Historia


kanske man kan säga. Det beror inte enbart på allt det här snoret, som inte flödade så mycket på eftermiddagen, utan i stället känns det som om det samlas i huvudet. Jag vet inte tillräckligt om hur snor beter sig, tydligen. Och jag satt i lilla läderfåtöljen och läste och upptäckte att jag somnade stup i ett. Men nu har jag läst ut boken ändå, trots att den inte precis ingår i den uppmuntrande kategorin jag brukar föredra. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, när jag lånade den. Kanske att man ska vidga sina vyer. Nu har jag vidgat dom så det räcker ett tag.

Och förstås minns jag när Äldste föddes detta datum, så där kvart över sju på kvällen. Jag hade tänkt att om jag bara satt stilla, så skulle jag nog hinna natta systrarna, men strax före sex insåg jag att det var feltänkt. Jag fick ta taxi till BB och maken kom efter, tio minuter innan Äldste föddes. Och mitt förlossningsrum låg längst bort i korridoren, det var en upplevelse ta sig hela vägen dit.

Annonser

påstod meterologerna i flera dagar. Jag vet inte det, faktiskt, men lätt tveksam sol på eftermiddagen, och en citronfjäril fladdrade nere på gården. Men när vi åkte till kyrkan en bit bort, så var det inte särskilt sommaraktigt. Och när vi gick in såg jag en välbekant nacke i en bänk och tänkte att nu är hennes far död. Jo då, drygt 92 blev han. Vårt första möte var inte så lyckat, för väldigt länge sen, jag tyckte han var ursnål. Och det var han nog, även objektivt sett, men konsekvent, kan jag se i dag. Och senare möttes vi i stor sämja, inga problem. Och det sista mötet minns jag med stor värme, en komplicerad situation där han hade haft ansvar ett antal år tidigare och han mindes allt, alla nödvändiga detaljer. En man som såg sig som förtroendevald, tänker jag, med tyngdpunkten på båda delarna, att ha blivit vald till något för att andra hade förtroende.

Och om knappt en timme har jag doftande limpor i köket. Ett gott liv.

till avlastningen, och jo då, maken är välkommen nästa vecka. Det vore så trevligt om dom hörde av sig någon gång, bara för info, men det är tydligen inte tänkt så. Och det blir bra, hoppas jag.

Det är en väldigt grå dag, blåser gör det också, och med tanke på höger häl vågar jag inte ta en längre promenad i dag, kanske i morgon.

Sen skruvade jag isär dörrklockan, den där skylten med Friedland ser lite irriterande ut, vi heter inte så, men nu står det rätt.

Och vi satt och tittade på nåt program om förlossningar i Liverpol, människor som upplever födelseögonblicket, nog är det märkligt. Och maken frågade om jag hade upplevt fjärde förlossningen som svårare än dom andra, det var ju liksom en paus i barnafödandet här. Och det är klart att Äldste födde jag himla raskt, men Tvåan är knappt två år äldre, så kroppen hade beredskap. Rent praktiskt tog det längre tid med Yngste, och jag var ju så mycket äldre, jag hade hunnit se så mycket mer sorg och elände, visste så mycket mer som kunde gå fel. Och jag minns att alldeles på slutet där, så lade jag handen på magen och tänkte att det här är jag aldrig med om mer, att ha ett barn där inne, och ett par minuter senare var han utanför. Exakt lika stor som sin bror, 4200 g.

– ger ett lite försonande skimmer åt många förfärliga ting. Jag sitter ju och läser om mordet på Gustav III, och kan inte hjälpa att jag blir lite fascinerad av Pechlin. Jag läste sen i wikipedia om hans allmänna liv, och det är nog svårt att hitta en mer sammansatt och intrigant person, även om man letar länge. Fast lite imponerande är han allt, där han sitter i fängsligt förvar, efter mordet. Hans medfängslade pratar och pratar och skriver sida upp och sida ner med bekännelser. Icke Pechlin. Han får fönstren förspikade, han får matransonen nedskuren, han tas ifrån sina pipor och tobaken, han väcks var tionde minut och så uppmanas han bekänna och en själasörjare skickas in och börjar förmana honom att den som står med ena benet på jorden och det andra i evigheten borde betänka allvaret. Då avbryter Pechlin och frågar hur många alnar tyg det kan gå ut till byxor, för den som står så, och själasörjaren inser att det inte blir så mycket av det där. Sen tar han för vana att sätta sig på hinken när bevakningen tar fram sin matsäck och han lägger inte på locket efteråt, så till slut flyttar man dasstunnan till ett annat rum. En mycket egenartad person, lättare att betrakta på rejält avstånd.

