Historia


året som gick borde ju vara enkelt, när man nu skriver ständigt. Fast då måste man läsa igenom alltihop en vända, och det orkar jag väl inte riktigt. En annan gång.

Fast det finns det som jag minns alldeles av mig själv, förstås. Högt och lågt, blandat.

Året började ungefär som vanligt, vi diskuterade det här med bilen, vi insåg att tiden gått och när det framgick vid en koll på verkstaden att det nog skulle behövas lite mer pyssel, så köpte jag en ny. Det låter lite oväntat, men vi hade pratat en del om det, men försäljaren såg lite häpen ut. Iaf när jag sa att min man nog skulle bli förvånad, och det blev han, men på ett positivt sätt.

Och så skaffade jag nya glasögon, rentav solglasögon också, det kändes lyxigt. Och när jag hade hämtat ut dom, cyklade jag bort till svärmor, som maken inte fått tag på i telefon. Inte så konstigt eftersom hon dött hemma i sitt sovrum. Och självklart är det den händelse som på många sätt mest präglat vårt år. Tacksamhet och saknad. Och mycket arbete, det får jag medge. Att avveckla hennes boende och fundera på alla detaljer tog mycket tid och energi, barnen – i sht Äldste – var till stor hjälp.

Och i samband med begravningen fick jag veta att lägenheten, som jag stått i kö för rätt länge, äntligen blivit ledig och det skulle bli inflyttning första augusti. Så det var bara att bita ihop och slänga mer saker, strukturera och fundera. Det var lite hektiskt där ett tag, men allt löste sig på ett fantastiskt sätt. Som Äldste sa – ‘kan vi bara sätta Pappa i fåtöljen och ge honom tv:n klar, så ordnar det sig’, och mat hade jag lagat innan. Och man hittar saker som man trodde var borta, t ex den allra snyggaste blusen, som jag hade trott kanske var glömd på ett hotell, men den fanns här.

Och jag åkte till Italien, jag gjorde det. På det hela taget var det så bra, så mycket jag var tacksam för. Rumskamraten, positiv och allmänt fantastisk, reskamraterna i övrigt på det hela taget fina människor, som lärde mig ett och annat oväntat. Maten, värmen, kyrkorna. Det här att bara ha ansvar för sig själv, jo då, jag tittar alltid på klockan och tänker halv fyra att nu är det dags för makens medicin, det gör jag oavsett var jag är och oavsett om han är i närheten. Så att ändå ha en paus från det var obeskrivligt.

Maken var förstås glad när jag kom hem, jag hade organiserat lite besök för honom och böckerna han skulle ha med, men det är klart att han tyckte det var trist, jag fattar det.

Och sen åkte vi och hälsade på Äldstas familj i samband med ett annat ärende norrut, och det var också bra.

Och England blev det, sista helgen i november, vi hade ungefär samma temperatur där då, som dom haft mitt i sommaren när dom tältade, andra vänner. Och vi slapp tälta, jag lyckades rentav öppna fönstret av engelskt snitt. Gudstjänster, tacksamhet, eftertanke.

Ett mycket speciellt år.

Annonser

för däckbyte. Jag hade tid 07.15 i morgon, men eftersom jag känner att efter mina senaste sömnäventyr, så ska jag kanske försöka sova något längre än 06.30 i morgon, så nu står den där. Och självklart hann någon ordentlig påpeka för mig att man ska byta däck tidigare. Jo tack, jag kan tänka det själv, men när man nu har däcken förvarade och det dessutom ingick en vinterservice i detta, så får man ta den tid man får, och det råkar vara i morgon.

F ö hade vi en bilupplevelse även tidigt i går, inte bara snöstormen på svensk mark. Vi skulle åka taxi från den lantliga engelska platsen till Stanstead, taxi beställd, bra så. Fast taximannen ringer och säger att eftersom det är måndag (lite oklart med logiken där) så kommer han tjugo över två, eller kanske tjugotvå över, i stället för två. Ok, det skulle gå bra det också för oss. Och som ordentliga svenska kvinnor så stod vi uppställda strax före tjugo över. Nja, han kom väl snarare 14.35, och det första han sa var – ‘is anyone of you local?’, för han behövde tanka bevars. Nä, ingen av oss var ett dugg local och verkligen inte bekant med var närmaste bensinstation fanns. Men han googlade och kastade sig ut i spenaten, och jag kan säga att det fanns väldigt lite befolkning just där. Och vi kom fram till en liten liten by och han stannar och frågar typ en televerksgubbe, som stod vid kanten, om det fann nån station, jo då, runt hörnet skulle det finnas en liten. Den var väldigt liten och vår hjälte fick inte ur nånting alls ut pumpen där, så han körde glatt vidare på väldigt smala vägar. Vi mötte en kvinna i bil, vars sidobackspegel fick sig en liten omdirigering, men han körde vidare och hittade rätt snart en station han fick att fungera. 60 liter hällde han i. Ett tag hade jag börjat undra om vi skulle bli stannande där i den grönskande engelska lantligheten, men vi kom ju fram.

kanske man kan säga. Det beror inte enbart på allt det här snoret, som inte flödade så mycket på eftermiddagen, utan i stället känns det som om det samlas i huvudet. Jag vet inte tillräckligt om hur snor beter sig, tydligen. Och jag satt i lilla läderfåtöljen och läste och upptäckte att jag somnade stup i ett. Men nu har jag läst ut boken ändå, trots att den inte precis ingår i den uppmuntrande kategorin jag brukar föredra. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, när jag lånade den. Kanske att man ska vidga sina vyer. Nu har jag vidgat dom så det räcker ett tag.

