att lägga sig i soffan och titta på Finnkampen, eller avkopplande är inte rätt ord, snarare partiellt utsläckande av medvetandet. Ena sekunden tittar man på kvinnor med magrutor och nästa sekund har en timme gått och man = jag har dreglat på sin axel. Och sen tar det en stund innan man = jag är med igen.

Och middagen hittade jag i frysen. Så behändigt. Och jag insåg när jag tittade in att frysen nog skulle behöva frostas av, men jag antar att man kan vänta tills det är lite kallare i omgivningen. Och så dessa fönster som borde putsas. Och dammet som vilar på horisontella ytor i hemmet.

Och funderingarna runt familjesituationen, familj som i storfamilj då. Jag förstår att svärmors liv just nu är mycket kaotiskt, jag vet bara inte riktigt hur vi ska hjälpa henne på bästa sätt. Hon vill så mycket som inte går, inte för egen del utan för de älskade bröderna. En dag i taget nu och knappt det. Och jag tycker fortfarande att det här med ‘färdigbehandlad’ som en term för att man inte kan göra någon bra eller ens bättre inom sjukvården och att man därför ska någon annanstans – oklart vart, jag tycker allt att det inte är helt sympatiskt.