Historia


till avlastningen, och jo då, maken är välkommen nästa vecka. Det vore så trevligt om dom hörde av sig någon gång, bara för info, men det är tydligen inte tänkt så. Och det blir bra, hoppas jag.

Det är en väldigt grå dag, blåser gör det också, och med tanke på höger häl vågar jag inte ta en längre promenad i dag, kanske i morgon.

Sen skruvade jag isär dörrklockan, den där skylten med Friedland ser lite irriterande ut, vi heter inte så, men nu står det rätt.

Och vi satt och tittade på nåt program om förlossningar i Liverpol, människor som upplever födelseögonblicket, nog är det märkligt. Och maken frågade om jag hade upplevt fjärde förlossningen som svårare än dom andra, det var ju liksom en paus i barnafödandet här. Och det är klart att Äldste födde jag himla raskt, men Tvåan är knappt två år äldre, så kroppen hade beredskap. Rent praktiskt tog det längre tid med Yngste, och jag var ju så mycket äldre, jag hade hunnit se så mycket mer sorg och elände, visste så mycket mer som kunde gå fel. Och jag minns att alldeles på slutet där, så lade jag handen på magen och tänkte att det här är jag aldrig med om mer, att ha ett barn där inne, och ett par minuter senare var han utanför. Exakt lika stor som sin bror, 4200 g.

Annonser

– ger ett lite försonande skimmer åt många förfärliga ting. Jag sitter ju och läser om mordet på Gustav III, och kan inte hjälpa att jag blir lite fascinerad av Pechlin. Jag läste sen i wikipedia om hans allmänna liv, och det är nog svårt att hitta en mer sammansatt och intrigant person, även om man letar länge. Fast lite imponerande är han allt, där han sitter i fängsligt förvar, efter mordet. Hans medfängslade pratar och pratar och skriver sida upp och sida ner med bekännelser. Icke Pechlin. Han får fönstren förspikade, han får matransonen nedskuren, han tas ifrån sina pipor och tobaken, han väcks var tionde minut och så uppmanas han bekänna och en själasörjare skickas in och börjar förmana honom att den som står med ena benet på jorden och det andra i evigheten borde betänka allvaret. Då avbryter Pechlin och frågar hur många alnar tyg det kan gå ut till byxor, för den som står så, och själasörjaren inser att det inte blir så mycket av det där. Sen tar han för vana att sätta sig på hinken när bevakningen tar fram sin matsäck och han lägger inte på locket efteråt, så till slut flyttar man dasstunnan till ett annat rum. En mycket egenartad person, lättare att betrakta på rejält avstånd.

– jag vet det. Men jag är förstås väldigt flyttfixerad här och nu. Jag kom på att det är nog sjunde gången maken och jag flyttar under vårt gemensamma liv, möjligen är det också sista, vilket är en besynnerlig tanke. Och jag tänker på flytten mellan andra och tredje boendet, det råkade också vara en flytt på samma våningsplan i samma hus. Fast då var det från två rum med kokvrå till två rum med rejält kök. Och Äldsta var två månader och hade haft kolik varenda natt. Första kvällen i det nya sovrummet, så sov hon när det egentligen var dags för kvällsmålet och jag sa att vi måste väl väcka henne, men maken sa att vi låter henne sova så länge hon nu gör det. Och så vaknade hon klockan sex utan att ha sagt ett pip på hela natten och sen sov hon på nätterna. Det var ett smärre mirakel. Och ett litet mirakel och också ett mirakel.

Jag väntar mig knappast något mirakel den här gången, jag vet inte riktigt vad jag väntar mig, mer än att jag hoppas att det blir bra för vår vardag. Maken är mer bekymrad för hur vi ska klara ev familjefester, men det får lösa sig, tänker jag. Det är ganska många vardagar att hantera.

– den sista halvmetern album, som hans lilla mamma samlat ihop. Jag överdriver icke! Och bland dom låg en sån där bok om vår lilla bäbis, med foton och ordentligt redovisat vad barnmorskan hette och så där. Maken är betagen. Jag har inte tittat igenom den än, men det finns så mycket. Vi hittade ett fint kort av ett ungt lyckligt par framför Visby Havsbad, och att det inte var svärföräldrarna syntes ju tydligt. När vi sen rotat vidare i lådorna hittade vi ett portättfoto i källaren och alldeles uppenbart var det svärfars tidigt döda syster, så paret på Gotland var alltså hon och hennes fästman. Hon dog i brusten blindtarm alldeles före bröllopet, vilket förstås blev en stor sorg i familjen.

Och nu ska jag frysa in middagar, resterna som står i kylen från dagens middag. Det blir en lättnad en annan dag.

