En annan sån där dag

som flöt i väg, lite sävligt så där. Det där var ett av de mycket få tillfällena i mitt liv jag använt ordet ‘sävligt’, jag är närmast allergisk mot det av personliga skäl. Innan jag gifte mig hette jag Sääf, och det betydde att det var normalt att just det skulle det skämtas om i samband med mig. Oräkneligt många kan citera Frödings Säv Säv Susa och allihop trodde att just dom var dom första som kom på något så originellt och skojigt. Det slipper jag numer.

Och jag kokade soppan med vita bönor och gästen tyckte uppenbart att den var god, men han har svårt för spenat (tendens till njursten), men han petade bara glatt bort spenaten. Jag gillar när folk kan hantera sina problem med en axelryckning, alla problem går inte att hantera enkelt, jag vet, men just därför är jag tacksam för det som faktiskt går att vara pragmatisk.

Och så har vi ett planeringsproblem med en (mycket) avlägsen amerikansk släkting, som tydligen kommer förbi på väg hem från Kenya, inte för att jag vet om det är nästgårds precis, men svärmor är en aning stressad. Ja ja.

 

Kolakakor

– en liten sats ligger på diskbänken. Jag ska plocka fram en låda och frysa in. Och så disken, denna ständiga disk, som så lätt blir ett berg om man har en liten diskbänk, det räcker med två bunkar, så ser det lite hektiskt ut.

Och jag pratade en stund med Äldsta på kvällen, det var länge sen. Jag tycker så mycket om mina barn. F ö tänkte jag när jag läste en av Elly Griffiths’ böcker; hennes huvudperson har fått en liten dotter och barnafaderns hustru fattar sammanhanget vid dopet, när hon ser en virvel i barnets hårfäste. Och jag tänkte – jag minns att jag läste något liknande i Kristin Lavransdotter – att jag har för all del bara fyra barn, men dom har varit väldigt olika. Så aldrig skulle jag ha sett det som nån sorts faderskapstest.

 

Tolv slag blev det

– då var jag uppe och lyssnade, och dagens slag hittills har stämt. Så då kopplar jag av det så länge.

Annars vaknade jag ett antal gånger på morgonsidan och tänkte att det snart var dags att gå upp på riktigt, men det blev sent. Jag tror jag hade kunnat sova väldigt mycket längre, men det måste ju kokas gröt ändå. Så jag hoppas att eftermiddagen ska betyda energi. Omedelbart efter maten ska det försökas kopplas in i ett sånt där flerpersonerssamtal, det brukar aldrig fungera. Sen måste jag lämna böcker på biblioteket och i samma svep handla lite. Jordgubbar, tänker jag. Och så är det kartongen till Yngstes stativ.

Och i lokala tidningen läste jag att ett parti i en grannkommun ville förbjuda utländsk mat. Det var alltså inte ‘utländska’ matvanor, utan konkret importerad mat det gällde. Med tanke på den sorgligt låga självförsörjningsgrad vi har, så var det väl ett ovanligt korkat förslag. Tittar dom aldrig på vad dom själva stoppar i korgen? Fast nog tyckte jag häromsistens att det var lite förvånande att ‘vi’ importerar kyckling från Thailand. Den kyckling vi ska äta i dag lär vara svensk. Men riset är väl utländskt. Och olivoljan. Och parmesanosten.

 

Sömnen, sömnen

Var det särskilt synd om Törnrosa egentligen? Som fick sova så rejält, tänker jag. Mellan fem och sju var sömnen förbehållen maken här, han sov med lugna andetag. Och det var jag tacksam för. Men vid sju, när man nästan kan gå upp här, då somnade jag förstås en stund.

Och sen ringde Äldste mitt i morgonpysslet, men jag lyckades dammtorka golvet under fåtöljerna och göra gröt under tiden som jag hade telefonen fastklämd mot axeln. Tebladen var däremot inte alls samarbetsvilliga och spred ut sig över bänk, spis och golv. Men jag sanerade det också under samtalet. Sen tappade jag telefonen lite grann i dom blötlagda linfröna, men eftersom dom suger upp vattnet under natten, så gick det bra.

Och så har jag lagt gröna bönor i marinad, det råkar vi tycka är så gott, men jag får sällan till det. Plötsligt händer det.

Och jag har skickat efter den där toppen jag tjatade om i går. Man rätar lite på ryggen om man känner sig fin.

 

Jag är nöjd

när jag tittar på jackan, kapuschongen var rymlig och välskuren, kommer att funka bra i regn. Och att jag ‘fick’ en liten påse i samma mönster till datorn tycker jag var lite rart ändå.

Och precis när jag sprang ner för att hämta paketet så kom nye blivande grannen förbi sitt postfack, så vi pratade lite. Dom börjar plocka in lite grejor nu, men på allvar måndag/tisdag och kommer att sova här på onsdag. Han såg glad ut och tyckte lägenheten verkar ljus och luftig. Tredje våningen är bra, tycker jag. Hoppas det blir bra för dom.

I går hamnade jag i en youtubefilm om amerikansk flicka äter finskt godis ffg i livet, och jag känner ett starkt sötsug på kuppen. Hon gillade geisha, dumle och den blå fazer bäst. Nu har jag aldrig smakat Sisu (det framgick inte riktigt vad det var heller, hon jublade inte över den påsen) och saltlakrits är inte min grej, men lite choklad vore trevligt. Fast jag har svårt med det där ‘lite’, så jag har nyss ätit en apelsin i stället.

