Jag lärde mig något nytt

i dag, tack för det. En större tänkare än jag (jag har tyvärr redan glömt vem, men ändå) har räknat ut att nu är vi snart ute ur hundradagarstunneln, dvs dom femtio dagarna före och dom femtio dagarna efter midvintersolståndet är nästan avklarade. På onsdag så. Det känns som en tröst för den som inte älskar mörker, i sht inte i kombination med kyla. Jag vet för all del att just där jag bor, så kan det hända (har hänt flera gånger) att det är lika varmt på julafton som på midsommarafton, men ljuset, ljuset.

Och i morgon äter vi förstås semlor, den mindre varianten tror jag. Och siciliansk soppa med vita bönor och tomat och spenat. Innan semlan.

Och i dag när jag skulle ta fram symaskinen, så flyttade jag på en liten kartong solrosfrön. Bakom den fanns det nån sorts lik av såna där små otrevliga tusenfotsliknande varelser, som ibland dyker upp i samband med mjölprodukter. Jag tittade runt mjölpåsarna, men där såg det rent ut, så jag slängde solrosfröna utan att titta närmare där. Usch.

Och jag sitter ju alltid med flaxande öron, för att hålla koll på makens rutiner. Och jag hörde att han gick in i badrummet och sen hör jag att han startar med trappan, två timmar innan han ska vila. Då hade han tänkt fel – ‘jag har varit på toa och brukar vila mig’, och då är det ett komplicerat projekt, rent praktiskt, för honom att baklänges ta sig ner det enda steget han hunnit upp i trappan. Men det gick.

 

Vi åt ärtsoppa

– soldatens, fast med extra timjan i. Och det fanns västerbottenost till knäckemackan till, jag har nån sorts minne av att det ska vara nyttigt med ost till baljväxter. Det är väl bra, men det är rentav ännu bättre att det är gott. Jag tittar ju varje dag på engelska stackars människor, som står och lagar mat, som proffs ska äta. Och det händer att jag tänker på att jag också äter stup i ett, men proffs blir jag aldrig på just det. Men jag kan avgöra vad jag själv tycker är gott, jag kan rentav se det av att läsa recept – det där kommer att bli gott. Och maken är rätt tålig. Han blir inte så väldigt lycklig av för mycket squash, men det kan jag förstå, även om jag äter det själv.

Och nu börjar det bli tydligt att det är svårare att fokusera på långt håll om jag suttit och läst och skrivit länge. Kanske dags för nya glasögon? Fast den här gången kommer jag inte att gå till närmaste optikern, dels blev det väldigt dyrt förra gången och när det ramlade en sån där liten plastplupp från biten över näsan ett halvår senare och han tog 75 (?) spänn för den dessutom, och dels hade han ett mycket begränsat utbud oinfattade glasögon, så dom jag har nu har egenheten att kanten hamnar precis så att det är svårt att se att tända cigarillen, och den undre kanten reflekterar dessutom solen på ett väldigt obehagligt sätt, om nu solen råkar skina. En annan dag. En annan lösning är förstås att läsa och skriva mindre.

 

Någon i närheten

skrev på fb om det förfärliga åskvädret, det värsta på länge där, tydligen. Jag vaknade till av en smäll och somnade raskt om igen. Och det var i övrigt en sovande natt, maken hade inte hört nån åska alls.

I går när vi skulle åka i väg fick vi inte upp hissen hit trots att både maken och jag tryckte på knappen, så jag gick ner en våning för att kolla om någon lämnat hissdörren öppen, men nej då, och på markplanet stod den, så jag klev in och tryckte upp den, och vi åkte ner i all enkelhet. Sen när vi kom hem fanns det en handskriven lapp i hissen där det stod att det inte gick att trycka upp den från tredje våningen, men att den skulle lagas i dag. Och när jag kom ner till köket i morse såg jag att det stod en bil det stod ‘hiss’ på med stora bokstäver, så jag hoppas det fungerar nu. Med stor ansträngning skulle maken klara trapporna, men hissen är väldigt bra för oss, så jag hoppas den kommer att må bra nu.

