skickad till maxi. Och så klart hakade det upp sig nånstans på mitten och jag fick nästan sammanbrott, men det löste sig till slut. Tror jag. Jag är inte så tålig alls numer. Jag sa till gästen i dag att det är lite samma trötthet som slog till under Gudrun, det här att man=jag går och muttrar för mig själv för att inte glömma nånting. Fast det är illa på andra sätt också nu, rätt mycket känns rätt förfärligt. Och då har jag ändå fungerande el, värme och spis och kyl och frys och så. Men den här känslan att leva i pestens tid, att vara isolerad från nära och kära, det tar djupt. Och jag vill verkligen inte tänka på att det kanske varar året ut, och ändå återkommer tanken. Och så undrar jag en del över makens mående, mitt eget också iofs. Jag är så trött och samtidigt orkar jag nästan inte gå och lägga mig på kvällen, en motsättning, jag vet. Men jag lägger mig i sängen och är alldeles spänd och har mycket svårt att slappna av, det finns liksom ingen vila för mig.