Det är så vackert där ute. Men här inne är det knepigt. Jag föll mentalt ihop i natt. Maken väckte mig vid två, inte ovanligt, och jag somnade om när jag hjälpt honom tillbaka från badrummet. Sen väckte han mig knappt en halvtimme senare och var mycket bestämd på att han behövde till badrummet. Det var inte riktigt så, nej, men han fick förstås komma dit och tillbaka. Sen somnade han och sov länge, men jag somnade inte på en och en halv timme. Och tankarna som hinner snurra runt där och då, så dags finns mycket lite anledning att öht fortsätta kämpa med det underliga livet. Jag vet alla dagar att jag har lovat hjälpa honom och leva med honom. Ibland kan jag dessutom intala mig att det är bra för honom i hans svåra situation att jag hjälper honom, ibland kan jag inte ens se det så. I går ringde någon från avlastningen och ville diskutera detaljer i makens medicinering. Jag sade, som jag upplever det varenda dag och natt, att han har så ont fortfarande, trots all medicinering (vi har dessutom testat många olika alternativ) att han är uppe så många gånger på natten. Då sade hon -‘men här är han inte alls uppe många gånger’, och det där låg och surrade i mitt huvud där på natten. Skulle det vara bättre för honom att inte ha mig i närheten? Många tankar runt det där, och de flesta tankarna gräver gropen djupare.