Det betyder också en bättre dag, förhoppningsvis. I går var jag rätt sliten, men i morse kom jag upp i god tid och det betyder mycket för fortsättningen. Vi kom i god tid till kyrkan och jag fick ihop rullstolen rätt enkelt, ena hjulet har en tendens att vara lite tjurigt. Sen satt vi där i relativ stillhet innan gudstjänsten började och jag tänkte att vi var inte så värst många, men det visade sig att folk var rätt tysta, för det var betydligt fler än jag hade uppfattat där jag satt. Rara och vänliga människor som jag är tacksam för. Sen åkte vi hem i duggregnet och dagens SvD hade kommit, det är inte alltid fallet, men jag är egentligen rätt förvånad över att det här med tidningsutdelning fungerar alls. På söndagar lägger man inte tidningen i vår dörrlucka utan nere i postfacket, men det är bra ändå. Ganska snart ska vi äta, potatisen kokar och jag ska skära tomater. I övrigt vet jag förstås inte hur makens nya medicin fungerar, ett dygn är inte rimligt att vänta sig någon förändring. Sen var den munsönderfallande tabletten väldigt komplicerad att få ut ur förpackningen, men man hade en pedagogisk skiss i bipacksedeln. Problemet är att maken helst vill hålla tabletter i handen och det går inte med den, jag lyckades med viss möda få ut den, men han kan inte ta den själv sen, för då faller den nog sönder där och då. Ah ja, han får vänja sig. Noga räknat behöver han ju också få sova på natten, det är liksom tanken på sikt.