 

Sonen skriver

snabbt på datorn inne i sitt rum på andra sidan hallen. Det är mycket på gång nu. Och jag känner mig lite stressad å hans vägnar, men det gör han förstås bäst själv. Jag tror f ö att den den stunden med tung sömn i eftermiddags hjälpte upp mig lite, det var lite sömnbristvarning.

Och så pratade jag lite i telefon, det piggade också upp. Fast jag skulle vilja ha lite godis nu, helt irrationellt, för det behövs verkligen inte alls. Senaste tiden har inneburit alldeles för mycket ätande av både det ena och det andra, jag fick t ex häromdan lite choklad, som jag inte ens tyckte om, men jag åt upp den ändå. Men jag skärper till mig snart.

Sen har tvättmaskinen här börjat låta väldigt mycket när det drar ihop sig till centrifugering, så jag tittade på benen eller fötterna, eller vad man säger, och då ser det absolut ut som om själva skruven bara gått rakt av, så det är helt enkelt tre ben på tvättmaskinen – tacka för att den skakar. Jag får väl ringa stackars hyresvärden i morgon.

 

Syrenernas bladknoppar

är alldeles ljusgröna här också. Dom var det när jag stod bredvid den vita väggen på innergården för en vecka sen, fast då var det alldeles vårvarmt och luktade gödsel överallt. Och jag tittade på dom vita järnmöblerna på kondisets uteservering, dom som en man stod och tvättade med en högtrycksspruta dagen innan, en känsla av kommande sommar. Nu är sommaren inte riktigt så nära, åtminstone som det känns, men man ska aldrig ge upp. Åtminstone är det sannolikt att sommaren kommer, hur den nu blir. Och här har dagen varit grå och våt och ganska kall.

Och jag letade upp kvittot på den högra bakfjädern, den som jag bytte i juni förra året. Det förefaller sannolikt att den här kommer att kosta ungefär lika mycket, minst.

Och förut i dag när jag stod ute såg jag plötligt en man komma ut mellan husen som ligger på andra sidan parkeringen. Han höll en typisk soppåse i handen och passerade gatan och parkeringen och fortsatte in på vår gård och försvann bakom husets knut och jag hörde ett ljud som lät som när man öppnar nån av våra soplådor. Inte så underligt då att våra soplådor blir så fyllda. Jag undrar vart jag ska gå med mina sopor för att det ska gå jämnt ut. Så fast vår skräppåse inte är alldeles fylld så bär jag ner den i morgon, så att jag har lite marginal innan det töms här måndag eller tisdag morgon.

 

En seg morgon

blev det, mest eftersom nattens drömmar jagade mig, en död råtta spelade en obehaglig roll. Men jag kom upp, solen skiner blekt och när jag kammat mig tog jag tag i dom svarta säckarna, bar ner dom från övervåningen, bort till hissen, upp till parkeringen och in i bilen. Med viss möda, vi har en liten bil. Som inte ville starta sen. Det har faktiskt aldrig hänt denna lilla rara bil. Och jag kände verkligen paniken slå till. Jag andades långsamt en stund och bad. Förstås. Och nästa försök lyckades.

Sen tänkte jag att jag behövde ju en burk ärtsoppa och kanske lite till, så jag stannade på maxi och sprang runt i fredagshysterin. Och det blev lite mer än ärtsoppa, jag hade en lista och nu behöver jag inte dit förrän torsdag em.

En tredjedel av oktober har redan fladdrat i väg.

 

Totalt grått

och möjligen lite blåst då och då. När jag stack ut näsan nyss så virvlade löven runt, vackert och färgsprakande antar jag att man kan säga, om man nu är på det humöret. Jag är mest tacksam att jag inte behöver ut alls i dag, jag har kanelbullar i frysen.

