Historia


blev det. Visserligen var det länge sen, men det hindrar inte att jag kan börja om. Och jag passerade förstås fönstren där svärmor bodde, fast det nu är nästan två år sen hon dog, så är jag fortfarande lite förvånad över att folk har andra saker på fönsterbrädan. Och jag kan haja till när jag är hos något av barnen och tänka – ‘men visst har svärmor en sån?’ och så slår det mig att det där är ju hennes grej. Så konstigt minnet fungerar. Och nu i dagarna pratar man om revolutionen i Iran, och jag minns att min pappa och jag pratade om denna nyhet och undrade hur det bara skulle gå. En dryg vecka efteråt var pappa död, och jag kan inte riktigt förstå att det var så länge sen.

Annonser

som man säger på nyheterna. I måndags var det ju Karl, Äldste heter bl a det och jag gratulerar förstås alla mina barn på alla deras namnsdagar. Fast det där med Karl den store, då. Maken och jag har ju en vän, som vid tillfälle sade till maken att han hade en släktutredning på att han var ättling till K d s. Maken skrattade till och det var helt fel reaktion, vännen blev mycket stött. Ja ja. Senare hörde maken och jag (i var sin ände av huset) på radio att man pratade om dom Jäderlundska falska slätutredningarna, som blomstrat i sht i södra Sverige på 20- och 30-talen, där folk fick dom mest fantastiska släktlinjer, Karl den store (bevars!) och Harald Hårfager och vad som helst. Så i måndags googlade jag J-lundska släktutredningar och läste om denna ganska förfärliga bransch. Han hade tagit 25-35 spänn (en betydande summa då) men hade kunnat pruta till en tia också, och så hade resultatet levererats. Sen gick jag in på Wikipedia och kollade hans namn, och intressant nog stod det enbart om hans civila karriär och absolut ingenting om alla dessa fejkhistorier. Dock är han tydligen själv anfader (?!) till Lars Norén och poeten med hans efternamn.

Och jag undrar hur det egentligen gick till, där på 30-talet. Hur många i samma samhälle fick dessa fantastiska släktingar?

och principen var samma, men man kan lugnt säga att dom avbildade var i något bättre skick, t o m den som påstods vara utsatt för hårt vardagsslitage. Och Bukowskis ex var elegantare, utan tvivel. Den här aktuella var liksom tyngre i klockutformningen, men man hade bemödat sig om lite intarsia och så, dessutom hörde den ihop med en helt vanlig sekretär, som alltid stått i samma rum. Förvaring i lådor hade man i plenty, som makens gamlamormor, hon som var två gånger i Amerika, skulle sagt. Fast alla dessa lådor – det finns två sekretärer till och ett skivbord dessutom, har ju liksom inte fyllts på ett särskilt genomtänkt sätt, utan man har stoppat ner det som skulle plockas undan, där det händelsevis fanns plats. De senaste hundrafemtio åren. Och Äldste hade hittat gåvolistan från makens morfars femtioårsdag, folk hade tecknat sig för fem kronor var, och det var en betydande summa. En billig daglönare fick en krona/dag och en bra betalning var 2 kr. Och listan uppgick till 485 kr. Svärmor brukade ofta tala om ‘fars femtioårsdag’, hur mycket folk det varit och hur mycket konjak det gått åt till toddy. Och kringelkammaren renoverades lite raskt, så att folk skulle kunna sova över. Tacka för det, med all den konjaken.

ser det ut, det här nya året, att det plötsligt är 2019 i dateringar. Man vänjer sig, lagom till april eller så.

Det här med sömn är viktigt, jag vet, och ändå har det halkat ner på lisan s a s den senaste tiden. Men i natt – fast maken ville upp två gånger – men frånsett det sov jag länge och mycket. Kanske har jag tittat lite för mycket på Drew Pritchard, för jag drömde att jag skulle sälja två holländska skåp. Lite kan jag ha varit inspirerad av att Äldste berättade att i dag kommer en avlägsen släkting och hämtar en besynnerlig möbel, en s k klockbyrå, som är just precis det, som stått mycket länge i släkthemmet. Den upptar ungefär samma utrymme som en etta med sovalkov i bättre läge i Stockholm och är dessutom lagad med margarinkartonger på baksidan, sa Äldste. Maken är obeskrivligt fäst vid eländet, och jag minns fortfarande hans reaktion för många år sen, när ena morbrodern – med ett fniss – sa att dom lovat den till just den där släktingen, som kommer i dag. Han ska ställa den i sin hembygdsförenings hus, är det tänkt. Så jag har inte sagt till maken att den försvinner i dag, när jag antydde möjligheten förut blev han, milt sagt, förvånad. Och jo, han vet att dom ska göra sitt eget hem och inte bo på Skansen, typ, men att konkretisera det är svårare. När jag sa att dom slängt en massa sängar i går, så sa han häpet – ‘men vad ska dom sova i då?’, och ja, rimligen dom bra sängar dom sover i redan. Spännande iaf.

