– men det blev kvällsmässa torsdag och inte onsdag den här veckan, fast det var ordinarie präst tillbaka från semestern. Bra så. En oändligt viktig del av mina rutiner, även om det låter trist att kalla det för rutin, mötet med det outsägliga borde kunna uttryckas bättre. Men hur det nu är med det, så är min tacksamhet stor. Att ha möjligheten att en kort stund ta ett steg åt sidan från sitt tjatiga jag, att koncentrera sig på glädjen som också finns, att också kunna landa i smärtan, att bara stå inför Guds ansikte just där jag är.

Och jag kom just ihåg att vända almanacksbladet, från juli månads förfärliga närbild på en geting (som lyckligtvis skymdes till större delen av lampskärmen på skrivbordet) till en suddigt konstnärlig bild av en dimmig äng, troligen tidig morgon. Att det nästan redan är augusti är konstigt, jag tyckte allt att juli passerade väldigt raskt. Och i morgon är det Äldstas födelsedag. Och – slår det mig – Äldstes & svärdotterns bröllopsdag. Det är ännu konstigare, hur jag räknar så måste det vara fem år sen. Kära nån.