Och förstås minns jag när Äldste föddes detta datum, så där kvart över sju på kvällen. Jag hade tänkt att om jag bara satt stilla, så skulle jag nog hinna natta systrarna, men strax före sex insåg jag att det var feltänkt. Jag fick ta taxi till BB och maken kom efter, tio minuter innan Äldste föddes. Och mitt förlossningsrum låg längst bort i korridoren, det var en upplevelse ta sig hela vägen dit.

påstod meterologerna i flera dagar. Jag vet inte det, faktiskt, men lätt tveksam sol på eftermiddagen, och en citronfjäril fladdrade nere på gården. Men när vi åkte till kyrkan en bit bort, så var det inte särskilt sommaraktigt. Och när vi gick in såg jag en välbekant nacke i en bänk och tänkte att nu är hennes far död. Jo då, drygt 92 blev han. Vårt första möte var inte så lyckat, för väldigt länge sen, jag tyckte han var ursnål. Och det var han nog, även objektivt sett, men konsekvent, kan jag se i dag. Och senare möttes vi i stor sämja, inga problem. Och det sista mötet minns jag med stor värme, en komplicerad situation där han hade haft ansvar ett antal år tidigare och han mindes allt, alla nödvändiga detaljer. En man som såg sig som förtroendevald, tänker jag, med tyngdpunkten på båda delarna, att ha blivit vald till något för att andra hade förtroende.

Och om knappt en timme har jag doftande limpor i köket. Ett gott liv.

till avlastningen, och jo då, maken är välkommen nästa vecka. Det vore så trevligt om dom hörde av sig någon gång, bara för info, men det är tydligen inte tänkt så. Och det blir bra, hoppas jag.

Det är en väldigt grå dag, blåser gör det också, och med tanke på höger häl vågar jag inte ta en längre promenad i dag, kanske i morgon.

Sen skruvade jag isär dörrklockan, den där skylten med Friedland ser lite irriterande ut, vi heter inte så, men nu står det rätt.

Och vi satt och tittade på nåt program om förlossningar i Liverpol, människor som upplever födelseögonblicket, nog är det märkligt. Och maken frågade om jag hade upplevt fjärde förlossningen som svårare än dom andra, det var ju liksom en paus i barnafödandet här. Och det är klart att Äldste födde jag himla raskt, men Tvåan är knappt två år äldre, så kroppen hade beredskap. Rent praktiskt tog det längre tid med Yngste, och jag var ju så mycket äldre, jag hade hunnit se så mycket mer sorg och elände, visste så mycket mer som kunde gå fel. Och jag minns att alldeles på slutet där, så lade jag handen på magen och tänkte att det här är jag aldrig med om mer, att ha ett barn där inne, och ett par minuter senare var han utanför. Exakt lika stor som sin bror, 4200 g.

– ger ett lite försonande skimmer åt många förfärliga ting. Jag sitter ju och läser om mordet på Gustav III, och kan inte hjälpa att jag blir lite fascinerad av Pechlin. Jag läste sen i wikipedia om hans allmänna liv, och det är nog svårt att hitta en mer sammansatt och intrigant person, även om man letar länge. Fast lite imponerande är han allt, där han sitter i fängsligt förvar, efter mordet. Hans medfängslade pratar och pratar och skriver sida upp och sida ner med bekännelser. Icke Pechlin. Han får fönstren förspikade, han får matransonen nedskuren, han tas ifrån sina pipor och tobaken, han väcks var tionde minut och så uppmanas han bekänna och en själasörjare skickas in och börjar förmana honom att den som står med ena benet på jorden och det andra i evigheten borde betänka allvaret. Då avbryter Pechlin och frågar hur många alnar tyg det kan gå ut till byxor, för den som står så, och själasörjaren inser att det inte blir så mycket av det där. Sen tar han för vana att sätta sig på hinken när bevakningen tar fram sin matsäck och han lägger inte på locket efteråt, så till slut flyttar man dasstunnan till ett annat rum. En mycket egenartad person, lättare att betrakta på rejält avstånd.

– jag vet det. Men jag är förstås väldigt flyttfixerad här och nu. Jag kom på att det är nog sjunde gången maken och jag flyttar under vårt gemensamma liv, möjligen är det också sista, vilket är en besynnerlig tanke. Och jag tänker på flytten mellan andra och tredje boendet, det råkade också vara en flytt på samma våningsplan i samma hus. Fast då var det från två rum med kokvrå till två rum med rejält kök. Och Äldsta var två månader och hade haft kolik varenda natt. Första kvällen i det nya sovrummet, så sov hon när det egentligen var dags för kvällsmålet och jag sa att vi måste väl väcka henne, men maken sa att vi låter henne sova så länge hon nu gör det. Och så vaknade hon klockan sex utan att ha sagt ett pip på hela natten och sen sov hon på nätterna. Det var ett smärre mirakel. Och ett litet mirakel och också ett mirakel.

Jag väntar mig knappast något mirakel den här gången, jag vet inte riktigt vad jag väntar mig, mer än att jag hoppas att det blir bra för vår vardag. Maken är mer bekymrad för hur vi ska klara ev familjefester, men det får lösa sig, tänker jag. Det är ganska många vardagar att hantera.

Nästa sida »