Äldste drog häromdagen en av de typiska i makens familj, som utspelar sig hos makens mormor för länge sen. Mormorn hade varit ute vid brevlådan och hämtat posten och yngste sonen frågar – ‘var det nån som skickat pengar till mig?’ och modern svarar, lätt uppbragt, -‘vem skulle skicka pengar till dig?’ och sonens omedelbara replik – ‘åjo, vem som helst…’. Och självklart hör vi alla inom oss exakt hur det lät. Och när vi satt och åt nyss, så påminde maken och jag oss när äldste morbrodern brukade berätta om när man hade den avlägsna släktingen moster Singel (jo, hon hette så, rätt gammal och skjutsades runt bland olika släktingar ett par veckor i taget, sin tids äldrevård, inte nödvändigtvis jätteroligt för Singel heller) på det regelbundna besöket – alltnog, husets herre hade skaffat en grammofon, en nymodighet som moster Singel tyckte var intressant, men när man lade på Helgdagskväll i Timmerkojan och Harry Brandelius (?) kom till ‘och brännvin till tröst’, då inlade moster Singel veto mot apparaten. Det var inget problem med brännvinet, men man hade det inte till tröst, trösten fanns i Guds Ord. Basta! Så när droskan kom för att hämta moster till nästa släkting, så stod äldste morbrorn, ca åtta tio år, ute på trappen och hoppade lite upp och ner, och droskchauffören tittade på honom och sa milt – ‘nu är du lissen, va?’.
Och maken påminde sig att under hans tidiga barndom förekom det någon åldrig, avlägsen kvinnlig släkting, som brukade sitta bredvid spisen i köket. Vi enades om att det är rätt märkligt att nu är han den ende som minns detta. Annars hade rutinen varit, att maken vid det dagliga samtalet om en kvart tagit upp detta minne med sin mamma, som då hade svarat antingen – ‘åh, käre, det kan du inte minnas’, eller också hade hon kastat sig in i en lång och invecklad släkthistoria hur den gamla kvinnan var släkt i fjortonde generationen med familjen. Eller så.

är lite olika, om man säger så. Sömnen alltså. Det händer någon gång i månaden kanske, att maken sover en hel natt. Sen kan det också hända att han vill till badrummet två gånger, men det vanliga är en gång. Det är också så att jag mycket, mycket tyst smyger in i sovrummet, när jag själv ska lägga mig, för det kan bli så förvirrat om jag väcker honom, hur dags det egentligen är och så där, jag försöker undvika det.

Sen har jag ofta lite svårt att somna, jag ligger och lyssnar på hans andhämtning. Det är inte alltid det känns lugnande.

Jag hade lite sömnproblem tidigare i livet, Yngste hade lite trassel med öroninflammationer efter kikhosta, typ, och det påverkade min sömn. Jag hade ofta en extramadrass bredvid hans säng.

Så det här med sömn är lite knepigt. För mig har dom här tillfällena, när jag haft avlastning tre nätter i stället för två som förut, varit väldigt mycket bättre. Tre nätter, då jag oavsett egna insomningsproblem, kunnat ligga kvar i sängen hela natten. Nej, jag nyttjar aldrig badrummet nattetid själv.

Och det här betyder alltså att jag inte ville hoppa på erbjudandet vid kvart över fyra i dag att få avlastning omedelbart. Jag vill kunna åka iväg och vara borta tre nätter.

vi haft genom åren – min favorit var nog en liten blågrå mazda 323, CPP 233 eller möjligen 223, just det minns jag inte längre. En gång var det ett reportage om trandansen vid Hornborgasjön och kameran svepte över parkeringen och där stod en exakt likadan med det andra numret då, det kändes lite konstigt. Nå, denna lilla bil tog mig dit jag behövde åka. En gång minns jag att jag glömt slå av lyset vid jobbet och det var lite trist, och Äldsta råkade ut för det en gång när hon kört in till farmor och farfar och jag kom störtande med den andra bilen, men vi var inte riktigt säkra på hur vi skulle göra. Då kom en familj med barnvagn promenerande och mannen där grep in, han jobbade på bilverkstad, och numer bor han på andra sidan om vår parkering. När jag ser honom blir jag fortfarande tacksam.

Och så minns jag den där gången en sommar, när döttrarna och jag och Yngste, som verkligen var liten då, skulle åka iväg ett par dagar. Jag packade bilen och flickorna var förstås inte klara, så jag skulle backa in den i skuggan. Dörrarna var öppna och jag stod alldeles för nära stentrappan, ljudet när bildörren veks var obeskrivligt. Och jag föll ihop och bara grät – jag var väldigt trött innan – men Äldsta samlade ihop situationen, sa till mig att sätta mig vid köksbordet en stund och så packade hon om alltihop till den andra bilen och sa – ‘sätt dig i baksätet, mamma, så kör jag. Pappa ordnar bilen här hemma’ och så åkte vi. Det blev inte billigt, men det ordnade sig förstås.

Nästa sida »