Historia


i dag, förstås, även om mamma varit död rätt länge. Men alltid är ju tredje juli hennes dag. Mamma hade en komplicerad relation till sin födelsedag – iofs hade hon möjligen en komplicerad relation till mycket – och det var alltid spänning i luften. Skulle pappa ha lyckats med presentval och lagom överraskningsgrejs? Ett år, det var så länge sen att jag inte ens har eget minne av det, men då missade han med en månad och gratulerade henne tredje juni i stället. Det var visst rätt trist, påstod min bror. Men vi åt inte ens tårta i dag. Ah ja, det finns så många anledningar.

Annonser

från Äldsta. Hon och familjen hade firat bröllopsdag med en utflykt. Tänk att alla dessa år gått. Så här dags satt vi väl fortfarande och åt det sista, kan jag tänka. Jag hade lagat maten till sextio personer (och sytt Tvåans klänning) och fixat och pysslat. Och nånstans har jag fortfarande kvar min linneservett, som jag aldrig fick ren från mascaran, för jag grät under tacktalet, det gjorde jag.

Och det var väldigt fint senare på kvällen, när vi i den lite äldre generationen satt hemma hos oss och åt lite och drack lite till. Och på söndagsmorgonen ringde klockan vid sju, för jag visste att lokalen där vi ätit skulle vara städad och iordningställd igen för nästa aktivitet. Och jag satte mig upp och tog ett par huvudvärkstabletter. Och en tidigare granne dök upp lite oväntat, hans fru som vi var mycket fästa vid, hade fått en mindre infarkt under natten (jo, hon mår bra numer) och han kämpade och flyttade bord och hjälpte till på ett fantastiskt sätt.

Sen satt vi de ca tolv närmaste och åt rester vid lunchtid och det öppnades presenter och det var så oerhört trevligt, solen sken och alla hade så roligt. Och sen åkte de flesta, Äldsta och svärsonen skulle fvb till Italien. Och Yngste kom ner från övervåningen och hade öppnat datorn, som ingen haft tid med på två dygn, och sa – ‘det står att M är död’. Fortfarande saknad och avhållen, kär vän.

Och första bröllopsdagen satt dom i en lägenhet i ett annat land, med flyttkartonger runt sig och nästan inga pengar, McD på golvet. Också ett minne, gissar jag.

på mexikansk restaurang med flickvännen i kväll, Yngste. Det är hans födelsedag, så maken och jag delar på en hallonbudapest till kaffet sen. Lilla han, som numer inte är så liten. Vädret är ungefär likadant, så vitt jag minns. Den dagen vaknade jag vid sex och kände att nu var det ändå dags, jag hade traskat runt med förvärkar i tre veckor, väldigt irriterande. Och sen trodde jag att kroppen skulle vara mer beredd, hans bror hade fötts snabbt och rätt smidigt, men det var trots allt femton år innan, så det tog lite mer tid. Och barnmorskans ord – ‘ja, det känns som om man vill hoppa ut genom fönstret’, var en exakt beskrivning. Men han föddes och syskonen kunde komma och titta, Äldsta skulle åka till Florida dagen efter, så jag var glad att hon hann se honom.

tvätta håret i kväll, fast jag hade tänkt mig det. Det blir inte alltid som man tänkt innan. Jag gick och köpte mjölk och lite choklad. Men jag måste nog tvätta i morgon bitti då. Lite trassligare på många sätt. Jag får skylla mig själv.

Och just i dag är det förfärligt länge sen jag tog studenten. All matematik som jag glömt det mesta av, jag lyckades hjälpa Äldste till och med andra året i gymnasiet, sen flög han själv. Och kemin och fysiken har nog förändrats sen dess, så där gör väl minnesförlusten mindre. Jag undrar lite vagt vad klasskamraterna har för sig, jag har ingen aning faktiskt, tre år tillsammans och sen ses man aldrig mer. Maken hade mer närkontakt med sina klasskamrater. Äldste hade en vän, som råkade träffa på en av mina klasskamrater, hon var duktig administratör. Och en gosse i klassen var enormt duktig på långfärdsskridskor och där minns jag ett OS, när jag undrade om han tittade, och när jag så tittade närmare på utsändningen så stod han nere på isen som ledare.

i släkthistorien. Äldsta kom plötsligt ihåg att svärmor givit henne en massa papper om svärfars släkt, och hon började leta i hyllorna och hittade bunten. Den släkting, som letat fram alltihop hade gjort ett energiskt jobb, tydligen. Och dessa släktingar hade rört sig lite stillsamt i trakten. Men vi fastnade förstås hos Magnus Persson, svärfars morfar, och hans hustru Elin Håkansdotter. Dom fick tolv barn, sex överlevde till relativt vuxen ålder, men tydligen for fyra till Amerika, en dotter var blind och blev 77 år och den sista var makens farmor. Hon fick troligen ta hand om både den blinda systern och sin far, som blev änkling och fick slaget, som man sa då. Innan dess hade han ju varit något av en fastighetsmagnat i trakten, det var han som var riksspelman dessutom och vän med sångerskan Christina Nilsson. Men makens farmor hade på något sätt hamnat i Stockholm och gifte sig där med farfarn, som kom från norra Småland och fått anställning på något järnvägsföretag, någon privatbana. Och maken älskade ju sin farfar mycket, så jag gissar att järnvägsfrenesin kommer delvis därifrån, knappast från svärfar, som för all del satt på SJ:s huvudkontor större delen av sitt yrkesliv, men han tyckte inte det var så roligt, faktiskt.

att ägna mig åt släkten på Riksarkivet, lite fascinerande för mig själv iaf. Jag hittade farfars föräldrar också, Anders Ericson och hans hustru Stina Lisa Staff, och så småningom får Anders ett annat efternamn också. Och om farfar och farmor finns det plötsligt en anteckning i en av kyrkoböckerna, ovanför deras vigseldatum ‘Borg äkt’ och det förbryllar mig kraftigt, för dom gifte sig 1905 och allmän möjlighet till borgerlig vigsel infördes – så vitt jag vet – 1908. Ja ja, överhet har vi haft lite svårt för i familjen, bevars. Och jag ser också att min farmor tydligen var konfirmerad i svenska kyrkans ordning, men bredvid farfar finns det först frågetecken i konfirmationskolumnen, men senare är frågetecknen överstrukna och ‘ej’ tillskrivet, så någon gång där mellan 1880 och ca 1893 eller så, så måste familjen anslutit sig till baptismen.

Farmor var f ö hela sitt liv en godhjärtad kvinna och tyckte det var självklart att utfordra såväl resande predikanter som luffare, rätt vanliga på den tiden. Och farfar upptäckte att luffarna ristat in tecken i björken nere vid vägen om att där fanns ett vänligt hushåll, så farfar sågade ner björken.

det ena och det andra, Yngstes dna-test. Jag har t ex tänkt att jag inte vet särskilt mycket om mina egna rötter, men i dag började jag kolla runt lite på Riksarkivets sida, och jag är väl inte helt nöjd med min egen förmåga där, men lite kom jag fram till. Jag hittade min pappas familj, när dom flyttat in i lilla byn, där jag växte upp. Lite rörande var det att se datum för den döde brodern, han som inte blev fjorton år. Och jag fick fram födelsetid och plats för både farmor och farfar och gjorde då en chansning och hittade farmor i födelseboken i Sala stadsförsamling. Hennes föräldrar hette Frans August Lundgren och hans hustru Anna Sofia Östlund. Det har jag aldrig vetat. Men sen gav jag upp. Det får vara nån måtta.

Nästa sida »