att fundera över sina barn. Jag har haft tur, mina fyra barn är – tycker jag – väldigt trevliga och socialt kompetenta, varma och omtänksamma. Jag minns stunder i tonåren, när det inte var lika soligt, absolut, men allt gick så väldigt mycket bättre än jag trodde då ibland. Och jag tänker med stor tacksamhet på att dom är vuxna, jag tänker rentav då och då på var jag själv var i livet i deras ålder. Jag var hyfsat kompetent själv, så det är inte det jag menar, men jag är helt medveten om och tacksam för att dom klarar det mesta. Jag behöver inte berätta för dom vad dom ska göra.

Och när jag låg där i morse i vargtimmen, så tänkte jag förstås på hur det var när dom var små, ibland en varm liten kropp bredvid, och det hände att nätterna inte var alldeles ostörda då heller. Men nu ligger jag stilla under ett varmt täcke, och jag hör hur maken sover, så tacksam för det, han behöver sin sömn ännu mer än jag.