Dom där rabatterna

man får på maxi med månadsbeskedet – nog är det lite (eller mycket) skrämmande att dom plockar ut saker man brukar köpa och rabatterar dom? Fast så mycket engelsk lakritskonfekt har jag nu inte köpt att jag förtjänade rabatt på just det. Fast jag köpte en liten påse, så det fungerar tydligen. Men eftersom jag just nu har en våldsamt stark karaktär så har jag inte öppnat den. Jag har tänkt att det eventuellt ska vänta till jag har en ny (lägre) tiotalssiffra på vågen. Då kan jag få vänta. Men om det dröjer för länge blir jag väl så deprimerad att jag öppnar påsen ändå. Jag känner mig, har jag öppnat påsen så är det kört. Snabbt.

Sen undrar jag förstås, lite självplågaraktigt så där, vad det kommer sig att jag plötsligt fått en läsare i Uppsala som plöjer igenom hela maj-juni 2011. Så roligt var det inte, så vitt jag minns. Och nån stackare i Ockelbo som också plågar sig igenom textmassor. Sånt kan man fundera över.

Och morgondagen bär sin egen plåga. Det är jag tacksam för.

 

Det finns hopp om framtiden

– det finns hopp om evigheten, sa prästen i dag. Jag hoppas dom andra nickade. Jag gjorde inte det, vi är alla olika. Jag har hopp om evigheten, det har jag, där tiden tar slut och allting är alldeles annorlunda än mina ord kan spegla, så mycket tror och vet och förstår jag.

Men framtiden? Jag ser mig runt omkring och jag hoppas det allra bästa för min älskade familj, för dom mycket avhållna osläktade som står mitt hjärta nära. Mycket gott kan vila i deras – er – framtid. Men vilket hopp jag rimligen skulle kunna ha om min framtid, just min, det förstår jag inte alls. Så mycket ork och kraft, som nästan inte finns, går åt till att överleva varenda dag. Sorgen, den gnagande oron, otillräckligheten, otåligheten – allt det där som är min vardag.

Många har gjort erfarenheten att det första året efter ett nära dödsfall, förälder, barn, äkta hälft, är mycket svårt. Man ska ta sig igenom allt utan den älskade, utan att kunna säga – ‘ser du? ska vi? tycker du?’ om det vanliga, vardag eller helg. Men man vet att så är det, någonting är slut. Punkten är satt.
Någon sa till mig – och jag förringar inte alls med det den sorg som är just slutet på och i en relation – men någon sa – ‘din sorg över det du förlorat pågår hela tiden, länge nu, det är inte underligt att du är trött’.  Så framtiden – oavsett om 2013 är nån sorts framtid, inte vet jag vad jag ska tänka om den.

Och jag tänker också att kanske ser någon ner på mig för min brist. Var så god då. Jag tänker på henne som skrev till mig – ‘där ser man att du är inte alls så from som du låtsas’, eller hon som sa – ‘du ska passa dig’, eller hon som skrek – ‘du vet inte vad det är att ha en sjuk man’ eller rentav han som skrev – ‘Lilja är död’ och hon som duckade för det. Men jag lever inte andras bilder av mig, jag är trött och trofast. Också i den där framtiden.

 

Vad, vem och var?

Ett av mina tjatiga inlägg. Men jag undrar fortfarande.

Vad man skriver. Och vad man läser. Jag skriver mitt liv, en del av det i a f. Och det jag läser hos andra, ja det är olika, det. En rikedom för mig att få del av andras liv och tankar, andra som har det alldeles annorlunda, eller ibland förvånande lika. Igenkänningsfaktorn kan finnas på oväntade ställen. Det är berikande. Och många gånger blir jag så tacksam över andras generositet, både i den stora glädjen och den stora sorgen, och den alldeles vanliga vardagen. Ord som kan skimra.

