Sommar här

och vi åt matjessill nyss. Det gäller att passa på, den fortfarande mjälla färskpotatisen, sillen, hackat ägg och och dill och gräslök. Och så det brynta smöret över. Så gott – men i november är det inte aktuellt, så nu njuter vi.

Och innan maten var klar såg jag en rätt nykläckt nässelfjäril, som fladdrade runt här inne. Jag flyttade en orkidé och öppnade ena fönstret och då flyttade den sig förstås till det stängda. Men jag högg tag i dagstidningen och föste ut den. Och jag såg citronfjärilar ute också. Och jag minns när familjen, dvs maken och jag och de tre äldsta barnen, skulle paddla kanot en dag i slutet av sommarlovet utefter en å i närheten. Vi startade vid svärföräldrarnas sommarhus, tvärs över sjön och in i åmynningen. En fantastisk dag, solig och vacker, ganska lågt vattenstånd, men då fick man gå av och skjuta kanoten. Och en ensam häger flög över ån och enorma mängder knallblå syrsor (vad dom nu heter), så vackert. Jag tänker fortfarande på det när vi åker över en av broarna på väg till Äldste, för där paddlade vi under.

 

En lugn och vacker morgon

faktiskt en sommarmorgon. Fint. Och detta datum är speciellt hos oss. Först och främst föddes Äldsta detta datum, en söndag var det. Att bli förälder är rätt omtumlande varenda gång förstås, men den första är alldeles särskilt märklig. Och detta var den tid när Findus och Semper härskade över nyblivna mammor. På BB fick man en totalt oupplysande lapp om amning, det konstaterades att 2% av svenska kvinnor ammade sina barn till sex månader. Och det fattade jag ju rätt snart, att inte skulle jag lyckas tillhöra denna försvinnande minoritet. Jag testade dessutom Syster Egnells bröstpump, eller vad den nu hette, där på BB. Jag satt och såg hur maskinen drog ut min bröstvårta till oanad storlek, den sprack förstås och det blev rätt smärtsamt med amning då, så Äldsta föddes upp på lemolac, en sorts mjölkersättning som var lite grynig. Och så skulle det steriliseras flaskor och det skulle brännas hål i flasknapparna, elände. Och hon hade kolik i två månader, skrek uppgivet varenda natt mellan 22 och 06, typ. Sen började hon sova hela natten och livet återtog nån sorts normalitet. Stackars hon och stackars oss. Dom andra tre barnen har jag ammat så där sju månader utan större problem.

Och sen gifte sig Äldste och svärdottern detta datum, också en dag av tacksamhet.

Och för tre år sen bytte vi lägenhet, med stor hjälp av en god vän, yngste svärsonen och Äldste och svärdottern. Hennes mamma kom upp och passade flickorna större delen av dagen, men jag minns fortfarande när lilla minsta hjälpte till och bar en kudde, med mycket allvarsam och koncentrerad min.

 

Regn

och under dagen har det bara kommit mindre skurar. I går kväll var det rejält regnväder. Och det är Äldstas bröllopsdag. Då var det lite osäkert, men det klarnade upp framåt dagen och blev ganska soligt till slut. En fin dag var det, och när vi ansåg att det allmänna firandet var över, så gick vi äldre hem till oss och åt resterande jordgubbar och drack mer vin. Fast nästa morgon, när jag hade satt klockan på tio över sju, så krävdes det en eller annan huvudvärkstablett och viss viljestyrka att starta dagen. Festlokalen skulle städas, omedelbart, eftersom andra människor skulle dit på kvällen. Borden ställas tillbaka, golven städas, kylskåpet skulle röjas ur. Och jag fick hjälp av vänliga människor. Och så skulle jag åka och hämta Äldsta och svärsonen, som sovit i svärföräldrarnas lilla sommarhus en bit bort. När jag kom hem, så stod en ung kvinna och diskade i köket hemma, och folk satt och drack kaffe och åt tårta, det var så roligt alltihop. Sen åt vi en lunch på rester runt vårt stora matsalsbord, och sen var vi ensamma igen, även om både Äldste och Yngste förstås var hemma. Och Yngste satte på datorn, som jag inte hunnit titta på den senaste dygnen, och han kom nerför trappan och sa – ‘det står att M är död’, så alldeles märkligt och sorgligt. Hon hade varit sjuk länge, mycket avhållen vän, mor till ett antal ganska små barn. Så det ingår också i det blandade minnet.

