morgon blev det här. Nästan alltid somnar jag snabbt om, när maken varit i badrummet, men i dag gick det inte. Så när jag legat vaken en dryg timme gick jag upp i vad som då var gryning. Det fanns en tid, när jag skulle uppfattat det som rätt normalt att gå upp då, men det var fjorton år sen. Nu känner jag snarare att jag nog somnar lite på eftermiddagen, och det får vara bra så. Självklart är det den kommande tisdagen som spökar mest i tankarna och jag känner att det senaste ett och ett halvt året har varit ganska tröttande, men snart kan vi lämna det.

När svärmor dog, så blev det väldigt mycket praktiskt, som skulle lösas. Sen kom vår egen flytt precis där, och när den var klar så kastade makens kusiner fram att dom ville sälja den gemensamma egendomen. Det är ett år sen ungefär. Sen hann inget göras åt det innan makens kvarvarande morbror dog, och det blev dags för arvsskifte och verkligen avyttring av den gemensamma fastigheten. Och jag har väl i olika sammanhang varit med om sorgliga och smärtsamma arvsskiften, men maken – ensambarn som han var – hade ingen erfarenhet. Nu har han.

Och inför tisdagen så är min ambition att i princip inte säga någonting utan bara skriva under där jag ska. Sen önskar jag verkligen att lämna detta bakom mig, i en lättnad över att det blir klart. Och vi behöver inte ens skicka julkort längre till dessa släktingar.