Vem som läser. Inte vet jag. På det stora hela. Jag minns knappt hur det började, jo det gör jag förstås, jag började läsa Hosannas gamla blogg, och så småningom kommentera och till slut tyckte hon att jag kunde väl skriva själv då, för allt i världen, och jag tänkte mig väl att ungefär trettio personer kunde kanske bli intresserade hos mig. Riktigt hur dom skulle hitta mig funderade jag kanske inte så väldigt över. Och alla som klickat på ‘brun skalbagge’ (mycket vanligt) genom åren, har kanske väntat sig något helt annat och dragit vidare. Förmodligen. Sen, för bortåt 1½ år sen, råkade jag ut för lite trassel, kan man säga. Några bekanta irl läste och förfasade sig. Jag fick vredgade telefonsamtal. Förvånad och ledsen blev jag. Det krävdes att jag skulle radera mina löjliga skriverier omedelbart. Så småningom skaffade jag ett tilläggsbesöksprogram, som är lite grovmaskigt, men nån sorts uppfattning om läsare fick jag. Och ibland glappar det lite, på en ort där en mycket älskad vän och läsare bor, kan det plötsligt dyka upp en till adress med många lästräffar och eftersom det just därifrån startades ett ‘drev’ mot mig – jag gissar att du känner igen ordet om du råkar vara i närheten nu, det förekommer ju i dina kretsar – så mår jag illa en kort stund, men jag har faktiskt bestämt mig. Visa vad som är osanning i det jag skriver – annars – skaffa en annan hobby än att trakassera mig.
Och fortfarande är min uppfattning den, att den som vet vilket namn som står på min och makens dörr, kan gott höra av sig på något sätt. Delar du vårt liv kan du åtminstone vara så pass öppen mot mig. Jag begär inget i gengäld, inget praktiskt ansvar för mitt liv – oh nej – men en glimt av samförstånd skulle sitta fint. Man kan använda signatur och sin egen mailadress, som bara jag ser, eller lyfta luren. Jag svarar gärna. Närhet står jag för, men jag behöver inte kladdas på.
Och jag påminner mig en anekdot om påven Johannes XXIII – någon funktionär sa till honom att han kanske kunde vara synlig för turister, om han gick i Vatikanträdgården, och han svarade, lite trött, att han försökte alltid att tänka på att Gud alltid såg honom, så en eller annan turist gjorde varken till eller från.

Så – välkommen!

 

Det blev inte bättre

På kvällen kom Yngste hem, skjutsad av Äldste & sonhustrun, som bröderna hämtat vid tåget en bit bort. Och Äldste & sonhustrun fick med sig en av mina helglimpor, raringarna. Och när dom åkt sa maken till Yngste – ‘och hur var det i L-e?’ – där Äldste bor i veckorna. Ja, hur skulle han veta det – bröderna åkte ju ut till det älskade Torpet, där Äldste & sonhustrun tillbringar nästan alla helger, och där makens morfars syskon bodde i hans barndom. Och det var helt klart i går kväll, men i dag hade maken ingen aning om det. ‘Jag blir rädd för mig själv’, som han sa. Och vad ska jag säga?
När livet snurrar till. Och nu tittar han på ett program om konst, och är helt nöjd med det. Och jag känner mig som om hjärtat dras genom en centrifug.
I morgon kanske allt är bra.

 

Kall vårpromenad

Men vår kändes det som. Jag hade med mössa och den behövdes. Men solen skiner, vi har ätit pasta amatriciana, ett glas rödvin, kaffe och semla. Semla! Årets första.
Och denna dag, alla år lite skuggad av sorgen, denna underliga dag. När jag blev äldst, jag hade inte längre någon att fråga om saker jag inte visste, ingen att tala i timmar med vid middagsbordet. Mamma levde flera år till, men ensamheten fanns där ändå. Pappa och jag. Det är klart att jag är tacksam att vi hade en nära relation, allt det jag minns trots allt. Det hade varit väl om vi fått några år till, men när är det tillräckligt många år? Aldrig att jag hade tyckt det. Fast det är lätt att säga nu, min far var i princip frisk när han dog – han var inte sjuk en vecka – om man lever med sjukdom och plåga länge är livet en annan historia. En alldeles annan historia.

 

Att sova – sova

Alla vill väl ha bra sömn. Förr brukade jag lägga mig rätt tidigt och vaknade också rätt tidigt. Sen maken blev sjuk la jag om dygnsrytmen, lägger mig sent och tar gärna sovmorgon. Jag somnar nästan alltid snabbt och bra och sover sen fem timmar eller så, sen blir det knepigt. Drömmar stör mig (makens snarkande är inte så farligt, jag har hunnit vänja mig) – men det kaotiska liv som drömmarna skapar gör det svårt att somna om. Nu har jag kommit ihåg att gå till apoteket och hämtat ut en sorts piller som ska bidra till bättre nattsömn. Tro det.

 

Sån tur jag har

Jag kände att jag skulle ringa Äldsta väninnan, hon ska ju åka långt bort på måndag och ja, lite prat så där. Men hon var ute på nån kulturell begivenhet, så jag har pratat en timme med hennes man. Vi har också känt varann länge, jag var hans vän innan han och Ä V började vara tillsammans. Jag minns hans föräldrar, underbara människor, och nu har vi ju barnbarn ihop. Det är nästan som att prata med min pappa, död sen många år, blandningen av omsorg, intellektuellt utbyte, våldsamma skämt – ja livet helt enkelt. Och han lever på övertid, läkarna lovade två år för tre år sen. Att få ha en sån vän, det är fantastiskt. Jag glömmer aldrig att han en gång gav mig en av de finaste komplimangerna i livet.
Och när våra barn gifte sig drack han kanske något för mycket rödvin – händer aldrig annars -, Äldsta väninnan var lite upprörd minns jag, men det var honom väl unt. Så jag är tacksam för min fredagskväll.

