fylldes av alla möjliga små sysslor. Tvätt förstås, limpdeg förstås, timrapporten till kommunen, ett alldeles vanligt litet brev, och så pannbiff med lök. Och nånstans på mitten ringde Äldste, som ägnat en rejäl stund åt att leta lämplig telefon till maken på nätet. Han hade hittat en i går på cdon, och skickade en länk. När jag klickade förklarade sidan att produkten inte fanns. Äldste började gräva igen och hittade då en alldeles liknande, men den kostade plötsligt drygt dubbelt så mycket som den inte längre befintliga. Så det kan slumpa sig. Men han hade noterat underleverantören, en dansk firma, och när man gick in där så fanns visst modellen till det mer facila priset fortfarande, så jag köpte den där. Danskarna lovade leverans på 3-5 dagar, men det tror jag knappt. Sonen och jag hade ungefär samma erfarenhet av danskars mer optimistiska tidsperspektiv. Men problemet kanske löser sig.

Sen ringde en man och undrade om det var Bengts TV:service. Nej. Jag råkar minnas att för ett par år sen ringde folk just om det, en siffra skiljer. Och nu ringde en man som ville komma till sin son i Piteå, nu får väl folk peta lite mer exakt på sina knappar ändå.

att det är nästan lite provocerande att se måndagen som en sovmorgon. Fast om man betänker hur mina söndagsmorgnar ser ut, så får det allt vara som det kan med måndagarna. Och jag hade frukosten klar tio minuter senare än vanligt, så det jag ser som sovmorgon är kanske lite begränsat ändå. Och nu – tjocka grå moln med en och annan solglimt emellan. Egentligen hade jag tänkt baka kakan-till-kaffet, aka vaniljrutor, i dag på förmiddagen, men man kan ju också ta fram en liten muffin och så göra rutorna på eftermiddagen.

Och i lördags klippte jag mig, en dm som vanligt. Det syns inte så mycket för andra, men för mig känns det fortfarande lite främmande när jag kammar mig.

Och i går spelade tjänstgörande kantor Höstvisa som slutstycke, så när vi kom hem plockade jag förstås reda på Birgitta Ulfssons version. Och här kommer en präktig generalisering – nog är man väldigt bra på vemod i östra grannlandet? Tänk finsk tango, det kommer vi inte i närheten av.

– sen efter maten, för jag orkar inte riktigt gå och köpa innan. Tror jag. Det räckte iaf till gröten och maken kan få den lilla skvätt som är kvar. Nu är han duschad och väldoftande igen. Det är en av nackdelarna med avlastningen, att han verkligen behöver hjälp i badrummet och att han inte får det.

Och jag hade färdig köttfärssås i frysen. Men det kan hända att jag tar mig samman och köper mjölk när jag kammat mig. Jag vill inte skrämma slag på andra kunder. Fast då skulle kanske kön bli kortare.

Och jag drömde i natt att jag höll på att flytta. Alla dessa lådor.

Sen ska jag rådgöra med Tvåan, jag köpte nog fel flaska med ansiktsjox. Och eftersom jag inte vet vilken katastrof som skulle kunna inträffa, om det nu är fel, så är det bäst att fråga experten.

till Skatteverket, plats 399 från början med 250 handläggare. Det fanns en tid i livet när jag på jobbet då och då skulle ringa Skatteverket och en gång när jag var precis framme, så blev jag bara nerkopplad, för dom hade gått hem för dagen. Då var jag inte glad. Men i dag tog det ca 19 minuter och sen fick jag tala med en mycket proffsig handläggare, det gällde förstås svärmors deklaration, blanketten kom förra veckan och jag visste inte hur den formella gången var. Inga problem, bara att knappa in koderna på telefon som vanligt. Enkelt med enbart en dödsbodelägare, maken.

Och jag tog mig samman och tittade på min egen blankett och på makens. Han ska tydligen få sju tusen i restskatt, men jag får tillbaka en större hög, så det går bra.

Och sen har jag förstås pratat med Tvåan, som var alldeles charmerad av Yngstes flickvän, jätterar tydligen. Lättad moder.

nu, därute. Och jag har bestämt mig för att gå i ide i dag. Vår vanligt förekommande måndagsgäst kommer inte i dag, så då räcker salladen till maken och mig, och jag behöver inte gå ut. Gästens fru har troligen snappat upp influensa nånstans, stackarn, så då behöver man lite omvårdnad.

Och det är vecka sex, lite oväntat på nåt sätt, men jag är glad för det. Jag ska läsa ut boken om stridande kvinnor, som har blivit liggande, och är det bara aningen bättre väder i morgon, så tar jag mig till biblioteket. Till och med på vår svalgång hade det blåst in lite snö när maken tog sin morgonpromenad.

Och maken tittade på baksidan av lokaltidningen och kommenterade kåseringsspalten att det var då en lättnad. Svärmor är djupt intresserad av en av de skrivande, och vill alltid ha makens synpunkter, men det var inte dagens skribent. Av lite olika skäl har svärmor just nu snöat in på diabetes, ett kusinbarnbarn till henne har fått diagnos och det är tillräckligt för att hon ska bekymra sig. Och maken nämnde för henne att han som ca sexåring hade blivit så skrämd, när en släkting gästat dom och tagit sin spruta på morgonen. Och reaktionen från hans ömma moder var – ‘men det kan du inte komma ihåg, han var aldrig hos oss’, och maken är mycket bestämd på sin minnesbild, så det kan sysselsätta en stund.