 

Inte många knop

här i dag efter det där duschandet. Vi åt den goda torsken och lite glass till efterrätt också. Är det födelsedag, så är det, även om han är långt borta. Ett antal år hörde det till att vi åkte till orten med BB:t eftersom man hade ett så förträffligt kondis där, som bakade en så underbar tårta. Maken hade ju klivit upp väldigt tidigt dagen efter Yngstes födsel och skjutsat Äldsta till flygplatsen. Tvåan och Äldste följde – inte så entusiastiskt – med och på hemvägen körde dom vägen förbi BB, en liten omväg men ändå. Och då passade maken på att gå till det där kondiset och köpte en tårta som vi åt uppe på avdelningen. Det var ett litet BB, nedlagt numer, där förlossningsbarnmorskorna också tjänstgjorde på avdelningen, så man fick träffa sin barnmorska igen, och det var bra. Sen minns jag en av luncherna, vi satt där och åt, kanske fyra nyblivna mödrar, när en personal stack in huvudet och frågade om vi klarade oss själva, för hon var tvungen att gå ner med matvagnen (tror jag det var), och alla andra var upptagna med en komplicerad förlossning. Vi nickade och diskuterade sen vad vi skulle göra om telefonen ringde, men det gjorde den inte. Men vi var ju proffs där och då.

 

Inte många dagar

som man kan ha ytterdörren öppen och ett fönster på den inglasade också. Det är bara att gå ut barfota och sätta sig på uteplatsen. Jo då, jag vattnar och kollar växtligheten också, fikonplantan har mer än tjugo blad nu och citronträdet ser piggt ut. Fast som vanligt verkar timjanen att ge upp, jag fattar inte varför. När vi bodde i hus hade jag timjan i krukor och det gick utmärkt, men här vill det sig inte.

Och i morgon fyller Yngste år, det är obegripligt att det gått så många år sen han föddes. Jag låg där på soffan i övre hallen och bara väntade i veckor på att det skulle bli dags. Och så pågick fotboll i Italien och svenskarna gjorde verkligen inte en lysande insats. Och en vecka innan gav dragkedjan upp i ett av dom få plagg jag fortfarande kunde ha, ett par beige mammabyxor, det var dystert. Och varenda morgon fick jag långsamt sätta på mig dom svarta stödstrumporna, det var rätt varmt. Och foglossningen var besvärande. Så det var en lättnad på morgonen där vid sex på morgonen, när jag såg att slemproppen gått, och jag gick in till maken och sa att nu var det dags. Och han lyfte ett ögonlock och sa – ‘men vi kan väl sova lite till?’. Nej, det ansåg inte jag.

 

Maken läser

just nu – på danska – en bok om danska kyrkor, som han fick för rätt länge sen. Och så kom vi in på Gorm och Tyra, förstås. Och via den enda Tyra som nätt och jämnt funnits i mitt liv (jag tror hon var död ungefär när jag föddes), syster till min ingifte morbror. Hon hade tagit över deras födelsehem och fick tre söner med fornnordiska namn med mannen som jag iaf minns. Sen kom vi över på min födelseby, där en av mina kusiner fortfarande bor. Jo, jag kollade på nätet att han lever. En mycket märklig man, med en mycket märklig uppväxt. Min farbror, kusinens far, gifte sig alltså med kvinnan han älskade, men svärmodern – som aldrig hade gillat honom – bodde kvar i huset tills hon dog och det tog nog femton år. Under den tiden sa min farbror enligt trovärdiga vittnesuppgifter inte ett ord till henne. Det spred en lite karmelitisk känsla över måltiderna i fortsättningen också. Vi köpte ägg där, och jag minns när jag med lite bävan knackade på köksdörren, alldeles tyst därinne, nån sa -‘kom in’ och när jag öppnade dörren satt dom där allihop, faster, farbror, båda kusinerna och nån dräng. Ingen sa nånting. Flickkusinen gifte sig och flyttade därifrån och fick så småningom en dotter. Men sonen bor alltså fortfarande kvar i tystnaden, bokstavligen. Jag besökte ju för några år sen barndomshemmet, det var alldeles förfärligt, denna kusin som alltså äger den gården också, har låtit allting bara stå, alla självsådda träd från ca 1965 och framåt har bara fått växa till en djungel. Och i logen stod en sprillans ny, eller iaf obegagnad och blänkande, skördetröska med decimetertjocka träd som växte runt, upp genom det trasiga taket.

Och där vid frukosten påminde jag mig en gång när kusinen kört ut traktorn på den lilla sjöns is, och så blev han orolig att isen skulle ge sig, så han bara gick ur traktorn och gick bort till min pappa, som fick gå dit och klara traktorn. Fast det är klart, just han märker väl inte den här sociala distanseringen.

