att han hört att Gunde Svan kan duscha på 23 sekunder. Skulle inte förvåna mig. Och jag hoppas att Försäkringskassan inte vet det, för då är man förmodligen beredd att sänka mallen för duschtid som man beviljar funktionshindrade. Jag förstår att man har regler och riktlinjer att gå efter, men jag förstår verkligen inte hur det ser ut i huvudet på dom som antar regler och riktlinjer. Någon gång borde någon tänka tanken – ‘men är det här rimligt?’. Jag tänker det eftersom det antas ta tio minuter att duscha maken, och det går bara inte. Och han är ändå samarbetsvillig.

Och sen ska jag sätta mig och fundera vidare på matlista för kommande vecka. Jag vill ju att Yngste ska få god och omväxlande mat, det vill jag förstås att maken och jag också ska få, men en period här nu har jag varit för okoncentrerad för att få ihop en ordentlig lista. Då går det på inspiration, och den är inte lättfunnen i alla lägen. Jag funderar på om vi skulle äta lutfisk på fredag. Notera, jag har aldrig tillagat lutfisk. Jag tyckte det var äckligt som barn, fast på den tiden köptes den torkade fisken och las i blöt i ett stort träkärl för att sen fiskas (ha!) upp och kokas försiktigt med nån sorts konstig insats i kastrullen, och sen serveras med vit sås, smält smör, salt och kryddpeppar. Såsen och kryddpeppar var gott, men varken maken och jag gillade lutfisk var vi överens om, den där första julen, så det har aldrig blivit sen heller. Men kanske nu?

flyttar. Det är åtminstone min kvalificerade gissning. Grannen på ena sidan, hon som ständigt grillar och tänder grillen med en spann tändvätska varje gång – och som en och annan gång spelat musik jähättehögt – kom uppför trappan borta hos sig och sa till den medföljande mannen – ‘ja, mattan kan vi kasta och bordet har ju stått ute, så det slänger vi också, det stora skåpet där kanske dom vill behålla’ – och det tycker jag tyder på ganska tydliga flyttplaner. Jag hade föredragit om det varit grannen på andra sidan, för den lägenheten är jag lite intresserad av.

Fast jag kan ju hoppas att nästa granne här har en elektrisk grilltändare iaf. Sen vi flyttade hit har det hunnit bo fyra andra hyresgäster utom grillmästarna i den lägenheten. Och det har varit väldigt olika ljudnivå, kan man säga. Familjen med två pojkar, där mannen talade vacker göteborgska, var mina favoriter.

att vara i sängen före tolv. Det kan fortfarande gå. Den vidare tanken är att cykla (?) och handla tidigt i morgon, så mobilen får väcka mig.

Sen samlade jag ihop alla hjärncellerna i princip och skrev en matlista fram t o m tisdag. Inte så imponerande, men bättre än ingen lista alls. Och så hoppas jag, verkligen hoppas, att handläggaren på kommunen ska ringa i morgon och säga att det blir avlastning veckan efter, men det känns väldigt osäkert förstås.

I morgon blir det lax med kokosmjölk, vitlök och ingefära. Ris till. På torsdag kör jag ärtsoppa, det är ändå så kallt ute, annars brukar jag inte servera ärtsoppa så här års.

Men jag kommer inte att gå många steg från mobilen i morgon.

Yngste fick ju en bok med Hummingbird-recept av Tvåan häromsistens. Han hade en annan i sina lådor visade det sig, han greps av längtan efter pecanpaj under kvällen och letade reda på recept i sin bok (som han lyckades hitta) och kom nyss in och sade att han kunde baka i morgon om jag bara handlar pecannötter. Famous first times. Om man säger så. Jag har aldrig ätit pecanpaj, så det kan bli intressant, jag brukar inte banga inför nya kakexcesser. Bilderna är så betagande vackra.

Fast det är lite av ett i-landsproblem här, jag hade ev tänkt låta bli att ställa klockan i morgon bitti, men i så fall kommer jag inte iväg till affären förrän efter tio, när maken är klar. Och då är dels affären fylld av folk och dels blir det lite jäktigt med alla pajerna och maten och alltihop. Det drar ihop sig till mobilväckning.

