av den här väntan. Det regnar ute – förstås – och en annan dag, mycket senare, kommer jag väl att lyckas tvätta fönstren på den inglasade, för allt detta regn har lämnat spår. Och jag försöker acceptera att det gäller att hushålla med alla möjliga resurser. T ex borde jag kanske tvättat håret, när jag packat upp dom där kassarna, men det blir i morgon i stället. Och det där trädgårdandet i Skåne missade jag också, för Yngste ringde, så roligt att prata lite med honom. Han jobbar hemifrån förstås, det fungerar för honom än så länge. Jag hade förstås sett fram emot att han skulle komma hem nån gång över Påsken och nu går det inte.

Och jag har gjort den där ganska detaljerade handelslistan för nästa vecka, som jag ska skicka in i morgon, tänker jag, med vissa modifieringar av denna vecka.

Men jag skulle verkligen önska att jag hade mer tålamod. Maken är på många sätt en rolig samtalspartner, slagfärdig och kunnig på mycket. Samtidigt är hans konstiga arbetsminne en påfrestning för oss båda och hans halvsidiga förlamning är en påfrestning för honom. Ingenting blir enklare i den här situationen, jag vet verkligen inte alls när jag vågar låta honom komma på avlastning. Man måste allt få nån sorts rutiner för att testa personal på boenden innan jag tycker att det skulle kännas säkert. Och min tid för andhämtning blir väldigt krympt, ett i-landsproblem, men det är mitt.