ska förstås också göras. Jag tvättade skjortor när vi kom hem, i vanliga fall tvättar jag skjortor på tisdagar, men maken ska på avlastning i veckan och då är det söndag kväll som skjortorna måste i maskinen. Och en diskmaskin har jag kört och när jag lägger ihop datorn ska jag lägga skinkan i saltlaken och trassla in den längst ner i kylskåpet. Det är alltid lite knappt om utrymmet.

Men framför allt, så är vi så tacksamma i dag. Jag hade lite sms-kontakt med Äldsta, som f ö håller på med sitt tillfrisknande, det gör ont nästan vad hon gör, men det är bättre i dag än i går, gott så. Men Äldsta skrev ‘nog hade farmor varit glad nu’, och det tror jag också. Hon var ju född i huset, en dag när göken gol. Och alltid var det ‘hemma’ för henne. För min del var jag där första gången när maken och jag var alldeles nygifta, nyår det året. Vi åkte tåg och det var -25° och en massa snö. Och självklart var det kalas, man satt vid det där bordet där vi satt i dag, och det var också varmt och roligt, det minns jag även om ingifte morbrorn (far till dessa släktingar som vi haft så trista upplevelser med det senaste året) när dom åkte hem, lär ha sagt att det var rätt åt maken, som han aldrig gillat, att han fått tag på ett så otrevligt fruntimmer – yours truly.  Jo då. Men mörkret utanför och ljusen på bordet och hemtrevligheten, nog var det alldeles lika. Fast det är klart, snaps drack ingen i dag. Morbröderna hade en sällsynt teknik att fylla glasen med ytspänning.

inköpt i veckan är nu använd ffg. Med beröm godkänd, absolut. Lite lättare än den förra och utmärkt stekyta. Det är en lättnad när saker man använder fungerar bra, det är så lätt hänt att man vänjer sig vid det halvdåliga.

Och det regnar kraftigt ute, jag var bara ute med soporna, och tycker lite synd om dom som tittar på julskyltning, som man säger. Jag tror att granen på torget är tänd nu, det skulle sjungas och så. Jo då, maken gick nyss ut i köket och tittade genom köksfönstret och i år ser man den. Förra året hade man en mycket kortare gran och dessförinnan var vårt köksfönster åt fel håll. När dom äldre barnen var i lagom ålder brukade vi åka hit, oavsett om det regnade eller var svinkallt. Svärmor brukade ha kvällsmat till oss, köttbullar och allt möjligt.

är väldigt viktig för mig. Redan när jag började gå i kyrkan så var det en stor helg i livet, som väldigt ung åkte man på stora ungdomsmöten där man sov på luftmadrasser i skolsalar och vartannat år var det i domkyrkan i Västerås, imponerande och roligt på många sätt.
Och sen, under många år, kyrkan vid sjön, där vi var i dag, gudstjänst på eftermiddagen, körsång, ljus, mycket folk, tacksamhet. Och som avslutning står man utanför kyrkporten, kören sjunger, prästen läser böner för dom som vilar där och så är det alla ljusen på gravarna, vackert och tänkvärt.

Och jag tänker förstås fortfarande på den där Allhelgonahelgen för fjorton år sen, när jag åkte tåg ända till Rättvik, Sankt Davidsgården som var en viktig plats för mig för länge sen, och då – för fjorton år sen – åkte jag dit igen, förbi den blå Clas Ohlson-skylten i Insjön, likadan som alltid. Tystnaden, utsikten över Siljan, frost i gräset, kapellets skönhet, enskilt samtal, tacksamhet över något som kändes som en ny början. Jo. Inte anade jag då att tre veckor senare skulle sannerligen mitt liv ändras radikalt, maken fick sin stroke. Alldeles annorlunda blev det.

 

 

Nästa sida »