varmt och vackert. Jag satt ute nyss och gladde mig åt växterna, inte minst dom randiga petuniorna som verkligen prunkar. Det är klart att det var fint att sitta här, samtidigt är det så konstigt att vara här. Vi skulle ju vara någon annanstans nu, som vi verkligen alltid varit så här års, första gången vi åkte i väg var vi inte ens förlovade. Vi sov i vandrarhemmets salar, som på den tiden var i en av skolorna. Maken klagade på att en av deltagarna i våra dagar snarkade så väldigt minns jag. Och sen gick man och åt frukost på konsumbaren, som det hette. Man fick trycka på en knapp vid matsedeln och så ramlade det ner en kula bakom disken. Väldigt annorlunda. Men de senaste åren har vi bott i enskilda rum och haft maten ordnad med ätande tillsammans. Och på kvällarna brukar vi sitta och titta på solnedgången efter kyrkan och rentav ta ett glas vin tillsammans. Vänner och omtanke. Stor saknad.