att jag bara tog en slät kopp té här hemma nyss. Man får se till helheten när det gäller födoämnen. Och det finns två vägar till det avhållna huset, en lite rakare bredare, lite längre, den åkte vi hem. Men dit åkte vi den äldre, lite mer slingrande, som alltid funnits, den som makens morfar körde när han lastade barnen på kärran och åkte ner till tandläkaren, den som makens mormor cyklade för att köpa champagne när sommardanskar hade förlovat sig, den som maken åkte moped den där sommaren när han tog körkort, den jag alltid åkte med svärmor. Vi passerade gården där makens farmor föddes, lite senare är det stället där citronfjärilarna dyker upp först. Nu stod årets första trana där på en åker, vackert så. I sht när man slipper ha dom utanför sovrumsfönstret. Och det är en glädje och tacksamhet att ta sig genom den lilla biten skog och så öppnar sig landskapet och på en liten höjd ligger gården med den nästan kringbyggda gårdsplanen bakom huset. Så vackert en solig dag, verkligen. Och vi sa till varandra att för ett år sen kändes det här lite avlägset, rentav när vi satt där i slutet av juli och släktingarna verkligen gjorde sitt bästa för att vara så otrevliga som möjligt. Jo, jag tycker nog det, även med ett avstånd till det hela. Att påstå att någon avlägsen snickare sagt att maken, som snickaren träffat för mer än 25 år sen, var den otrevligaste människa han nånsin mött – jo, det tycker jag nog var uselt, faktiskt. Men vi slipper nu. Dom också, förstås.