– och då ska jag ändå inte åka trettio mil i morgon som Yngste, eller jag vet inte exakt hur långt det blir, men långt är det. Och han står som bäst och torkar damm från sina ägodelar. Jag har deltagit på mitt sätt och diskat ur (och torkat) såna där lådor, som man kan ha under sängen. Dom har stått här och blivit riktigt dammiga genom åren. Ibland har jag dammat av ovansidan, men det har väl inte blivit mer, men nu så är dom rena. Så slipper jag att slänga och sonen slipper köpa nya.

Det är lite osäkert var han sover i natt, för hans f d rum är lite dammigt öht. Jag har en vän som visade en bild av en sandstorm i Afrika, och det är förstås en annan dignitet, men det här är illa nog. Så kanske blir det till att sova nere bredvid tv:n.

Och han lyckades både hälsa på äldste bror och dessutom fanns Tvåans familj i lilla huset nere vid sjön, som han åkte förbi på hemvägen, så det blev effektivt.

med att åka bort, som vi gjorde i helgen. Organiserad samvaro med vänliga människor, där vi känt många länge, andra betydligt kortare. Och övernattningen fungerade, trots det kalla golvet, och jag lyckades jag få upp temperaturen på elementen, för dom var rätt lågt ställda när vi kom in först. Men sen ska det transporteras, det är ju alltid så. Och första vändan vi skulle till kyrkan var den närmaste handikapparkeringsplatsen upptagen (av någon med tillstånd), så jag körde upp bredvid kyrkan och ställde oss. Det gick också rätt smidigt och kort väg för maken att ta sig fram.

Och sen skulle det ätas, jag kunde släppa av maken på trottoaren och han kunde börja ta sig uppför trappan och jag ställde hans käpp där räcket tog slut där uppe, och så kunde jag parkera bilen och springa tillbaka och hantera hans ingång i huset. Och jag hade varit och hjälpt till och duka, så jag hade kollat att det fanns en handikapptoa också och var den fanns, såna där enkla praktiska detaljer. Och maten var god och riklig, och sen tog sig maken nedför trappan igen och väntade på trottoaren och jag kunde köra fram bilen, fast då var den ju på fel sida gatan, så han behövde gå över på det befintliga övergångsstället, bra, för då var det inget trassel med trottoarkanten. Fast en vända när jag stod där och hämtade upp maken, så dök ortens polisbil upp och stannade till – förmodligen för att förmana bilisten som ställt sin bil på övergångsstället och dessutom gått bort från den, men sen såg dom mig och maken och körde helt enkelt iväg.

Och frukostarna åts på det trevliga hotellet, trappa upp till ingången, men försedd med rejält räcke på rätt sida, nedför var räcket förstås omgivet av en papperskorg och en jätteblomkruka, som iaf inte jag skulle lyckats flytta på, men maken och jag har ju övat, så han kan gå nerför trappor och hålla mig i axeln, det fungerar. Fast söndagslunchen skulle egentligen ätas en trappa upp (när man kommit in) Och den trappan var svängd åt fel håll för maken, ledstång på vänster sida dessutom, så det gick inte. Men vi kunde sitta på den nedre våningen och äta med dom som inte var vår grupp utan vanliga söndagsmiddagsgäster. Och maten var likadan, så det var inga problem. Det lär ha funnits en hiss mycket längre in i huset, men det kan ofta vara problem att bara ta sig dit och sen ska man lyckas ta sig från hissen också på våningen man kommer till. Vi råkade ju för ett par år sen ut för en hiss som fastnade i motsvarande miljö, så jag är lite – ska vi säga – avvaktande inför såna lösningar.

Men mycket av det praktiska löser vi. Jag. Ständigt. Och maken tycker det är trevligt.

