På många sätt, men inte minst vädret. Strålande vackert med lönnarna utanför kyrkfönstren, jag behövde inte ens ta på maken ytterrocken när jag körde honom till bilen. När vi kom hem duggade det lite när jag hjälpte honom in i porten. Sen körde jag runt kvarteret och parkerade och gick mot hissen, strålande och varmt solsken. Vi tog hissen upp, maken gick in i badrummet och när han kom ut och skulle gå och vila, så hällregnade det. Tacksam att vi slapp just det, men nog är det oförutsägbart.

Annars funderar jag på det här med hur jag har förändrats de senaste två och ett halvt åren. Jag ser vänner och bekanta i makens och min ålder, som nu tydligen gått tillbaka till livet före pandemin. Man åker hit och dit, man umgås med släkt och vänner och aktiviteter porlar. Jag är betydligt mer eremitisk. Sen kan det också bero på att maken drabbades av ytterligare problem just när pandemin bröt ut, inget samband men trist ändå. För min del betyder det att jag sover i tvåtimmarspass och det är mer ansträngande än vad jag föreställde mig. Dessutom är det inte säkert att jag somnar omedelbart när vi varit uppe och då naggas förstås sömnen ytterligare. Ibland är jag så trött att jag trycker av signalen och sover en stund till, men det är sällan att rekommendera. Jag tror att det är klokt, när avlastning fungerar, att jag nu har utökat till fyra nätter, även om jag inte sover bra dom nätterna heller, men känslan av att kunna lägga sig och veta att jag får ligga där i sängen tills det är frukost, det är en lyx. Det visste jag inte förut.

Annons