Historia


blev det efter maten, ca 90 stycken i långpannan. Jo, det är möjligt att jag smakade onödigt många, 2-3 stycken. Men det är så gott. Och nu är dom iaf infrysta. Och kanske berättade jag det förut, men för mig är det så roligt att jag hittat ett recept, eftersom det tillhörde barndomen. Mina föräldrar hade en god vän, som var född i Ukraina, med en tysk-rysk bakgrund. Hans far var vän med Tolstoy och dom planerade ett liv på en söderhavsö, men den tredje i sällskapet stack med pengarna, enligt farbror Sasha. Och fadern levde nån sorts ambulerande liv i Europa, och sonen hamnade först i London och sen så småningom i min lilla hemstad, där han hade – som det hette – finbageri, där då dom där vaniljrutorna var populära.

Och på en av våra väggar hänger det en akvarell målad av den där då åldrige fadern, när han så småningom hamnade på ett äldreboende i närheten av sonen. Han var bortåt 90 år, tror jag, jag minns att han satt på en stol i utställningslokalen, en mycket liten farbror med vitt skägg, och mina föräldrar köpte akvarellen och jag har den numer.

Annonser

och jag satt nyss ute i 21°, så fint som avslutning på dagen. Och mina barn är fantastiska, alla syskonen har hört av sig med entusiasm över Äldstes förhoppningsvis övertagande av släktgården. Äldsta, som ju bott ett antal år i andra länder även om hon numer finns i landet, sa att hon trodde att hon möjligen senaste gången var där när hon var gravid med äldsta barnet, strax efter stormen Gudrun. Hon och farmor och Äldste var där för att titta på farmors stuga vid sjöstranden och så åkte dom till morbröderna, som var alldeles euforiska, för dom hade fått ström en timme innan och äldste morbrorn hade just satt på en tvättmaskin och stämningen var hög. Det innebar att man klockan elva hällde upp rejäla konjaksglas, dvs Äldsta var ju gravid och körde dessutom, så inte just åt henne. Men det var typiskt morbröderna, gärna festligheter i vardagen.

Och lilla nästminsta har samma namn som makens mormor, en sann matriark. Så för oss är det arvet också roligt.

i Florence Stephens sorgliga liv. Googla för den som inte vet vem hon var. Jag har nyss läst en synnerligen torr bok om hennes fars liv i Indien och så i dag en roman, baserad på hennes liv av Eberwall och Samuelsson. Jag är inte helt förtjust i tekniken att berätta vad verkliga människor ‘egentligen’ sagt och tänkt, men själva historien är sanslös. Fast jag måste säga att när jag nu i den första boken såg bilder av Joseph Stephens i ungdomen, så är det rätt klart att Florence var hans dotter, något annat var inte möjligt. Och nästan hundra år blev den stackars kvinnan.

i dag, förstås, även om mamma varit död rätt länge. Men alltid är ju tredje juli hennes dag. Mamma hade en komplicerad relation till sin födelsedag – iofs hade hon möjligen en komplicerad relation till mycket – och det var alltid spänning i luften. Skulle pappa ha lyckats med presentval och lagom överraskningsgrejs? Ett år, det var så länge sen att jag inte ens har eget minne av det, men då missade han med en månad och gratulerade henne tredje juni i stället. Det var visst rätt trist, påstod min bror. Men vi åt inte ens tårta i dag. Ah ja, det finns så många anledningar.

från Äldsta. Hon och familjen hade firat bröllopsdag med en utflykt. Tänk att alla dessa år gått. Så här dags satt vi väl fortfarande och åt det sista, kan jag tänka. Jag hade lagat maten till sextio personer (och sytt Tvåans klänning) och fixat och pysslat. Och nånstans har jag fortfarande kvar min linneservett, som jag aldrig fick ren från mascaran, för jag grät under tacktalet, det gjorde jag.

Och det var väldigt fint senare på kvällen, när vi i den lite äldre generationen satt hemma hos oss och åt lite och drack lite till. Och på söndagsmorgonen ringde klockan vid sju, för jag visste att lokalen där vi ätit skulle vara städad och iordningställd igen för nästa aktivitet. Och jag satte mig upp och tog ett par huvudvärkstabletter. Och en tidigare granne dök upp lite oväntat, hans fru som vi var mycket fästa vid, hade fått en mindre infarkt under natten (jo, hon mår bra numer) och han kämpade och flyttade bord och hjälpte till på ett fantastiskt sätt.

Sen satt vi de ca tolv närmaste och åt rester vid lunchtid och det öppnades presenter och det var så oerhört trevligt, solen sken och alla hade så roligt. Och sen åkte de flesta, Äldsta och svärsonen skulle fvb till Italien. Och Yngste kom ner från övervåningen och hade öppnat datorn, som ingen haft tid med på två dygn, och sa – ‘det står att M är död’. Fortfarande saknad och avhållen, kär vän.

Och första bröllopsdagen satt dom i en lägenhet i ett annat land, med flyttkartonger runt sig och nästan inga pengar, McD på golvet. Också ett minne, gissar jag.

på mexikansk restaurang med flickvännen i kväll, Yngste. Det är hans födelsedag, så maken och jag delar på en hallonbudapest till kaffet sen. Lilla han, som numer inte är så liten. Vädret är ungefär likadant, så vitt jag minns. Den dagen vaknade jag vid sex och kände att nu var det ändå dags, jag hade traskat runt med förvärkar i tre veckor, väldigt irriterande. Och sen trodde jag att kroppen skulle vara mer beredd, hans bror hade fötts snabbt och rätt smidigt, men det var trots allt femton år innan, så det tog lite mer tid. Och barnmorskans ord – ‘ja, det känns som om man vill hoppa ut genom fönstret’, var en exakt beskrivning. Men han föddes och syskonen kunde komma och titta, Äldsta skulle åka till Florida dagen efter, så jag var glad att hon hann se honom.

tvätta håret i kväll, fast jag hade tänkt mig det. Det blir inte alltid som man tänkt innan. Jag gick och köpte mjölk och lite choklad. Men jag måste nog tvätta i morgon bitti då. Lite trassligare på många sätt. Jag får skylla mig själv.

Och just i dag är det förfärligt länge sen jag tog studenten. All matematik som jag glömt det mesta av, jag lyckades hjälpa Äldste till och med andra året i gymnasiet, sen flög han själv. Och kemin och fysiken har nog förändrats sen dess, så där gör väl minnesförlusten mindre. Jag undrar lite vagt vad klasskamraterna har för sig, jag har ingen aning faktiskt, tre år tillsammans och sen ses man aldrig mer. Maken hade mer närkontakt med sina klasskamrater. Äldste hade en vän, som råkade träffa på en av mina klasskamrater, hon var duktig administratör. Och en gosse i klassen var enormt duktig på långfärdsskridskor och där minns jag ett OS, när jag undrade om han tittade, och när jag så tittade närmare på utsändningen så stod han nere på isen som ledare.

Nästa sida »