iaf temperaturen. Maken hade vinterjacka och keps och satt på sitt fårskinn, gästen hade sittunderlag och stor filt och också vinterjacka. Men det var en ljuspunkt i allt detta elände, faktiskt, att kunna sitta och prata med någon annan, inget ont om maken, men ändå. Och rabarberpajen var väldigt god, det är helt klart en höjdare. Och vi tog en bit till kaffet efter maten också och det räcker till morgondagens kaffe också. Och maken fick så mycket vaniljvisp han ville ha, han konstaterade att när det finns på boendet så – nästan – slåss personalen om den, så det brukar inte bli så mycket till honom. Nå ja.

Men det är alltså väldigt kyligt att sitta ute nån längre stund, och jag hoppas gästens bilvärme fungerade sen. Det här var en ljuspunkt för oss att bevara i minnet. Och när kommer vi att kunna träffa vänner igen? Inomhus? Och fler än en på avstånd som i dag? Ingen vet förstås, men jag blir så ledsen. Och svärdottern som stod på ordentligt avstånd där på förmiddagen, jag skulle vilja krama henne och tacka så mycket, sitta ner och vara tillsammans.