vi har gemensamt, maken och jag, blir ibland  – ur min synpunkt – väldigt konstigt. Och man kan iofs tycka att en nästan lika stor konstighet är att jag ännu inte vant mig. Jag vet ju att ett resultat av maken neurologiska skador är att han har väldigt svårt att komma ihåg rutiner, att förstå att en del saker gör man bäst i en viss ordning, saker som är så självklara för de flesta att vi aldrig funderar utan bara gör, men det är bara konstigt för honom. Och därmed för mig även om jag vet att det är så. Inom parentes kan jag säga att jag tror inte att större delen av personalen på avlastningsboendet alls förstår omfattningen av hans problem, även om jag försökt förklara.

I morse t ex, när han gått ut i badrummet efter frukosten. I vanliga fall hinner jag bädda sängarna och plocka i och ur diskmaskinen innan det är dags att hjälpa honom med kläderna, men i morse ropade han på mig när jag höll på att bädda. Kunde jag komma och hjälpa honom att ta på sig långbyxorna? Och jag sa förstås att visst, men först ska du ju rensa tänderna med tandtråd och borsta dom och raka dig, sen hjälper jag dig att tvätta dig och klä på dig. Det var helt plötsligt alldeles borta, han tyckte bara att han kunde inte gå runt resten av dagen i kalsongerna. Det höll jag med om, men jag upprepade att det var läge att borsta tänderna och raka sig innan. Det var en helt ny tanke där och då.

Sen har dagen flutit på utan några andra avbrott i rutinerna, jag är van vid att det trasslar lite på kvällen, men inte mer än vanligt. Men en sån där start gör mig rätt vaksam, kan man säga. Jag vet aldrig om något annat kommer att dyka upp efter vägen. Men nu ska jag lägga mig och hoppas på en fridfull natt. Om det nu skulle bli åska, så får det väl gå det också.