tillhörde säsongens bästa. Absolut. Och jag köpte toapapper, så nu har vi ett litet förråd, det är enklare att få till det när man har bilen än med cykeln.

Annars är ju ett av de stora glädjeämnena de två flickorna i dag. Lilla nästminsta som äter bullar med entusiasm och sen kör runt den röda trädockvagnen som min pappa gjorde åt Äldsta, hon bäddar dockan så fint. Och så blev hon så glad över böckerna. Lilla minsta tar sig nu krypande framåt mot attraktiva mål, nja ålande är kanske en bättre beskrivning, men ändå. Och regnet gjorde att hon fick en liten lock vid ena örat, så fint. Hon sitter stadigt i mitt knä och ser rätt nöjd ut.

Och texten i kvällens mässa var förstås om att det som i världen var svagt, det utvalde Gud. Tryggheten i att inte behöva lita till den egna präktigheten, att kunna släppa prestationsångesten, så tänkte jag.

i postfacket i dag. Jag ska skriva en liten bit om den någon annanstans, det händer att jag gör det. Den här heter ‘Gårdagens bröd’ av Enzo Bianchi. Och nej, det handlar inte om ett nytt fräscht sätt att baka det moderna surdegsbrödet. Det är en bok som handlar om Enzos barndom i norra Italien och vad som byggt upp hans liv. Jag kände inte till någonting om honom, men jag googlade förstås och gick in på hemsidan till klostret där han bor. Man kan komma som gäst dit, men priser anges inte, för man vill inte utestänga någon av ekonomiska skäl – man får lämna det man tror att man bör och kan i en låda där. Mycket tystnad finns det, men middagen äts alltid vid småbord, bröderna och systrarna sitter bland gästerna under långa måltider och pratar. Han skriver – ‘För mig är matbordet en favoritplats, där lär jag mig lyssna och där blir jag mänskligare’. Vackert. Och för mig var det lite märkligt att boken kom in här just när den mest ljuvliga minestronesoppa stod och doftade på spisen. Han säger också att laga mat är som att säga ‘jag tycker om dig’.

Gårdagens bröd – titeln – kommer från det italienska ordspråket il pane di ieri è buono domani – gårdagens bröd är gott även i morgon, och han beskriver hur man förr plockade ut de stora bröden ur ugnen, dom som kunde förvaras under lång tid och som inte var menade att ätas nybakade, och jag ser framför mig makens mormor som bakade stora kupade bröd i stenugn, bröd som hon höll mot magen med ena handen och skar alldeles jämna tunna skivor horisontellt av, på exakt samma sätt som jag sett kvinnor göra på filmer från polska landsbygden, säkert gjorde man precis så hemma hos Enzo också. Brödet för dagen som kommer hör ihop med gårdagens bröd. Jag läser vidare, för det handlar inte enbart om bröd utan om livet självt. Skapelsen och Skaparen.