 

Att förändra sig

Är det möjligt att förändra sig? Nu menar jag inte gå ner i vikt, färga håret, sluta röka eller så. Svårt nog i o f s. Men de senaste dagarna har det varit mycket P O Enqvist och hans memoarbok, och inte minst om hans alkoholism och vägen därifrån. I SvD i går var det en lång intervju. Det som griper mig mest i hans motstånd mot att ta till sig minnesotamodellen, som verkligen är väldigt framgångsrik för många, helt klart – men inte för honom. 
‘Cigaretten viftar över köksbordet, drar en båge tillbaka till barndomens bönehus och krav på frälsning; allt detta som han värjde sig mot. Redan från början.

– Det handlar om samma sak. Att man ska överge sig. Jag ville inte överge mig.

– Eller säg så här: Jag trodde jag var förlorad men upptäckte när man försökte göra om mig att det längst inne fanns det som var jag själv.’

Det här känner jag igen från min annorlunda situation. Att bli omgjord, hur mycket av mig själv måste jag lämna för att få ett drägligare liv för både mig och maken? Hur mycket vill jag? Finns det något som är jag som är tillräckligt värdefullt att stå upp för? Hur vet man det när tröttheten ligger som ett töcken över livet? Att släppa taget. En gång talade jag med någon som stod mig nära och sa ungefär ‘men varför i all världen visar du mig denna omsorg och kärlek, du som har så många fantastiska människor somkring dig hela tiden, strålande personer som påminner om vackra fjärilar med färger och lätthet och skönhet – jag är mest en brun skalbagge’. Mycket senare läste jag anekdoten  – vilka älskar Gud mest? – Bruna skalbaggar, annars hade Han inte gjort så många. Att orka min tid ut, till min avlösning kommer, som Job skrev.

 

Varför skriver jag?

I veckan träffade jag någon som sa till mig ‘du borde skriva en bok om dina erfarenheter av vården och att vara anhörig, eller åtminstone föreläsa för vårdpersonal’ – det är för mig väldigt långt borta. Här skriver jag fritt och blandat, fullt medveten att mycket handlar om maken och vår gemensamma konstiga vardag. Det gör jag dels för att jag får ett bättre perspektiv när jag bearbetar för skrivande, jag får fantastisk respons och jag hoppas också att jag ger någon, någon gång, en aha-upplevelse vad olika handikapp kan innebära. Men samtidigt är det just möjligheten att blanda högt och lågt, som är viktig i den här formen. Om jag bara skulle skriva om det mest problematiska skulle det bli väldigt tungt både för mig och för den eventuelle läsaren. Jag har en bekant, som jag känt i många år – första gången vi träffades hade hon något åt tidigare gått igenom en smärtsam skilsmässa, hennes man hade träffat en 25 år yngre kvinna, som ‘förstod honom mycket bättre’. Jättesvårt. Men jag har nu träffat henne många år, och hon är fortfarande uppfylld av detta och tar alltid upp det, inte bara med mig, jag hör ofta att hon står och pratar med andra om hur svårt det var.  Och det är, tro mig, väldigt många år sen nu. Hon ältar detta. Man behöver älta, visst, men man kan inte ha ältandet som identitet. Livet är rikare än så, det tror jag fast och visst. Det är svårt att gå vidare med smärtan molande, men samtidigt på väg framåt på en otrampad väg. Peter Nilsson skrev i någon av sina böcker om hur man kan känna en gammal, vältrampad stig under fötterna, när man går. Där många har gått är jorden tilltrampad, så fötterna känner riktningen även om man just nu är ensam på stigen. Att gå en gammal pilgrimsväg man inte ser för ögonen.
För mig är skrivandet en hjälp där. Peter Barlach som jag nyss börjat läsa, har ett stycke om det här. Han har förstås en annan situation, eftersom han är professionell skribent, men så vitt jag förstår tar han i sin blogg upp saker som helt enkelt är i bloggformat, hans eget. Att inte känna press att skriva utan att göra det obesvärat, tror jag är viktigt. Det betyder självklart inte att allt blir lika bra, men så får det vara då. 
När Hosanna sparkade igång mig var jag förtjust i snabbheten i skrivandet, responsen, möjligheten att komma nära andra man annars knappast skulle mött – både av geografiska och sociala skäl, formuleringsglädjen – det var viktiga faktorer. Men uppriktigt, någon Blondinbella skulle jag aldrig bli, det var ju klart. Och jag tänker i bilder, men jag kan inte illustrera mina tankar med skoj foton eller belysande andra bilder. Jag sitter här med mina texter, som ibland kan tangera min tjatande frånskilda bekant i omväxlande ämnesval, och detta visste jag från början. Så jag tänkte – kanske vill max 30 personer om dan ta del av detta slags kaos, det blir stort. Jag är förbryllad nu över att det blivit så annorlunda, men jag säger som han Barlach, jag fortsätter nog tills jag dör.