– men ändå planering. Yngste ringde – och jag och han är väldigt tacksamma för de av er där ute som på olika sätt hjälper till – det blev ju liksom lite hektiskt det här för man har haft enormt svårt med praktikplatserna i år tydligen, den här som kom in sent låter dock väldigt bra. Fast han är ju sen färdig med sina studier och det betyder att alldeles oavsett måste nuvarande boende avvecklas. Och hur och vart? Vi har suttit och spånat lite runt det nu, för även om han har körkort så är det lite saftigt att köra 50 mil ensam med ev transport av prylar, för han måste nog ha nån sorts mellanlagring här i trakten på väg från nuvarande till vad som kan tänkas bli efter sommaren. För det finns ju ett liv även efter praktiken och det vet han förstås ingenting om. Vi får se.

Och maken, som brukar vilja ha alla detaljer uppradade, förstår just nu att det blir lite mycket och att det finns väldigt många osäkerhetsfaktorer, så han lutar sig tillbaka och inser att han kan inte serva sin lilla mamma med alla detaljer, för det finns inga klara detaljer än. Och så länge han förmår behålla den avslappnade attityden är jag mer än tacksam.

sprider sig hos oss – svart vinbärsmarmelad! Det var kletigt att rensa bären när jag köpte i somras, men alldeles underbart att kunna koka en ny sats i dag, denna gråmulna snöblaskiga dag. Visserligen såg köksbänken ett tag ut som om den var med i Morden i Midsommer, men det gick att skrubba bort. Det mesta åtminstone.

Och vi tog oss en tur till Äldstes familj igen, svärmor fick bese bostaden, hon godkände den. Vilken tur s a s. Och dom har slitit på, inte riktigt så många kartonger kvar och lilla nästminsta hade fått ett eget bord i sitt rum och gardiner med ugglor på. Hon var väldigt nöjd.

Och Äldste hade varit på vårdcentralen och träffat en läkare som förstås både ägnat sig åt maken och åt svärmor, men det var förmodligen ett antal virus som hoppat strömhopp i hans liv. I ena vänrummet fick han syn på en akvarell av en ganska lokal konstnär – duktig – som råkar föreställa utsikten från köksfönstret där sonen är uppväxt. Jag minns att jag såg konstnären stå och ta en bild vid vår dåvarande soptunna och jag visste inte vem det var, men jag fattade sen när jag också en gång fick syn på tavlan. Jag tycker fortfarande att han kunde knackat på och sagt vad han gjorde. Jag hade knappast opponerat mig, men vi hyrde faktiskt marken han stod på.

än tänkt i morse gav vi oss iväg till Tvåan. Så nu har jag snygga ögonbryn, fast hon tyckte jag hade skött dom bra sen sist.
Och maken sov gott hela natten, så han har hängt med bra i dag. Han har inte så mycket reserver, så en dålig natt betyder en jobbig dag. I går kväll var han oerhört trött och hade glömt ta av sig skjortan innan han borstade tänderna. Och jag kan ju inte riktigt fatta hur det går till.
Och jag bestämde mig för att jag fortfarande tror på vår och sommar, så jag köpte ett rött linne på HM. Och ansiktskräm med solskyddsfaktor 25. Så nu är jag beredd. Visserligen är det totalt jämngrått ute, men det kan hända när som helst att solen bryter igenom.

Hejsan, hejsan. Sonen och jag har ägnat oss åt funktioner, x och y. Om man har 12 m trädgårdsstängsel och vill göra ett så stort land som möjligt, hur ser då grafen ut och varför. Jag är jätteentusiastisk, han något mindre. Och jag försöker få honom att förstå hur väldigt mycket lättare hela livet blir om man kan kvadraterna automatiskt och inte behöver fundera. Att inte tala om kvadratrötter, som han verkar vara ganska obekant med än så länge.
Och jag tänker osökt på min konfirmationslärare, när en gosse som ville bli präst tyckte det var helt onödigt att präster skulle läsa grekiska (nu råkar Nya Testamentet vara skrivit på grekiska, så det kunde väl vara händigt) – men kf-läraren sa bara stillsamt – ‘du skulle allt läsa lite grekiska Leif, dä ä så rolit siddu’ på klingande dalmål.