 

Det fanns förstås

en notis i lokaltidningen om olyckan i går morse. Man antar att det var mopedfylleri. Jo, jag antog det också eftersom den stackars mannen fick blåsa innan någon ens torkade av honom blodet. Men rätt sorgligt att vara i den situationen att man hamnar för mopedfylla klockan åtta en tisdagsmorgon. Och jag påminns om hur lite man vet om medtrafikanter när man är ute och kör. En lördagsmorgon för länge sen satt vi och hade lagom ätit frukosten färdigt, när nånting smällde ute. Jag gick ut och tittade runt, då hade en bil kört in i en björk som stod på andra sidan vägen. I den satt nån jag kände lite ytligt, han hade blod i pannan och verkade inte särskilt med på banan, öppna ögon och andades och så, men okontaktbar. Jag ringde ambulans och dom kom. Så småningom kom räddningstjänsten också och lyckades skära ut honom ur bilen. Tydligen hade han fått antingen en liten hjärtattack eller en mindre stroke, jag minns inte. Däremot minns jag att kommunens räddningsledare påstod att dom minsann fått ut honom fort. Fast han var ju inte där, jag stod på vår trappa och våndades över att det tog sån tid.

 

Nu har jag träffat

utomhus förstås – sondöttrarna och svärdottern. Hon ska hämta ut paket till oss och flickorna hängde med. Lilla minsta har vattkoppor fn, alla utom en lite tjej i hennes förskoleklass har det. Många röda prickar var det. Själv var jag fem och hade påssjuka samtidigt. Och min pappa hade bältros. Jag kopplade länge ihop det fel, så att jag trodde att pappa fått sin bältros av mina vattkoppor, när det tydligen egentligen är tvärtom. Nå ja. Det är väldigt mycket bättre att få vattkoppor när man är fem eller sex, än att som maken vara 31. Han blev så väldigt sjuk, stackarn, stora svarta koppor, och han kunde förstås inte raka sig heller på länge. Han visade sig ha rätt glest rött skägg, det var inget att satsa på framöver. Och Tvåan fick falsk krupp där mitt i, så jag åkte till sjukhuset med henne och vi fick ligga över. När jag kom hem var det totalkaos, jag hade lämnat maken med tre genomskinliga koppor på kinden och ett relativt välordnat hem. När jag kom tillbaka stod det disk överallt, maken med svarta koppor över hela sig, han hade svimmat dessutom och Äldsta var fem och ett halvt och klarade sig hyfsat, men Äldste var ett och ett halvt och traskade runt med sina blöjor. Och sen fick alla barnen vattkoppor och dom två yngsta dessutom maginfluensa. Livet.

 

Det där med solskyddsfaktor

tänker jag sällan på. Jag har Elizbeth Arden 50+, som jag tar på mig alla dagar och så är det inte mer med det. Men vi var ju ute i strålande sol ett par timmar i går, och jag såg att maken var rätt röd i ansiktet, men jag var helt opåverkad. Ändå tills jag tog av mig t-shirten på kvällen och såg hur armarna såg ut. Där hade det inte varit Elizabeth alls, om man säger så. Och jag smorde in maken med en lite svalkande kräm i går kväll, men när han gick ut i badrummet för att raka sig i morse, så säger han – ‘oj då!’, då såg han hur han såg ut. Nå ja, han brukar bli brun rätt snabbt, jag blir ju bara röd och sen blek igen, så vi får väl se hur det går. När maken var barn, så jagade hans mormor upp honom på verandataket (som då hade tjärpapp) för att han skulle bli tillräckligt brun innan svärfar kom. Det var tider.

 

Lagom

till kvällen, så kan man se lite grann av solen här. Och i morgon blir det regn hela dagen. Och nu har jag tröttnat på min lite trasiga diskmedelspump och har beställt en ny. När vi nu ändå sitter här, så kan jag ju ha en snygg pump till diskmedlet. Jag tycker inte att diskmedelsflaskor ser så roliga ut och jag har inte plats för den under diskbänken. Ett minimalt problem, men dom kan också lösas mer eller mindre bra.

Och jag läste just om trygga förlossningar för kvinnor i Kongo, så jag swishade till Läkarmissionen, det var nån sorts kampanj inför Mors dag, och mamma är jag ju, så då firar jag i förväg lite. Och mitt livs mest minnesvärda Mor dag var nog 1991, när Äldsta kom hem från USA, och jag lämnade lille Yngste hos farmor och farfar och tog med Äldste och körde till Kastrup. En tidig söndagsförmiddag var det väldigt lugnt och vackert att åka genom stan, och solen sken och Äldsta kom precis i tid. Eller snarare vi då, en kvart innan planet landade.