Historia


tvätta håret i kväll, fast jag hade tänkt mig det. Det blir inte alltid som man tänkt innan. Jag gick och köpte mjölk och lite choklad. Men jag måste nog tvätta i morgon bitti då. Lite trassligare på många sätt. Jag får skylla mig själv.

Och just i dag är det förfärligt länge sen jag tog studenten. All matematik som jag glömt det mesta av, jag lyckades hjälpa Äldste till och med andra året i gymnasiet, sen flög han själv. Och kemin och fysiken har nog förändrats sen dess, så där gör väl minnesförlusten mindre. Jag undrar lite vagt vad klasskamraterna har för sig, jag har ingen aning faktiskt, tre år tillsammans och sen ses man aldrig mer. Maken hade mer närkontakt med sina klasskamrater. Äldste hade en vän, som råkade träffa på en av mina klasskamrater, hon var duktig administratör. Och en gosse i klassen var enormt duktig på långfärdsskridskor och där minns jag ett OS, när jag undrade om han tittade, och när jag så tittade närmare på utsändningen så stod han nere på isen som ledare.

Annonser

i släkthistorien. Äldsta kom plötsligt ihåg att svärmor givit henne en massa papper om svärfars släkt, och hon började leta i hyllorna och hittade bunten. Den släkting, som letat fram alltihop hade gjort ett energiskt jobb, tydligen. Och dessa släktingar hade rört sig lite stillsamt i trakten. Men vi fastnade förstås hos Magnus Persson, svärfars morfar, och hans hustru Elin Håkansdotter. Dom fick tolv barn, sex överlevde till relativt vuxen ålder, men tydligen for fyra till Amerika, en dotter var blind och blev 77 år och den sista var makens farmor. Hon fick troligen ta hand om både den blinda systern och sin far, som blev änkling och fick slaget, som man sa då. Innan dess hade han ju varit något av en fastighetsmagnat i trakten, det var han som var riksspelman dessutom och vän med sångerskan Christina Nilsson. Men makens farmor hade på något sätt hamnat i Stockholm och gifte sig där med farfarn, som kom från norra Småland och fått anställning på något järnvägsföretag, någon privatbana. Och maken älskade ju sin farfar mycket, så jag gissar att järnvägsfrenesin kommer delvis därifrån, knappast från svärfar, som för all del satt på SJ:s huvudkontor större delen av sitt yrkesliv, men han tyckte inte det var så roligt, faktiskt.

att ägna mig åt släkten på Riksarkivet, lite fascinerande för mig själv iaf. Jag hittade farfars föräldrar också, Anders Ericson och hans hustru Stina Lisa Staff, och så småningom får Anders ett annat efternamn också. Och om farfar och farmor finns det plötsligt en anteckning i en av kyrkoböckerna, ovanför deras vigseldatum ‘Borg äkt’ och det förbryllar mig kraftigt, för dom gifte sig 1905 och allmän möjlighet till borgerlig vigsel infördes – så vitt jag vet – 1908. Ja ja, överhet har vi haft lite svårt för i familjen, bevars. Och jag ser också att min farmor tydligen var konfirmerad i svenska kyrkans ordning, men bredvid farfar finns det först frågetecken i konfirmationskolumnen, men senare är frågetecknen överstrukna och ‘ej’ tillskrivet, så någon gång där mellan 1880 och ca 1893 eller så, så måste familjen anslutit sig till baptismen.

Farmor var f ö hela sitt liv en godhjärtad kvinna och tyckte det var självklart att utfordra såväl resande predikanter som luffare, rätt vanliga på den tiden. Och farfar upptäckte att luffarna ristat in tecken i björken nere vid vägen om att där fanns ett vänligt hushåll, så farfar sågade ner björken.

det ena och det andra, Yngstes dna-test. Jag har t ex tänkt att jag inte vet särskilt mycket om mina egna rötter, men i dag började jag kolla runt lite på Riksarkivets sida, och jag är väl inte helt nöjd med min egen förmåga där, men lite kom jag fram till. Jag hittade min pappas familj, när dom flyttat in i lilla byn, där jag växte upp. Lite rörande var det att se datum för den döde brodern, han som inte blev fjorton år. Och jag fick fram födelsetid och plats för både farmor och farfar och gjorde då en chansning och hittade farmor i födelseboken i Sala stadsförsamling. Hennes föräldrar hette Frans August Lundgren och hans hustru Anna Sofia Östlund. Det har jag aldrig vetat. Men sen gav jag upp. Det får vara nån måtta.

