Fortfarande, vid min ålder, kan man drabbas. I förmiddags ringde man från tandläkaren och sade, med sånt där pedagogiskt tonfall, att det var dags för mig att besöka tandhygienisten, kunde jag komma i morgon 8.10, och jag sade att det kunde jag inte, jag veckohandlar då. (Jag kände mig alltså tvungen att förklara mig). Och då sade hon – men onsdag då, 9.30? Och då kände jag mig tvungen att vara en ordentlig människa och säga ja, jag ville inte ge intryck av att vara förslappad där på förmiddagen. Så fruktansvärt korkat, det är en riktigt dålig tid. Jag har ju liksom inte bara mig själv och mitt eget tandborstande att hantera där efter frukost. Det är maken och hans badrumsrutiner och påklädandet som ska hanteras. Söndag förmiddag ser jag till att vi är på väg ner till bilen strax före 9.30, och det kan vara rätt stressigt, men då har jag iaf kyrkan att se fram emot, men tandhygienisten har inte riktigt samma positiva klang i mitt liv. Och detta för att jag ville ge intryck av att vara en ordentlig människa. Äh, jag ringer i morgon strax före nio och ändrar. Tandläkaren får tro att jag i princip ligger på schäslongen och äter praliner på förmiddagen.