– ja, jag tänker på fler, men just dom här tre har av lite olika anledningar stigit fram i medvetandet i kväll. Hon som fanns någonstans lite i bakgrunden redan när maken och jag träffades, lite forcerad ofta, inte helt harmonisk, komplicerad livssituation, det förstod man t o m som betydligt yngre. Åren har gått, slipandet av kanter har väl ägt rum på ömse håll, kan tänka, och just nu i minnet ser jag bilden när maken nästan ramlade i en förfärlig trappa och jag hinner känna paniken, men denna kvinna rörde sig med hart när ljusets hastighet och lyckades, trots gracil kropp, stadga upp honom så pass att inget hände.

Och så den på många sätt betydligt stabilare, inte alltid genomlycklig, men med en omtanke om många av oss yngre i olika situationer, ofta ett praktiskt handtag och en förmåga att se vad som behövde göras, tacksamhet för det.

Och den mycket älskade nära vännen, jag kan bara just nu se framför mig en bild, ett svartvitt foto, taget långt innan vi träffades, en leende ung kvinna, lite blyg men så lycklig där och då. Hon har gett så många så mycket, klokhet och fasthet, konsekvens och kärlek. Aldrig ge upp, det har präglat henne. Men vad vet jag, det kan vara den tiden när man faktiskt ger upp. När vägen framåt mäts i ett enda steg. Det längsta.

rejält i dag igen. På lokal, som man säger. Maken och jag körde vägen ända fram och parkerade helt olagligt. Jo men visst, har man ställt sin bil där i årtionden, så får det gå bra i dag också.

Och våra medfikare kom ungefär samtidigt, fast dom parkerade lagligt. Bra. Och jag frågade lite tveksamt om vi skulle sitta ute eller inne och det eniga beslutet blev ‘inne’ – närmare bestämt i en glasveranda med fikonträd och dörren öppen, lite växthuskänsla blev det. Och morotskakan var god och sällskapet trevligt, ja trevligt var en underdrift förstås. Två timmar som jag sparar i minnesbanken.

Sen åkte vi en lite annan väg hem för att ge maken lite mer utflyktskänsla, han fick se nya, väldigt stora och eleganta hus som plötsligt bara finns utefter en liten idyllisk väg, det byggs och byggs till och målas. Någon hade förstås just fått hem en kranvagn som stod mitt över vägen, men vi väntade tålmodigt. Och jag är oändligt tacksam att det inte är jag som måste skrapa målarfärg och måla och fixa. När vi kom hem till lilla uteplatsen kände jag att den är ändå bra trivsam, ja det känner jag förstås ofta. Tacksamhet.

kan vara bra ibland, också hos mig. Hade planerat vika ihop blommor och slänga skräp när maken var på sj-gymnastik. Men i st ringde en mycket avhållen vän, som jag talade med samtidigt som jag traskade runt och flyttade undan saker. En liten synlig förbättring blev det i omgivningen, och – viktigare – ett ljus i själen. Fast vi pratade om allt möjligt, sorger och elände och sjukdomar, men det här är en sån vän som lämnar glädje. Jag hade drömt i natt att jag lagade marängsviss just åt honom – jag vet inte ens om det skulle bli uppskattat, han lagar god mat själv.
Men nu är det dags att jobba utanför hemmet och lite snabbt ge maken medicin dessförinnan.

Det finns ett liv för mig också utanför bloggen. I kväll har jag umgåtts med goda grannen t ex. Jag lånade hårspray av henne – ingen vara som naturligt finns hos mig – men i blomsteraffären så man att man kunde spreja på kransen, så äter fåglarna inte upp den. Hoppas det är sant.
Och så har jag talat i telefon. Bästa Hosanna, det finns ingen man kan fnissa så bra med, antingen det är så tragiskt att man nästan går under eller åt något alldeles obeskrivbart komiskt. Hon är ett fynd, klok som få. Kram käraste vännen!
Fast det gäller nästa telefonsamtal också. Underbar kvinna, som kämpar med sitt liv, som just nu är rätt kaotiskt. Ingen skulle vilja byta. Men där finns också ett befriande skratt mitt i eländet. Och en otrolig styrka.
Jag känner mig så privilegierad som får leva mitt liv så nära goda kloka människor, när det nu finns såna sopprötter också. Jag ber om större förståelse, men jag är tacksam för all godhet som finns i världen.