Jag läste en annan blogg, om en kvinna som bär en mycket tung börda, väldigt sjuk make och barn som ska hantera och hanteras och så en idiot till lärare, som först kommer med teorin att sonen fått för mycket uppmärksamhet som liten, och när modern svarar att det knappast är så, så ändrar läraren sin diagnos till att barnet då fått för lite uppmärksamhet. Jag blir så otroligt rasande. Självklart minns jag när maken blivit sjuk, jag åkte varenda dag in till honom och hans pågående rehabilitering och i bilen där på väg hem en dag, så ringer Yngstes mentor för att klaga på att han är ouppmärksam. Och jag andas in och säger att hans pappa har just blivit väldigt sjuk, och mentorn svarar att han förstår det, MEN – och jag blir så enormt rasande och säger – ‘nej, du förstår tydligen ingenting’, och sen visste jag förstås att jag var tvungen att skicka sonen till detta varenda dag. Och den alkoholiserade rektorn (med ett mycket sorgligt livsöde, visst, men han var rektor) ringde och påstod att sonen kastat snö i biblioteket, ‘det säger en av våra mest betrodda medarbetare, E’, och jag råkade veta alldeles tillräckligt om medarbetare E, och att jag, om jag fått välja, inte velat ha henne i närheten av barn alls. Men sonen och en annan gosse i klassen råkade vara dom enda mörkhåriga, så sonen blev beskylld där. Men han hade varit någon helt annanstans med en mycket trovärdig annan liten gosse. Tack för det, men att hela tiden ha det där att hantera gjorde förstås varken hans eller min tillvaro så särskilt mycket ljusare där i vårt mörker. Men vi tog oss igenom.