– det låter nästan värre än förra gången, fast å andra sidan kollade jag nyss och bara fyra hushåll var då utan ström i vår kommun och inte makens åldrige morbror. Fast det kan ju ändra sig snabbt. Men jag sitter på tredje våningen, noga räknat fjärde för jag sitter på vår övervåning ju, i vårt stabila tegelhus och känner mig som bror duktig ungefär, han som byggde sig ett stabilt tegelhus som vargen inte kunde blåsa omkull. Det framgick väl aldrig om vargen hette Sven, men det är fullt möjligt. Och all snön som virvlar runt. Jag undrar lite stilla om det händer att riksfärdtjänst ställer in. En intressant fråga. Men jag utgår från att dom kan göra sin bedömning.

F ö kände jag mig väldigt gammal när jag såg en liten film från Norge om nån som nästan blivit rammad av en svängande långtradare i stormen. Mitt första fokus hade inte varit och filma med mobilen då, så gammal är jag, även om det förstås var en höjdare att kunna lägga upp dramatiken på fb.

Om vi nu kommer i väg är det säkert en bra idé att gå och lägga sig nu, fast jag brukar ha – eller brukade åtminstone, numer vet jag inte riktigt – gåvan att både kunna läsa och sova i bilen. Förutsatt att nån annan kör då.

kanske. Svärmor ringde precis när vi skulle börja äta och då var hon väldigt intensiv, det var inte bra, så mycket fattade jag, men jag sa att när vi ätit klart kommer jag bort.  Så vi åt och jag trängde mig igenom festivalen till coop och köpte blåbärsproviva och nån bakteriefil och sen bort till svärmor. Hon traskade runt i morgonrock men såg relativt pigg ut. Hon hade fått lite panik när hon hade tagit första antibiotikatabletten, jag tror faktiskt inte det var så mycket tabletten som stress, sorg och uppgivenhet som slog till. Men hur som, så tar hon inte fler nu och så får vi se hur det går i helgen. Om hon ska ha ny antibiotika så skulle vi behöva åka fem mil enkel resa och sitta och vänta, som bekant, och jag är inte säker på att den minst femtimmarsturen skulle göra henne bättre. Och så har jag ju maken också.  Men vi avvaktar.

Och själv medgav hon att hon hade blivit så rädd när telefonen inte fungerat i går och tänkt – ja, dör man så dör man förstås – och det var väl inte så lugnande det heller. Nu sa jag till henne att vi ringer i kväll och om vi inte kommer i kontakt så går jag bort till henne vid halv åtta, och det var hon nöjd med.

Egentligen skulle jag bakat limpor i eftermiddag, men med allt det här så köpte jag bröd åt oss samtidigt som jag köpte svärmors proviva.

Det är klart att jag somnade till på eftermiddagen också. En liten kort stund. Men det blev limpor och jag har manglat handdukar. Och jag går mentalt igenom packningen och kollar väderrapporten för veckan som kommer, den ändrar sig hela tiden, så antagligen kan jag bara strunta i den, helt enkelt ta med kläder så jag inte fryser ihjäl utifall att. Och numer är det ju bara maken och jag. För länge sen skulle det ju packas för en vecka för dom tre äldre barnen, som brukade vara hos sin mormor och morfar. För inte riktigt så länge sen var det packning för Yngste som skulle pulas ner och en extramadrass till honom . Den gången vi fick punktering på E4:an söder om Jönköping på hemvägen och fick plocka ut alltihop för att få tag på reservdäcket var det lite knöligt.

Och jag ser fram emot veckan. Jag gör det med viss återhållsamhet, jag är helt beredd att smälta in i väggen när så behövs. Osynlighetsmanteln. Och det är fortfarande besynnerligt, men livet är inte förutsägbart. Och jag samlar den värme som finns.

– eller så. Och i det tidiga solskenet, som nu har övergått i strilande regn, var jag ute och gick. Och en snabb blick bort mot torget visade att det var fullt med män i neonfärgade västar som grävde och pysslade med stenar och trafikljus. Inte klart än, men närmare än nånsin.

