innan jag tar en liten förmiddagspromenad. Solen skiner, men jag tar med mössa för säkerhets skull. Och så måste jag förstås sätta igång tvättmaskinen, lätt hänt att glömma detaljer nu. Annars försöker jag hålla koll. Maken använder raktvål i stift och det säljer man tydligen inte längre på vårt maxi, men jag brukar skicka efter från nån näthandel, så det finns alltid ett lager hemma. Häromdan tycket maken att det var nästan slut, det han använde, så jag plockade fram ett nytt. Och han blev orimligt förvånad att det fanns hemma. Han har, efter alla dessa år, inte vant sig vid att han gifte sig med Grafström. Det är ett skämt i familjen, när maken gjorde sin första bit av lumpen, så var Grafström där. Vad han gjorde senare i livet är helt okänt, men där och då hade han en speciell talang. Han hade alltid en extra av allting. När grejorna skulle lämnas in saknade maken en liten metallklämma, ett sikte till kulsprutan tydligen, som försvunnit i det allmänna kaoset. Och han frågade Grafström, som omedelbart sa – ‘visst, hur många vill du ha?’. Det är inte utan att jag önskar att just han hade haft lite mer inflytande över vår allmänna beredskap dessa dagar.