kan det bli. För ett par år sen köpte jag påslakan på Ikea, två olika (vi har gemensamt täcke) och kände förstås på dom upphängda proverna, kändes bra. Men ena lakanet är mjukt och behagligt och det andra är fortfarande stelt och prasslar när jag viker undan det för att lägga mig. Efter mycket grubblande bestämde jag mig i dag för att skicka efter efter marimekkos röda unikko, jag hade tittat häromdagen. En tveksamhet var, larvigt nog, att Åsa Linderborg hade just det tyget som duk i intervjun i SvD för ett par veckor sen, men nu hade jag bestämt mig för att ignorera det. Men självklart var det tillfälligt slut i dag. Så nu får jag vela vidare om hur jag ska göra. Det finns onekligen andra lakansförsäljare.

Och i dag är det svärsönernas födelsedag, dom råkar ha samma. Det har hänt att vi firat gemensamt, så roligt det varit, men vi har också många gånger åkt till Tvåan och firat. Och nu blir det ingenting, också sorgligt. Men maken och ja ska äta lax med spenat och tomater, alla fiorentina lite grann. Ett glädjeämne här i regnet.