Vi sov som vanligt

i natt, dvs jag sover numer nästan alltid oroligt, och maken ville upp vid fem första gången. Halv åtta vaknade jag på allvar men hade inte ro att gå ut på promenad – jag hade t o m mot mina vanor mobilen bredvid sängen i natt – och jag skickade ett sms till Äldste för att höra hur det var. Jag vill inte ringa eftersom man aldrig vet vad man hamnar i eller avbryter eller stör. Och sen började jag damma runtomkring mig. Och mäta med måttband så löparen låg mitt på stora bordet. Jag kommer att ha ett fläckfritt hem om detta fortsätter.

Äldste ringde sen, dom andra hade åkt när han kom, så vi var överens om att inte ringa svärmor särskilt tidigt, för hon var nog inte hemma hos sig förrän kvart över elva, tidigast. Natten hade varit ganska orolig, rätt mycket medicin av olika slag, men framåt fem hade det lugnat sig och han hade sovit sen. Och Äldste hade suttit i vad han påstod var en bekväm stol.

 

Jag övertalar mig själv

att det här går bra, jag är lugn och avslappnad. Nästa steg är att jag övertalar mig att jag kan flyga också. Jag är alltså inte flygrädd ett dugg, jag menar flyga som i svanar. Typ.

För jag försöker sitta här och tänka att jag inte behöver städa extra i morgon eftersom jag åker bort på onsdag. Jag behöver inte. Fast kompostpåsen ska jag lyfta ut. Och maken ska ju ha en del packat. Och jag vet inte än vad jag ska stoppa ner för bok till honom, det kom ett – eller snarare två – sms om paket och jag strålade upp och tänkte att det kunde vara den beställda boken till maken, men nä då, ni som läst här länge vet precis – det var Burträsk igen. Q8-macken där som har paket till nån stackars människa som kommer att gå runt allt mer irriterad och vänta på sina grejor, som måste ta en extra tur tillbaka till sändaren igen då. Det är verkligen nåt särskilt med Burträsk, precis som dom säger i ostreklamen.

 

Kvällen

Sitter och väntar på Äldste som ska komma på lite kvällsté. Annars hade jag gått i kyrkan, men det är svårt att vara på mer än ett ställe, och jag har läst Långfredagens vesper i stillhet, med tacksamhet i hjärtat.
Och att ha båda sönerna under samma tak är fint. Svärdottern besöker en väninna långt borta. Och Tvåan och hennes familj har tydligen ägnat dagen åt att försöka fylla vattensystemet i lilla stugan, något som jag inte precis avundas dom. Värst var det det året en granne hade skjutit en skabbräv precis där vattenledningen går = hagel genom plast = vattnet rinner ut genom dom små hålen.
Men det är inte mitt bekymmer längre, och inte behöver jag klippa gräs heller, som jag såg någon göra förut i dag.
Befrielse.

 

Eftermiddagen

på Långfredagen gör vi olika saker, maken och jag. Han lyssnar på Bachs Johannespassion med partituret i hand och sjunger med i körerna, jag tittar på The passion of the Christ. Det tog ungefär lika lång tid. För mig är bilderna oerhört viktiga, och när jag lyckas få svensk och inte dansk undertext är det bra, eftersom dom talar arameiska och latin. Ett och annat ord är mig välbekant i arameiskan, men bilderna tar mig så starkt. Jag blir förvånad efteråt att solen skiner här.
Vi har ingen annan kung än kejsaren. Det viktigaste i livet – att minnas att livet inte är begränsat till det vi ser och kan ta på här och nu. Oväntad barmhärtighet och kärlek, i mitt liv också. Än är inte sista ordet sagt.

 

Flexibel i dag

Sov länge i dag efter en vakenperiod vid fyra, alldeles på egen hand. Så då bestämde jag att det är bättre att gå till jobbet-utanför-hemmet på em. En lyx att kunna anpassa sig så. Om en stund ska jag ta mig ut och köpa de tre sista presenterna. Det kom mer snö i natt, så där att alla trädgrenar har ett vackert lager, som ett julkort. Blygrå himmel, vilans tid för natur och mig. Och man slipper skotta snö när man bor som vi. Å andra sidan får man gräva fram bilen, men det behöver jag inte i dag. Jag gillar att ha gångavstånd till det mesta. Och snökaoset i Uppsala i går hoppas jag har blivit bättre på fredag.