 

Lite saknar jag

adventsstjärnan som nu har hängt i fönstret bredvid datorn, den som jag aldrig – åtminstone inte hittills – lyckats få att hänga rakt. Men nästa gång så går det kanske, då har jag kommit på något genialiskt. En del saker och företeelser har man kvar hoppet om.

Och visst är jag nöjd att jag lyckades röja undan i dag. Just hos oss blir det inte särskilt mycket mer plats när granen är borta, eftersom den står i den inglasade balkongen, och där springer vi inte så gärna så här års ändå. Men det blir lite annorlunda igen.

Och jag har den vanliga lampan i fönstret bredvid mig nu, den som vi fick av min bror och svägerska när vi gifte oss. Jag borde försöka hitta en mindre glödlampa, så skärmen kommer lite längre ner. Alltid är det något man=jag stör sig på.

 

Det är en lyxtillvaro

– det är det, jag inser det. Att få somna om, när man varit uppe med maken i badrummet och somnade väldigt sent i går, och då kan man=jag dra täcket över sig och fortsätta sova. Jättelänge, faktiskt. Och nu är jag vaken, har ätit frukost, hjälpt maken med kläderna, lyssnar på den snurrande tvättmaskinen och sannerligen – solen skiner där ute i det kalla. Den lyste på grötgrytan när jag diskade den, och det förekommer inte ofta. Det beror mest på takkonstruktionen utanför förstås, för solen måste stå väldigt lågt för att det ska bli så. Och snett framför mig sväller orkidéknoppar. Jag kommer inte ens ihåg och den är vit eller lila.

Och med dådkraft från tanken på att det är ett nytt år – nya möjligheter, så ska jag kamma mig lite och borsta tänderna.

Rätt tacksam dessutom att jag har frysta köttbullar, som vi ska äta i dag, när dom tinat. Med potatismos och ett tillbehör som jag fick inspiration till av Nigella Lawson (antingen var det ett jättegammalt program eller också har hon lyft sig på nån klinik som borde stänga), strimlad brysselkål, fräst med salladslök. Nigella hällde förstås färdigkokt ris och böngroddar och marinerad ananas och den obligatoriska koriandern över, men jag nöjer mig med brysselkål och s-lök.

 

Vad hade jag väntat mig

– nja, inte nåt särskilt, faktiskt. Och det blev så. Dvs maken ville till badrummet ett par minuter över fyra och då tänkte jag att jag kan ju titta iaf. Absolut molnfritt och månen syntes i fönstret. Undre kanten var fortfarande lite lysande och så var det resten av månen, mörk, rödaktig, lite rutten färg så där. Så det räckte för mig, jag lade mig ordentligt när maken var klar, annars kunde jag ju väntat en kvart till och sett hela skivan mörkröd, men jag tyckte inte riktigt det skulle varit värt det. Jämfört med sömn. Och sen läser jag att andra tyckte det var ‘helt magiskt’ och så där. Nä.

Och nu är det strålande sol, jag minns inte riktigt vad jag hade tänkt mig för projekt i dag, men det kommer väl något annat ändå. Och eftersom vi ska upp tidigt i morgon, så gör det inget om jag slappar lite, tänker jag. Och egentligen gör det inget ändå, jag måste inte betala ett slappande i dag med präktighet i morgon. Jag vet.

 

Den nya tekniken

var intressant. När jag klev in på biblioteket hade man en sån där passerbåge som på flygplatser och den blinkade rött och betedde sig. En vänlig kvinna störtade fram för att visa hur man skulle göra. Fascinerande. Man kan numer lägga böckerna i en stapel och maskinen läser av alla på en gång och visar på en skärm. Och det var likadant att låna och ett alldeles nytt kort behövdes också. Fast jag behöll samma kod, det finns gränser för moderniteten.

Sen trampade jag hem i solskenet. Och handlade på coop på vägen. Och sprang på en vän där på trottoaren, nån som jag tillbringade mycket tid med för länge sen. Hans hustru dog för en tid sen och han själv har åldrats rätt rejält, så var det allt. En så rolig och begåvad man och var man hans vän, var man lyckligt lottad, det vidhåller jag. Fast jag hade aldrig köpt en begagnad bil av honom.

När maken gått för att vila ringde det. Kommunen. Och – hast du mir gesehen, som tysken kanske sagt där – det var handläggaren som tio OBS på det!!! dagar innan meddelade att det blir avlastning v 12 onsdag till fredag, där maken gärna är, där katten bor. Jag är lite tagen och mycket lättad.

 

Den ljusaste kvällen

hittills. Solen hängde som en röd boll över horisonten, och snart är vi där att den kommer in i köket på sen eftermiddag. När jag skulle åka till kvällsmässan behövde jag inte slå på belysningen, vacker kväll.

Och stillheten, första mässan i Fastan. Beredskapen i detta liv inför lidande och död, som inte är slutet, ljuset finns och segrar. Den stilla tacksamheten. Och sen steg vi ut, det påtagliga mörkret, stjärnorna så tydliga.

Och jag bryggde té, vi satt en stund vid bordet, rostat bröd och svartvinbärsmarmelad. Yngste hälsar på Tvåan i morgon. Och jag ska försöka att inte somna om i morgon, det bästa är att handla tidigt, före frukost, på fredagar. Jag fryser lite och av lite olika skäl blev det inget hår tvättat, men jag hinner i morgon.