Och jag vet inte precis om jag börjat ett nytt liv, men jag har nu lyckats gurgla mig med fluor två gånger – jag planerar att på tandhygienistens inrådan göra det två ggr/vecka – och dessutom har jag skaffat mig D-vitamin för att kompensera solbrist. Jag blev stående en lång stund i butiken och försökte fundera vad som var skillnaden mellan D2 och D3, men till slut ryckte jag på axlarna och tog D3. Wild & crazy.

Och ena grannen hade rätt mycket musik på när jag så småningom somnade nån gång efter 00.45. Det är den grannen som jag hoppas ska flytta så att vi kan överta hans lägenhet i stället. Men han verkar trivas. Suck.

 

Alla dessa helger

har ju konstiga konsekvenser. För en stund sen skulle Yngste duscha och raka sig i nedre badrummet, vi hade en liten diskussion om vart hans rakgel kunde ha tagit vägen och den ömma modern tittade i badrumsskåpet och tjosan! – där stod den, och det var ju mycket märkligt för där hade han minsann inte ställt den. Nä nä, men inte jag iaf. Lätt fnissande sa han ändå att det här var kanske en av konsekvenserna att jag har uppfostrat honom, vi är lika övertygade om att vi har rätt båda två (fast jag vet ju att jag har det). Nå, plötsligt ropar han från nedre badrummet, då hade det plötsligt hörts ett knakande ljud och handfatet hade spruckit. Jag har så länge vi bott här sett en tunn spricka, som ett hårstrå ungefär, på högra kanten men nu har den gått vidare neråt både på insidan och utsidan.

Så i morgon ska jag försöka få tag på fastighetsägaren för konsultation, i troligaste fall skickar jag väl ett sms och ringer på tisdag.

 

Inget regn

i dag heller, så vitt jag kan se. Och har man nu en jättesnygg regnjacka så, men å andra sidan – vad var det jag sa?

Med ett besök i badrummet rätt tidigt så somnade både maken och jag om, jag vaknade först sen, men ändå rätt lång sömn, tackar. Och sen kom jag på att det skulle ju ringas om receptförnyelse i dag igen eftersom citodon inte kom med på förra vändan. Den behövs. Och alla dessa trycka siffror, jag gjorde fel en vända i stressen och hade plötsligt lagt på luren och fick börja om från början. Men hon ringde upp på tiden dom sagt och nu hoppas jag att det löser sig.

Lokaltidningen hade inte kommit heller, för säkerhets skull sprang jag ner till postfacket också och kollade, tidningen kommer i dörren alla dagar utom SvD på söndagar för den lägger det budet i postfacket, så jag tänkte att kanske hade vardagsbudet bestämt sig för att rationalisera, men nej. Så då skulle det ringas och anmälas utebliven tidning också, nya knapptryck, fyra ettor på raken innan den mekaniska rösten säger att man inte kan få en tidning i dag, men det ska räknas av på pågående prenumeration. Kanske det ja, inte kollar jag det.

 

Posten kom väl

som vanligt, antar jag, även om jag inte kom ihåg att titta i facket förrän efter nio. I kväll. Det känns lite irriterande att få lönebesked och samtidigt inte ha nåt betalkort. Alla dessa trassligheter som man ställer till alldeles på egen hand.
Men en del mysterier i livet löser sig, om man bara väntar. Någon som brukar parkera på gatan utanför uteplatsen svänger alltid snabbt in bilen i en lucka mot körriktningen. Märkligt. I sht som det ligger en körskola i huset bredvid. Men häromdan fick jag den naturliga förklaringen – hon är antingen fransyska eller italienska, bilskylten var lite odefinierad, men åt det hållet. Det känns skönt. Nu behöver jag inte fundera på om jag borde skriva en arg lapp, för det skulle ju inte tjäna nåt till.
Bra.