Historia


är väldigt viktig för mig. Redan när jag började gå i kyrkan så var det en stor helg i livet, som väldigt ung åkte man på stora ungdomsmöten där man sov på luftmadrasser i skolsalar och vartannat år var det i domkyrkan i Västerås, imponerande och roligt på många sätt.
Och sen, under många år, kyrkan vid sjön, där vi var i dag, gudstjänst på eftermiddagen, körsång, ljus, mycket folk, tacksamhet. Och som avslutning står man utanför kyrkporten, kören sjunger, prästen läser böner för dom som vilar där och så är det alla ljusen på gravarna, vackert och tänkvärt.

Och jag tänker förstås fortfarande på den där Allhelgonahelgen för fjorton år sen, när jag åkte tåg ända till Rättvik, Sankt Davidsgården som var en viktig plats för mig för länge sen, och då – för fjorton år sen – åkte jag dit igen, förbi den blå Clas Ohlson-skylten i Insjön, likadan som alltid. Tystnaden, utsikten över Siljan, frost i gräset, kapellets skönhet, enskilt samtal, tacksamhet över något som kändes som en ny början. Jo. Inte anade jag då att tre veckor senare skulle sannerligen mitt liv ändras radikalt, maken fick sin stroke. Alldeles annorlunda blev det.

 

 

Annonser

är så undflyende. Nu när jag funderar över Äldstes planer, så kom jag att fundera över min egen uppväxtmiljö, hur det såg ut där hemma, hur många hus det fanns på gården. Och eftersom min kusin som numer äger det hela verkligen har låtit allt förfalla – jag kunde knappt gå över gårdsplanen när jag var där för ett par år sen, för träd har vuxit upp överallt – så gjorde jag nyss en liten skiss. Snart är det bara jag kvar som minns hur vackert det var där på Sandåsen. Så besynnerligt egentligen. Och så här års minns jag så tydligt hur det var när farbröderna kom hem till älgjakten, årets stora begivenhet. Det var det verkligen. Ena farbrorn hade gift sig på lördagen, när han låg inkallad, och sen med nyblivna frun åkt hem till älgjakten. Så hon fick tillbringa veckan han fick ledigt där i hans föräldrahem, med sina svärföräldrar som sällskap, och sen kom käre maken hem trött på kvällen och dom delade husrum med yngste bror, ja han sov iofs i ett annat rum, men ändå. Hon var en tålig kvinna.

texterna som hör till gångna söndagen på kvällarna, maken och jag. Väldigt mycket handlar om det ansvar man har för arv och egendom. Det varnas rätt tydligt för girighet. Här får ju var och en pröva sig själv där man står. Och jag minns för länge sen, när en man som varit sjuk många år avlidit. Han hade varit sjuk så länge att hans bror inte ens visste att han levat. Och så fanns det syskonbarn. Det blev begravning där ingen släkting deltog, den kvarvarande brodern var åldrig och krasslig, så inget konstigt med det. Men så blev det arvsskifte, den där gamle brodern ville att kvarlåtenskapen skulle skänkas till ett välgörande ändamål. En livserfaren man i närheten sa – ‘di syskonabarn ä inte födda som avstår nånting’ och han hade alldeles rätt. Till arvsskiftet dök dom upp och en fällde repliken – ‘åjo, vi har ju betalat skatt’, så det här var liksom återbäring.

på Mia Skäringer och kroppshatet. Lite – eller rätt mycket – älskar jag allt Mia. Och hennes mamma – kära nån, om nån hade ringt att dottern hade träffat en eldslukare (eller var det svärdsslukare) i Kristiania, milde tid, den ångesten mitt i allt. Och därmed inte sagt att allt var enkelt hemma hos oss heller med tonårsdöttrar, nej. Och det är klart att jag fattar att instagram och allt därtill ger mycket ångest hos unga människor, men jag råkar väl höra till den tidigare generationen, men så himla roligt var det inte före instagram heller. Att veta att man inte precis skulle bli vald först i brännbollen, visst kändes det också. Och jag hade inte talang för ätstörning, jag gjorde ett litet försök när jag en vecka levde på vitkålen på skollunchen och sen inte mycket annat, och jag svimmade på fredagsmorgonen på väg uppför trappan hemma och pappa kom ut och bar in mig. Och då började jag äta igen.

Och en gång skulle jag betydligt senare leva på nån sorts soppa, med selleri, en vecka, men när jag satt på stolen i köket och grät, så sa maken att nu fick det vara bra. Och då åt jag igen. Numer äter jag hyfsat balanserat, mycket road av mat, vilket väl framgått, men jag har inte särskilt mycket självhat. Jag tycker allt att min kropp klarat så mycket, fyra barn inte minst, och i dag också. Jag drar runt vår vardag, det är rätt bra, faktiskt.

blev det efter maten, ca 90 stycken i långpannan. Jo, det är möjligt att jag smakade onödigt många, 2-3 stycken. Men det är så gott. Och nu är dom iaf infrysta. Och kanske berättade jag det förut, men för mig är det så roligt att jag hittat ett recept, eftersom det tillhörde barndomen. Mina föräldrar hade en god vän, som var född i Ukraina, med en tysk-rysk bakgrund. Hans far var vän med Tolstoy och dom planerade ett liv på en söderhavsö, men den tredje i sällskapet stack med pengarna, enligt farbror Sasha. Och fadern levde nån sorts ambulerande liv i Europa, och sonen hamnade först i London och sen så småningom i min lilla hemstad, där han hade – som det hette – finbageri, där då dom där vaniljrutorna var populära.

Och på en av våra väggar hänger det en akvarell målad av den där då åldrige fadern, när han så småningom hamnade på ett äldreboende i närheten av sonen. Han var bortåt 90 år, tror jag, jag minns att han satt på en stol i utställningslokalen, en mycket liten farbror med vitt skägg, och mina föräldrar köpte akvarellen och jag har den numer.

och jag satt nyss ute i 21°, så fint som avslutning på dagen. Och mina barn är fantastiska, alla syskonen har hört av sig med entusiasm över Äldstes förhoppningsvis övertagande av släktgården. Äldsta, som ju bott ett antal år i andra länder även om hon numer finns i landet, sa att hon trodde att hon möjligen senaste gången var där när hon var gravid med äldsta barnet, strax efter stormen Gudrun. Hon och farmor och Äldste var där för att titta på farmors stuga vid sjöstranden och så åkte dom till morbröderna, som var alldeles euforiska, för dom hade fått ström en timme innan och äldste morbrorn hade just satt på en tvättmaskin och stämningen var hög. Det innebar att man klockan elva hällde upp rejäla konjaksglas, dvs Äldsta var ju gravid och körde dessutom, så inte just åt henne. Men det var typiskt morbröderna, gärna festligheter i vardagen.

Och lilla nästminsta har samma namn som makens mormor, en sann matriark. Så för oss är det arvet också roligt.

i Florence Stephens sorgliga liv. Googla för den som inte vet vem hon var. Jag har nyss läst en synnerligen torr bok om hennes fars liv i Indien och så i dag en roman, baserad på hennes liv av Eberwall och Samuelsson. Jag är inte helt förtjust i tekniken att berätta vad verkliga människor ‘egentligen’ sagt och tänkt, men själva historien är sanslös. Fast jag måste säga att när jag nu i den första boken såg bilder av Joseph Stephens i ungdomen, så är det rätt klart att Florence var hans dotter, något annat var inte möjligt. Och nästan hundra år blev den stackars kvinnan.

Nästa sida »