällde.

Så på det hela taget är jag beredd att traska vidare i morgon, jag har obehagligt ont i magen, men det är bara att hoppas att det går över. Tröttheten hamnar någonstans i kroppen.

Och desperata meteorologer börjar påstå att det finns solglimtar i fjällvärlden. Tacka för det, där finns väl få som kollar.

Det är visserligen ett tag sen jag åkte bort, men det här med soporna sitter i. Det måste tömmas. Om något skulle hända mig på vägen ska inte barnen behöva börja med att bära ut soporna, tänker jag. Ja, jag är lite katastrofiskt lagd.

Och sen måste jag plocka ögonbrynen innan jag åker så jag inte börjar se ut som Georg Henrik v Wright när jag är borta. Den som inte vet vad det skulle betyda får väl googla. Och jag inser att risken är minimal på två dygn, men man skulle kunna kalla det en tvångstanke light. Och sen veligheten, kommer det att börja regna? Kommer jag att behöva det ena eller det andra? Vilka skor? Skoskav? På det sättet är februari enklare, då är det kallt och uselt oavsett. Men jag föredrar juni, alla gånger.

Och jag har dragit upp golvklockans lod. Och sen åt jag tvångsmässigt flera skivor fruktkaka, tunna visserligen, men onödiga. Stress tar sig det uttrycket här.

– och det kan man säga att lite lätt svettigt var det allt. Svärmor hör väldigt lite och försökte skruva på sin hörapparat (med blandat resultat) och morbrorn hörde nästan inte alls och maken var stressad. Efter trekvart var vi rätt utpumpade allihop. Maken har ju inte träffat morbror på rätt länge, så han var chockad över hur dålig och virrig han var, jag som sett honom kontinuerligt tyckte att han var rätt ok ändå, så där ser man. Han kände igen oss och det var vackert så. Och i starten där så sa han att det blir så här till slut, och nu får ni göra hör ni vill, det är inget annat att vänta – och vad han riktigt menade då vet jag inte. Sen hade han en idé att han nog får åka hem i morgon och det finns ju inte på kartan. Och svärmor var övertygad om att den jämrans rakapparaten var borta igen (hon tror att personalen stjäl den), men den fanns i badrummet, inga problem. Och sen undrade hon var de syrliga karamellerna tagit vägen, och dom fanns också på plats. Och maken skulle förklara för honom hur larmet fungerar, ganska hopplöst projekt, faktiskt.

Sen tyckte svärmor att lokaliteterna låg väldigt långt bort – allt är mycket långa avstånd numer för svärmor – och det tar alltså mindre än fem minuter därifrån till gränsen av samhället vi bor i, så mycket kortare kunde det inte vara.

Och på den korta hemvägen hade svärmor en teori om att maken fick dåliga tänder av nån sorts apfelsaft som han drack när dom var på – korta – semesterresor i Tyskland i samband med att Hannibal gick över Alperna. Och han har inte särskilt dåliga tänder alls, men whatever.

Så nu behöver jag vila lite, i sht som räkningen för deklarationen kom också.