eller åtminstone för våra förhållanden. Dvs maken sov ända till lite över sju, och när jag ändå var uppe då, så tyckte jag inte det var nån idé att gå tillbaka till sängen. Jag gjorde limpdeg, den där sorten som ska jäsa länge i olika omgångar, och sen cyklade jag och handlade före frukost. Väldigt rymligt i affären då, en lättnad. Och jag mötte en bekant utanför, han hade förstås redan handlat, han är expert på att stå utanför affären när dom öppnar. Hans son råkade vara nära vän med Äldste och medverkade i det där programmet förra veckan, som irriterade mig så, men hans insats var ju bra, så jag passade på att hälsa till honom.

Sen kom jag hem och tyckte jag var så fiffig, som tog upp dörrnyckeln redan i cykelförrådet, så jag skulle slippa stå och gräva i fickan efter den när jag kom upp med alla påsarna. Fast när jag stod framför ytterdörren, så var nyckeln borta, jag hade bara cykelnyckeln och pennan i handen. Lite stress där, jag gick tillbaka ner i cykelförrådet, ingen nyckel, utanför hissen, ingen nyckel, i hissen, ingen nyckel. Då började jag fundera över om maken öht skulle reagera om jag ringde på dörren och om han skulle kunna ta sig upp och dessutom öppna dörren. Fast jag behövde aldrig testa, för den hade ramlat ner i en av tygkassarna och det förklarade ju varför jag inte hört att jag tappat den.