tyckte jag åtminstone, så jag bytte vintertäcket mot sommardito. Och visserligen är det molnigt, men grönskan fortsätter och allt blir bara lummigare.

Maken är duschad, förstås, och jag funderar lite på hur jag ska ordna på inglasade balkongen, möjligen blir det lite fejkblommor. Jag vet inte riktigt. Och sen tillbringade jag en stund med att förklara åttondelar, fjärdedelar och halvor för maken. Till slut ritade jag cirkeldiagram med olika färger på bitarna, det är mycket som arvsskiften för med sig. Pedagogiken blomstrade. Sen är det en annan sak att en del människor ändå har svårt för enkla samband, det finns situationer jag tänker överlåta åt proffs att förklara.

Och en del saker i vår nuvarande tillvaro tar så väldigt mycket energi, jag bara hoppas att vi närmar oss ett avslut. När sista raden är underskriven, vad gör man då? Andas man in och säger det där man funderat på så länge? Nej, jag tror inte det, för min del, jag tror bara jag reser mig och går därifrån. Åtminstone hoppas jag det. När jag pratade med Äldsta sa vi lite fnissande, att vi kunde kanske dra ihop tjugo personer på släktträff eller så, och då sa hon – ‘fast då behöver vi kanske inte ta med X och Y?’ och jag höll med. Det är nog enklare att träffa släktingar där det enda arvet är det man gemensamt bär i kroppen, när man slipper dela kastruller och stolar och så.