Det går ju lite upp och ner, livet. Just nu är det lite tungt, det känns som om livet i största allmänhet varit (och möjligen är här och nu också) en rätt märklig historia. Jag kan noga räknat inte komma ihåg något bra jag gjort, allt har försvunnit i någon sorts dimma. Och jag antar att det går över, att det bara gäller att avvakta. Och i morse tittade jag ut och såg ett sällskap unga män, som tydligen skulle åka med tåget. Jag gissar att han som hade ljusrosa trikåer och en mer starkt rosafärgad balettklänning med kort tyllkjol var festföremålet. Jag utgår från att det var en svensexa i begynnelsen. En lättnad att slippa det ändå. Och efter flera dagars prokrastinering har jag nu en långpanna med vaniljrutor på diskbänken.