– snabbt gick det också. Sen svängde jag in på coop, som – som jag befarade efter tre missade samtal därifrån i helgen – inte kunde leverera min färska skinka på fredag. Med lätt panik lyckades jag hitta numret till jättekompetenta leverantören en bit bort, och miraklernas tid är inte förbi! Först var det upptaget, men sen talade jag med en kompetent ung man, som utlovade hjälp. Lättnad! Det hade förstås blivit Jul ändå, men jag är lite fäst vid den där skinkan efter många års saltande.

Men coop hade det vanliga sortimentet iaf, så det blir lunch med gode vännen, den vanliga måndagsglädjen. Fast nu är jag ju bortskämd med god mat. Årets kulinariska höjdpunkt, mer eller mindre, dom gröna bönorna till lördagens middag. Dom blir inte så hemma hos mig, även om jag gör en god marinerad sort.

Och självklart är det alltid så, att man inte veta hur framtiden ser ut. Jag är mycket medveten om det. Så om det någonsin mer blir en sån här helg, det vet jag verkligen inte. Jag stod utomhus och tittade på den vintriga vackra trädgården, tallstammarnas resning, korset och Jungfru Maria, sjöviken en bit bort. Tacksamhet. Och gemenskapen, att be tillsammans med dom andra, att bäras av andra, att själv bära sitt ansvar. Nya och gamla bekantskaper. Sannerligen – tacksamhet.

Sen var det en stor lättnad att själva resan gick så bra, visserligen blev det lite hektiskt när jag skulle tanka, många hade samma idé just där, och en omgång var avstängd av pumparna. Så jag orkade inte gå på toaletten där, som jag egentligen behövde, men tio mil senare stannade jag i lugnare miljö.

av koncentration under helgen gjorde förstås att jag lät mig sova ut – hjälpligt – i morse. I går fanns det andra aktiviteter, som krävde att jag klev upp, men i dag kunde jag låta frukosten bli lite senare. Och jag har inte riktigt läst ut den ena boken, som jag ändå tänker lämna tillbaka i dag, maken har läst den iofs så den var till nytta ändå. Om nu allting måste vara så nyttigt och präktigt hela tiden. Det är inte precis så att det skadar någon annan om jag inte läser ut hela boken.

I går såg jag lite grann om paret v Otter / Feldt igen och deras bok om hans alkoholism och hennes medberoende. Jo, han hade tagit tag i sitt missbruk, men eftersom hans styvfar varit alkoholist, men blivit nykter och sen bara tänkt på alkohol och till slut tagit livet av sig, så ville Kjell-Olof inte bli nykterist. Nä nä. Även om jag tycker resonemanget haltar här och där. Hur kan han rimligen veta att styvfadern ‘bara tänkte på alkohol’ som nykterist? Hur säker kan han vara på orsaken till självmordet? Men det betydde iaf att K-O numer ‘har kontroll’ över sitt drickande och bara dricker 19 glas vin i veckan. Även Malou tyckte att det var rätt mycket. Och han visste precis hur dags han kunde börja dricka dagens ranson. Det tyckte jag inte var så särskilt avslappnat.

Och dagens lunch blir kålpudding, som ligger och tinar i sin förpackning.

den lätta (?) telefonfobin och ringde igen till hyresvärden. Och efter lite knapptryckning fick jag tala med en levande människa, man har tydligen anställt någon på kontoret, ett fall framåt. Och det var en trevlig kvinna, hon skulle säga till vaktmästaren om vår köksfläkt och köksvasken. Jag rensar ju badrumsavlopp, men köket ger jag mig inte på.

Och sen frågade jag om grannlägenheten, dom har inte sagt upp den än, så hon visste inget. Däremot så sade hon att dom sagt upp den, men ångrat sig en gång innan, och det har jag inte hört förut. Nå ja, nu har jag mycket tydligt signalerat mitt intresse.

Och maken lyssnar på Pachelbel och är mycket lycklig med det, alternativet var Dr Phil och då får jag väl säga att Pachelbel är bättre.

känns det som. Vi sov länge, jag drömde att jag var i Österrike, och det har jag aldrig varit, så hur jag kunde veta det är en öppen fråga.

Sen har jag fyllt i den kommunala timrapporten och lämnat in. Jag passade på att cykla bort och köpa nya ljusa byxor till maken, ljusgrå blev det den här gången. Den mycket långe säljaren plockar alltid fram rätt storlek. Sen berättade han att han far ska begravas på onsdag. Fadern jobbade från början som skolvaktmästare, men öppnade herrklädesaffär sen och där har han och sonen gått bredvid varandra de senaste 35 åren, en stor saknad förstås. Men han var drygt åttiofem och det är en ganska hög ålder, saknaden finns förstås alltid, oavsett när en avhållen förälder dör. Och jag tänker på en scen i Grey’s, när Georges pappa dött och Christina säger – välkommen till ‘döda pappors klubb’, det finns bara ett sätt att komma in i den.

Men jag laddar för eftermiddagen.

i dag heller, foten är visserligen bättre nu, tack och lov, med det snöar och haglar så obehagligt. Fast sent här på kvällen, när maken redan lagt sig, gick jag en sväng runt kvarteret, eller snarare runt knuten, för att titta på den stora lyftkranen som dök upp sent här. Det gick inte att begripa vad man gjort/tänker göra, men det kanske visar sig i morgon. Det vore ju lite sorgligt om man nu äntligen skulle få till allt detta lyftande och joxande lagom på onsdag, när maken inte är hemma.

Jag har f ö försökt få tag på den ansvariga människan på just det här boendet, men jag har inte lyckats. Och jag måste ta reda på hur man tar sig fram öht, med tanke på att vägen är avstängd. Men jag har pratat med värdinnan, så vi har kommit överens om hur vi löser logistiken den här gången.

Och jag är fortfarande löjligt nöjd med att ha fått till nattskjortorna, den förra omgången har hållit nio år, tror jag.