alla vänliga människor som hört av sig på olika sätt. Stor tacksamhet över så många goda människor i mitt liv. Och en mycket avhållen vän ringde och när vi pratade såg jag att Äldsta ringde på mobilen, så jag återkom till henne och då hade lilla minsta dotterdottern fått i uppgift i skolan att intervjua en äldre släkting om hur det hade varit i skolan. Så jag svarade på alla frågorna och kände mig rätt exotisk. Det fanns iofs B2 skolor långt fram i tiden, men det där med skolmaten var förstås lite speciellt. Vi fick ha med oss mat i augusti och juni, men annars fick vi skolmat. Och skolskjuts åkte jag och det fanns inga leksaker på våra lantliga skolgårdar, vi fick leka med stenarna och bygga kojor och sånt. Och telefon hade vi, jag fnissade lite milt, för redan min farfar skaffade telefon och elektricitet. Nån stackars man, som bodde betydligt längre från allmän väg, om man säger så, kom förbi och tittade på farfars kökslampa och sa – ‘ja, det där tror jag aldrig kan bli nåt’, och det måste ju vara en av dom mest felaktiga förutsägelserna öht.

för oss här och nu att tänka på dom som lämnat oss, svärmor och syskonen. Och vi enas om att vi är så tacksamma över inte minst svärmors oerhörda entusiasm och livsglädje livet ut. Det hände att jag kunde bli irriterad, jo visst, inga relationer är okomplicerade, men ett föredöme var hon på många sätt. Inte minst det här att hon så ofta sa – ‘jag har haft ett så bra liv, jag är så tacksam’. Det berodde inte alls på att hon skulle levt på en räkmacka, utan hon hade förmågan att se det positiva.

Jag minns när hon följde med till rehabavdelningen, då när maken insjuknat. Det var tungt för henne, förstås, hennes enda älskade barn. Och hon åkte dit med mig, men sen skulle jag vara med på nånting på eftermiddagen där, så jag skjutsade henne till bussen hon skulle ta hem, och det kändes tungt att hon skulle sitta där ensam. Men då dök det upp en väninna, också en underbart positiv livserfaren kvinna, som skulle med bussen. Och min lättnad var stor.

Och jag minns förstås första gången jag var med till makens mormor, morbröderna bodde båda i barndomshemmet hela livet, och självklart blev det diskussion, det blev det alltid, och diskussioner var alltid med kraftig volym. Det gällde att vinna luftrummet liksom. Och min mer timida svärfar sa, lite ängsligt, att det är inte så illa som det låter. Jag tyckte det var roligt och fascinerande för min del.

var och en på vårt håll s a s, maken och jag. Han vaknade efter ett och låg vaken, då sov jag. Sen vaknade jag mycket tidigt och kunde inte somna om, och då sov han djupt. Men nu står vi upp och jag håller koll på klockan, så det inte ska bli sån där panik i dag. Nu kommer jag att vara väldigt vaksam ett tag framöver. Och en limpdeg står och jäser under tiden. Vi ska åka till kyrkan vid sjön och efter Högmässan är det nån sorts föredrag, korv och semlor. Kanske inte min idealiska måltid, men när vi kommer hem blandar jag sallad och gör en omelett. Det är åtminstone planen.

Och jag tänker mycket på den åldrige morbrodern, ungkarl förstås, som så många i trakten. Han har arbetat hårt hela sitt liv och hade dom största händer jag sett. Och jag minns när döttrarna hade undulater och han höll dom små fåglarna i sina stora händer. Och jag minns den där gången, när handtaget på en spann hade brustit och han fick hela innehållet kokande vatten där i stöveln, och dom ringde till oss och jag körde – väldigt fort – dit och hjälpte in honom i vår bil med en spann kallvatten till foten då, och sen åkte vi till akuten rätt långt bort där på söndagskvällen. Och han blev sist kvar av dom fyra syskonen, även om han varit i sin alldeles egna värld dom senaste åren. Det blev svårt när lillebror dog.

Nästa sida »