Det gäller att hålla nån sorts balans mellan det korta och det lite längre perspektivet. Jag inser rätt klart att det riktigt långa tidsperspektivet inte längre är min sak, men även med det sagt, så lever jag ju ändå inte bara dag för dag. Jag funderar en del på hösten. Dels ser jag att maken har det svårare med förflyttningar och så är det medicinerna och den sämre nattsömnen (för oss båda), men sen är det också det att hösten förra året blev så trist. Vi blev ganska isolerade på många sätt, Äldstes hela familj fick covid19 och restriktioner gick upp och ner. Jag hade i slutet av förra sommaren hoppats att det skulle bli bättre, och så blev det ju inte. Nu känns det som om det blir repris på det hela, man pratar om nya mutationer och tredje vaccindos och jag har lite svårt för alltihop.