– jag vet det. Men jag är förstås väldigt flyttfixerad här och nu. Jag kom på att det är nog sjunde gången maken och jag flyttar under vårt gemensamma liv, möjligen är det också sista, vilket är en besynnerlig tanke. Och jag tänker på flytten mellan andra och tredje boendet, det råkade också vara en flytt på samma våningsplan i samma hus. Fast då var det från två rum med kokvrå till två rum med rejält kök. Och Äldsta var två månader och hade haft kolik varenda natt. Första kvällen i det nya sovrummet, så sov hon när det egentligen var dags för kvällsmålet och jag sa att vi måste väl väcka henne, men maken sa att vi låter henne sova så länge hon nu gör det. Och så vaknade hon klockan sex utan att ha sagt ett pip på hela natten och sen sov hon på nätterna. Det var ett smärre mirakel. Och ett litet mirakel och också ett mirakel.

Jag väntar mig knappast något mirakel den här gången, jag vet inte riktigt vad jag väntar mig, mer än att jag hoppas att det blir bra för vår vardag. Maken är mer bekymrad för hur vi ska klara ev familjefester, men det får lösa sig, tänker jag. Det är ganska många vardagar att hantera.

– den sista halvmetern album, som hans lilla mamma samlat ihop. Jag överdriver icke! Och bland dom låg en sån där bok om vår lilla bäbis, med foton och ordentligt redovisat vad barnmorskan hette och så där. Maken är betagen. Jag har inte tittat igenom den än, men det finns så mycket. Vi hittade ett fint kort av ett ungt lyckligt par framför Visby Havsbad, och att det inte var svärföräldrarna syntes ju tydligt. När vi sen rotat vidare i lådorna hittade vi ett portättfoto i källaren och alldeles uppenbart var det svärfars tidigt döda syster, så paret på Gotland var alltså hon och hennes fästman. Hon dog i brusten blindtarm alldeles före bröllopet, vilket förstås blev en stor sorg i familjen.

Och nu ska jag frysa in middagar, resterna som står i kylen från dagens middag. Det blir en lättnad en annan dag.

Äldste drog häromdagen en av de typiska i makens familj, som utspelar sig hos makens mormor för länge sen. Mormorn hade varit ute vid brevlådan och hämtat posten och yngste sonen frågar – ‘var det nån som skickat pengar till mig?’ och modern svarar, lätt uppbragt, -‘vem skulle skicka pengar till dig?’ och sonens omedelbara replik – ‘åjo, vem som helst…’. Och självklart hör vi alla inom oss exakt hur det lät. Och när vi satt och åt nyss, så påminde maken och jag oss när äldste morbrodern brukade berätta om när man hade den avlägsna släktingen moster Singel (jo, hon hette så, rätt gammal och skjutsades runt bland olika släktingar ett par veckor i taget, sin tids äldrevård, inte nödvändigtvis jätteroligt för Singel heller) på det regelbundna besöket – alltnog, husets herre hade skaffat en grammofon, en nymodighet som moster Singel tyckte var intressant, men när man lade på Helgdagskväll i Timmerkojan och Harry Brandelius (?) kom till ‘och brännvin till tröst’, då inlade moster Singel veto mot apparaten. Det var inget problem med brännvinet, men man hade det inte till tröst, trösten fanns i Guds Ord. Basta! Så när droskan kom för att hämta moster till nästa släkting, så stod äldste morbrorn, ca åtta tio år, ute på trappen och hoppade lite upp och ner, och droskchauffören tittade på honom och sa milt – ‘nu är du lissen, va?’.
Och maken påminde sig att under hans tidiga barndom förekom det någon åldrig, avlägsen kvinnlig släkting, som brukade sitta bredvid spisen i köket. Vi enades om att det är rätt märkligt att nu är han den ende som minns detta. Annars hade rutinen varit, att maken vid det dagliga samtalet om en kvart tagit upp detta minne med sin mamma, som då hade svarat antingen – ‘åh, käre, det kan du inte minnas’, eller också hade hon kastat sig in i en lång och invecklad släkthistoria hur den gamla kvinnan var släkt i fjortonde generationen med familjen. Eller så.

Nästa sida »