beskriver han bra, Leif GW. Möjligen är vi rätt många som har åtminstone någon sorts egen relation till fenomenet. Lyckligtvis inte i samma omfattning, kanske, och vi handskas lite olika med det. Varken mat eller alkohol i den omfattningen är min grej. Lyckligtvis där också.

Och min lilla mamma var inte en blåkopia på hans. Men lite tendenser åt det hållet hade hon nog. Inte stoppade hon i sig dessa mängder medicin, men enterovioform knaprade hon flitigt och till slut hann väl den konsumtionen i fatt henne. Och visst ville hon styra med subtila medel. En del kände jag igen, allt för klart. Men det var inga problem med pappas begravning. Alltid något.

Fast den kvinna som lyckades vara min svägerska bortåt fyra månader och som alltså hade lagen på sin sida, lät kremera min bror och strö hans aska i minneslund. Jag bad henne att få gravsätta honom, kremerad eller inte, i mina föräldrars grav, men det gick hon inte med på. Vi träffades aldrig och varför hon inte kunde gå med på det övergår faktiskt mitt förstånd. En del måste utöva makt på de mest besynnerliga områden.