har lite otur med en sak. Familjen hon gift in sig i har nästan alla födelsedag samma vecka. Svärfadern, svärmodern, en kusin till hennes barn, hennes egen äldsta, ett av mina andra barnbarn och så båda mina svärsöner. Och så Äldsta sist, på onsdag i år. Och när det är dags för hennes tårta vill alla bara spy. Min döde älskade pappa skulle f ö fyllt på måndag.

Och jag tänkte att det är väl läge att ge henne en av min mammas ringar, inget märkvärdigt med den alls, en liten caméring, som mamma alltid bar. Och Äldsta var ett mycket älskat barnbarn. Jag tog fram det krämfärgade smyckesskrinet i skinn, som jag fick av den avhållna svägerskan en gång, plockade fram ringen – så smala fingrar mamma hade – och letar upp en liten låda. Då lossnar camén från guldinfattningen. Helt osannolikt. Men jag tar med den och frågar Äldsta om hon vill att jag ska låta laga den, eller om hon vill fixa själv. Möjligen vill hon anpassa storleken också. Jag kan bara ha den på lillfingret och har aldrig använt den. Och det var aldrig min ring. Det var mammas. Rubinringen däremot, som en gång var mormors, den händer det att jag använder.

– en vuxen människa som går runt och är enormt nöjd med sig själv för att hon äntligen lyckats plocka undan boktravar. Patetiskt. För all del. Och jag har numer två travar som ska slängas. En annan dag då. Men jag är fortfarande barnsligt nöjd med att ha lyckats mentalt att nästan göra klart, eller i a f att börja. Det finns fler projekt som man kan tänka sig. Lådan med tröjor t ex. Köp som från början var misslyckade och så dom som blivit misslyckade i livet med mig och tvättmaskinen. Och just nu har jag bestämt mig för att hädanefter köps bara dom exemplar där halsringningen är snygg och kan klara mer än två tvättar, där färgen säkert är rätt – inga fler kanske – och som jag blir glad av att titta på själv. Även om den skulle vara svart. En snygg svart som jag trivs med är bättre än en med mer färg som jag inte gillar egentligen. Ännu bättre är förstås en färg jag riktigt gillar.