Det kan ibland vara en utmaning, som man säger. I dag var ibland. Det kändes lite knepigt före frukosten, men jag tänkte att det nog inte skulle bli sämre. Men det blev det. Under tiden som jag duschade maken bestämde sig min kropp för att nu fick det vara nog, här behövs vila. Men det går inte att få till när jag står där med maken intvålad, han behöver förstås sköljas av och sen ska glasögonen tvättas, fötterna ska tas om hand (och det är rätt knepigt), strumpor och skor ska fixas, händerna ska tas om hand också, hans naglar på den förlamade vänsterhanden har en tendens att komma emot överallt så naglarna trasas sönder, det är många detaljer, en del ganska fysiskt krävande dessutom. Men min kropp vägrade samarbeta i dag. Med många pauser och vad man annars kallar pannben fick jag på honom strumpor och sandaler så att han kunde resa sig och raka sig. Jag kunde lägga mig på golvet en stund. Sen fick jag på honom kläder och kunde lägga mig på sängen och fundera på vad jag skulle göra nu. En stunds vila till, sen lyckades jag byta lakan och fixa diskmaskinen, så nu är jag på banan igen. Och inte blir det den planerade modifierade Janssonen till lunch heller, för löken gick åt i går till ärtsoppan, en del mådde inte bra, så lagret tömdes fortare än tänkt. Så jag får pyssla ihop torsk med saffranssås, det får gå.