Efter frukost och dusch av maken, där han med ett lätt fniss kommenterade att det varit väldigt förbryllande för damerna att han har en kort ordinär socka och en knästrumpa. Knästrumpan på vänster ben eftersom han har en fotortos i glasfiber, som räcker nästan upp till knät. Den har visserligen vaddering, men det är lite bekvämare med knästrumpa då. Och den tvättas – åtminstone här hemma – varje dag. Bara det, liksom. Men sen gick jag till blomsteraffären, jag hade blivit påmind i går att en bekant fyller många år på söndag. Vi ska inte på det öppna huset, men en blomma var väl bra. Fast lite stressigt blir det när man tänker på att det ska stå nånting på kortet också. Någon som var en mycket nära vän i tio år – trodde maken – och som sen vände på en femöring och sa och gjorde dom mest förfärliga saker. Sen hände nåt annat och maken kom till heders igen, fast från vårt håll med mycket stark medvetenhet om att det gäller att hålla avståndet. En del sociala situationer kan man inte helt bryta, livet är inte så enkelt, men man kan förhålla sig med viss reservation. Så blev det här, tyvärr. Och det har varit väldigt viktigt att vara fysiskt stark där, och så är det inte längre. Inte alls. Så alternativen – ‘med tack för lång vänskap’ och ‘många goda dagar önskar vi’ försvann liksom ut genom fönstret.

Och biståndshandläggaren hann ringa när jag trampade runt i friska luften. Och sa till maken att OM vi ville ha någon mer gång, så fick vi väl höra av oss. Jag ringde omedelbart när jag kom tillbaka och förklarade att jag nog trodde att jag uttryckt ganska klara önskemål om en kontinuerlig fortsättning. Jo då, det skulle nog gå. Och så undrade hon om jag kände mig utvilad nu. Och jag sa, lite trött, att det hade varit en natt, första gången, många saker vi båda varit oroliga för, många detaljer som skulle tänkas på och ordnas och att ett dygn inte är så lång tid att landa i. Men att jag hoppades att det skulle bli mer avkopplande framöver. Visst förstår jag att jag är besvärlig, som försöker få henne att tänka utanför lilla lådan, för jag fattar att jag  skulle sagt – ‘oh ja, jag är såååå tacksam, det var så fint, nu är allt bra’. Eller???

att göra något annorlunda i dag, att lägga undan funderingarna en stund, att prata om annat. Och maken och jag gillar ju i princip att åka bil tillsammans, i sht en dag som idag, strålande sol, lönnarnas otroliga färger, en sorts vila i landskapet. Och i en rondell vi passerar har man planterat nån sorts träd/buskar som får alldeles klarröda blad, mycket effektfullt.

Jag hoppas att natten som kommer blir lugn, oron finns alltid under ytan, maken känner sig lite inflammerad i halsen och hans infektionskänslighet var ju alldeles nyss riktigt dålig. Jag kan bara hoppas. Liksom jag hoppas att telefonen inte ringer 01.28 i natt också. Efter två signaler var jag uppe och då hade den som ringde lagt på luren, ett icke-svenskt nummer visade det sig. Men så dags på dygnet går katastrofkänslan lätt i topp.

– på mig själv, to be continued, skulle jag tro.

Jag vet att jag skrivit om det här förut – mina sprickor i mungiporna. Man kan förstås ha många teorier om just det, jag kan förstå hur tankarna kan gå, men nu struntar vi i det och konstaterar fakta hittills. Alltså – apotekspersonalen rådde mig att använda nån liten dyr salva och det gjorde jag tappert i ett halvår, ingen effekt alls.
Sen googlade jag på sprickor i mungiporna och när jag rensat bort det värsta – jag menar, jag fattar ju att det inte är så troligt att jag skulle ha hjärntumör just på det, så kom jag fram till att det kunde vara mildare järnbrist. Så jag gick igen till apoteket och köpte en ask piller och efter ett par dagar hade jag inga sprickor längre. Så sen har jag köpt och svalt ett antal tabletter, inga sprickor. Veckan innan vi åkte till Äldsta tog pillren slut och jag tänkte att – äh, jag fixar väl det här – och mycket riktigt, nu sitter jag här med sprickor i mungiporna igen. Inte världens mest besvärliga åkomma, nej då, men lite obekvämt. Så nu har jag köpt piller igen.
Och massösen påstod att lakrits innehåller järn, så jag köpte icas söta mjuka lakrits i form av tåg. Jag har inte berättat det för maken, han skulle väl äta bara för att bitarna ser ut som tåg – och det här är allvarliga medicinska syften.

Jag återkommer. Och jag offrar mig för vetenskapen.

Och förresten – att offra sig för vetenskapen – jag spottade ju i ett provrör i en studie om malignt melanom, och det var ett mycket vetenskapligt och komplicerat spottande och inte precis i går heller. Men förra veckan fick jag besked från undersökningsledningen att mitt provrörskuvert gått sönder, så om jag ville spotta igen och skicka in? Jag ska. Sen. Men jag tror att dom bedriver nåt skumt experiment med just min saliv. Jag tror inte alls att kuvertet gick sönder.